En fin dag med min pusselbit

reserv

Då var du där igen. På Fårö. Förra gången på en tandemcykel med bästisen Lena. Nu med din gamla klasskamrat från Bibliotekshögskolan.

ett

Lugnet vid vattnet. Inte en människa i sikte.
En dammig slingrande smal grusväg tog oss till dagens första oas – Naturreservatet Ryssnäs. En tidig småkylig augustimorgon.

två

Engelska Kolerakyrkogården. Dystra människoöden. Här vilar ett 20-tal engelska örlogsmän som avled i kolera år 1854 under Krimkriget.
Fårösund var under Krimkriget en örlogsbas för en engelsk-fransk flottenhet. Nordväst om kyrkogården låg då ett för tillfället upprättat sjukhus.
tre

En ny mysig hand i hand promenad längs en slingrande grusväg mot okända mål.

fyra

Vi åkte vidare till Fårö kyrka. På informationstavlan fanns en färgad linje för de nyfikna. Allt för att undvika människor (en ”full” turistbuss) med ett enda mål, virrande omkring bland alla andra gravar. Smart tänkt. Nödvändigt tänkt, gissar jag.

fem

Bergmans Fårö. Tänk som det kan bli. Inte kunde Ingmar ana vad som skulle hända i hans privata liv när han en kall stormig aprildag 1960 för första gången satte sin fot på Fårö. Att han skulle drabbas av denna djupa kärlek till en fysisk plats. Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna norr om Skottland som inspelningsplats för filmen ”Såsom i en spegel”. Det var brist på stora pengar som fick produktionsledningen att be honom tänka på billigare alternativ och besöka Fårö. Sedan är allt numera historia. 🙂

Ingmar Bergman såg ut sin gravplats vid Fårö kyrka långt innan sin död. Den enkla granitstenen som han valt till sin fru Ingrids begravning 1995 flyttade tillsammans med hennes kvarlevor till Fårö från Roslags-Bros kyrka.

sex

Begravningen sägs vara Bergmans sista föreställning. Han hade visst tänkt igenom allt till minsta detalj. Sedan var det bara att följa manus, regi och hans sista vilja. Jag tror ingen vågade säga emot eller göra en kupp av det minsta slag.

Jag satt en stund och tänkte på vilka kändisar som måste ha varit här under den korta begravningen. Liv Ullman givetvis. Säkert Max von Sydow och många fler. Givetvis min favorit Henning Mankell som var svärson.

sju

Vi skaffade oss två uttryck under dessa åtta dagar. ”Du och jag och Gotland” var det ena. Det andra var ”Vi väljer en ny stig.” 🙂
Eftersom det kyliga vädret fått oss att inse att en stund på stranden i Sudersand inte lockade och den dåliga hyrbilsförsäkringen som vi tagit med tiotusen i självrisk, gjorde att vi fegade för att skumpa fram på de vassa ”stenarna” till Digerhuvud och de andra platserna vid Stenkusten. Dessutom frös vi under stunden då vi väntade på att klockan äntligen skulle bli tio och Bergmancenter öppnade. Istället fick det bli en suverän plan som visade sig vara bingo.
”Vi väljer en ny stig.”

Fåröfärjan tillbaks de 7-8 minuterna till Gotland. Vilken underbar syn. Vår smutsiga hyrbil, två minicyklar och tre bilar till. När vi rullade uppför backen såg vi den långa kön och alla bilar som ovetande rullade mot den och vi var mycket tacksamma för att slippa sitta i timmar på eftermiddagen och köa för att nå Gotland igen. För det var just det som stod på vägskyltarna med jämna mellanrum. 30 minuter, 60 minuter osv. Nästa resa hit får bli i maj eller september något år. Då ska Fårö granskas under lupp. Helst ska blåelden blomma.

åtta

Kanske var naturreservatet Lergrav med raukfältet det finaste stället som vi besökte. Vad läckert med alla raukformationer.

Var vi ensamma? En familj gick nerför slänten när vi kom. Ett annat par kom när vi gick mot bilen en halvtimme senare.

nio

Inte visste jag att Hoburgsgubben hade en hård bror här 🙂

tio

elva

Lergravsporten gillade jag skarpt. 😀

Efter en rejäl och god lunch på en krog i Lärbro var vi redo för nästa naturoas. Även denna gång var vi helt allena.

tolv

När vi öppnade grinden tänkte vi ödmjukt på, att någonstans här diktades en av Sveriges mest berömda psalmer: ”Den blomstertid nu kommer.”

tretton

I slutet av 1600-talet gick Israel Kolmodin på sin favoritplats ”Hångers källa” och kom på denna klassiker som kom med i 1695 års psalmbok. Källan klassas sedan 1968 som naturminne.

