Tionde boken i serien om Kurt Wallander; ”Den orolige mannen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) under året och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

tionde-boken

”Vad vi har anledning att frukta
är inte de stora männens omoral,
men det faktum att omoral ofta
leder till storhet.”                             
DE TOCQUEVILLE

Tionde boken i Wallandersviten:
Den orolige mannen, 2009, 557 sidor. Leopard Förlag Engelsk Titel: The Troubled Man. Publicerad i 22 länder.

Personligt:
Det blir mycket efterkrigspolitik och mörkade statshemligheter i denna roman som för tankarna tillbaka till Kalla kriget och höga murar. Stundtals upplever jag att det tenderar att bli alltför mycket en politisk historisk redogörelse. Där kriminalkonceptet lämnar sin plattform i för långa ordintervaller. Samtidigt är det otroligt välskrivet och Wallander gör återblickar till gamla fall och knyter ihop boksviten på ett förträffligt sätt. Jag kan heller inte låta bli att drabbas av en dysterhet av att mörkret från Herr A håller på att sätta klorna i Kurts kropp. Sorgliga sjukdom.

Tidsintervall:
Prologen bjuder in till en tidig vårdag i Stockholm 1983. Efter några återblickar från september 2003 tar huvudhandlingen sin början i januari 2007 för att nå finalen juni 2008. Epilogen startar en natt i maj 2009.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har lämnat Mariagatan och köpt det gamla huset ”Svarthöjden” som ligger nära Löderup. Han har också äntligen gjort slag i en annan dröm och skaffat en svart labradorvalp som får namnet Jussi, efter den kända svenske stortenoren.

Familj:
Linda Wallander: 36 år. Numera polis, kollega och snart mamma. Ägare till en Harley Davidson. Köper en villa utanför Rydsgård.
Barnbarn: Föddes den 30 augusti 2007. Inte förrän i juni 2008 fick hon namnet Klara. Mona: Exfru. Dricker mer än någonsin. Dyker oväntat upp hemma hos Kurt.

Kollegor:
Ann-Louise Edenman: Bördig från Lund.
Kristina Magnusson: Flyttat från Malmö. Kurt impad av hennes klarsyn, envishet och han sneglade på henne i hemlighet i polishusets korridorer.
saltan
Han for ner till Saltsjöbaden och åt lunch på uterestaurangen vid havet. Just när han fått in maten kom Kristina Magnusson och frågade om hon fick sätta sig.

Martinsson: Har stigit till vän i Kurts ögon. Vi är som ett gammalt par som träter med varandra, mest för att hålla oss i form. Han är den enda som fanns kvar sedan den gången Wallander flyttat till Ystad för att börja arbeta där. I epilogen har Martinsson lämnat polisyrket.
Lennart Mattson: Polischef från Stockholm. Öppnar aldrig ett samtal.
Ove Sunde: Ny kriminalinspektör. Duktig men kanske lite lat. Enligt ryktet hade han sällskap med en kvinna som var så ung att hon kunde ha varit hans dotter.
Nyberg: Ystads tekniska expert har en mycket liten biroll i handlingen. Han ska gå i pension till jul. Har köpt ett något fallfärdigt hus i Norrlands skogar. Där ska han lära upp sig till jägare och skriva sina memoarer.

Personer utanför Ystad polishus:
Hans von Enke: 