Sedan var vi tankade med energi för att bege oss till flera andra ställen med betydligt fler människor. För dagen var fortfarande ung. Många hundratals bilder (ca tusen tryck med höger pekfinger) får tyvärr inte plats på bloggen. Istället avrundar jag med denna tisdagskvälls avslutning som inte gick av för hackor. ❤

fjorton

femton

 

sexton

sjutton

arton

”Är det FF hemma hos dig? Förresten. Jag ser inget.”
”Du tittade för länge mot solen. Ska jag köra?”
”Nä. Berätta bara snabbt om det är en bil, en människa eller en rosa elefant med en glass i snabeln, som kommer emot oss.”
”Släpp av mig.” 🙂

 

 

Annonser

Ibland måste man spara på batteriet

Tid ett är ett märkligt fenomen. Fast jag är rätt säker på att en timme alltid är sextio minuter har jag tvivlat många gånger genom åren. Ett sommarlov kändes som ett härligt äventyr när man gick hem efter ”Den blomstertid nu kommer”. Allt var möjligt och låg framför fötterna. Sommarlovet var nystruket och oändligt långt.
Ju äldre jag blir så känns det som om åren går mycket fortare nu än de gjorde förr. Då tycker jag ändå att när det är som regnigast, blåsigast och som mest dimmigt i november blir det trögare och trögare att hitta någon motivation för hösten, som ligger framför som ett dammigt inpyrt täcke. Som om det dystra biter sig allt längre in i min själ. River upp sår som blir en aning djupare för varje säsong. När jag gick i skolan var en timme ALDRIG samma sak. Ett dubbelpass i gympan kändes som mycket kortare än en halv teckningslektion för mig som föredrog streckgubbar och smörpapper.
Efter ett kvartsamtal kom mina föräldrar hem med två besked till mig. Ett: Magistern tycker att du inte ska umgås så mycket med Sune. Han är inte bra för din framtida utveckling. Antagligen ringde jag Sune direkt och undrade om vi skulle förändra världen ihop på kvällen. Två: Magistern sa att han aldrig sett någon elev följa med så bra som du gör, när han har en längre genomgång.
Sög jag i mig av smaken på den karamellen? Växte jag någon centimeter på höjden? Hemskt mycket nej. Varför inte? Därför att jag var den enda på jorden som visste om sanningen. Den nakna orsaken. Mina knappar: Mina inre filmknappar med olika kategorier. Tryck på en knapp så såg jag en final på Wembley. Ett tryck på en annan knapp och vips besökte jag nöjesfältet Klampenburg utanför Köpenhamn. Sedan fanns alltid min teatraliska konst att med blicken fäst vid läraren kunna få blicken att se levande ut. Antagligen fanns det ett lyster i mina bruna ögon. Själv var jag iväg på en hemlig resa, spelade final i fotboll, slog in matchbollen mot Björn Borg, käkade pizza med Olivia Newton-John eller plockade ost på månen. Det enda jag inte var. Den enda plats jag inte var på, var i ett klassrum på mellanstadiet. Det bästa var att jag inte behövde vända huvudet mot fönstret som en startsträcka för att drömma mig bort. Den taktiken har många före och efter mig misslyckats totalt med. Dömt att misslyckas.
Mina inbyggda möjligheter har tagit mig på många inre tidsresor genom åren under alla mina studieår. Tro inte att jag är en ständig drömmare. Helt fel. Långt ifrån. Jag är ytterst vaken och alert om det var och är viktigt, underhållande och givande. Gällde det uppgifter inför en tenta sög jag i mig information och kunskap. Skrev långa anteckningar med min svårlästa handstil. En bra talare är guld värd. En som fångar sin publik och kan behålla den i nittio minuter. Det finns sådana pärlor. Som är som duktiga skådespelare. Ändrar röstläge och tonläge. Varierar ordtempo. Förflyttar sig på golvet. Överraskar positivt med att bryta av det allvarliga med något mer lättsamt eller ett skämt. Då missar jag inte ett ord eller stavelse.
Det är de andra talarna och tillfällena. När man måste närvara, men då det inte ska testas senare om jag minns något. Inget prov eller omständlig redovisning. Det var då jag knäppte på min ljudlösa film och oj vad tiden gick fort. I takt med att jag blev äldre ändrade innehållet karaktär. Vissa saker är inte ens lämpliga att skriva om här. Det kan vara någon som läser min blogg. 😉
Ibland kunde jag göra tvärtom. Strunta i mina knappar. Istället följde jag med i föreläsarens ”kropps-och-tal-mönster”. Höll räkningen på hur ofta han sa ett visst ord. Mycket roligare än att bli nervös och vänta på att han skulle säga samma ord en gång till. För då kunde det börja krypa innanför min egen tröja och myrorna kallade till sammanträden i mina ben. Det hände att jag gjorde ett streck för varje gång han tog sig för hakan, hon la håret bakom örat. Alla tics. En dragning med tumme och pekfinger längs med näsan till näsroten. En harkling. Ett visst uttryck som tenderade att återkomma som en bumerang. Ibland gjorde jag detta med en annan studiemotiverad kompis. Delad glädje är dubbel glädje. Jag och Katarina hade riktigt roligt där vi satt i vår u-bänk. De andra undrade vad vi höll på med.

Det här var mest ungdomliga bekännelser. Hösten 2013 är jag lugn och fin som en filbunke och har lämnat den ”mörka världen” bakom mig. Eller… 😉

Häftigt. Jag såg att bloggen har passerat 60 000 visningar. 😀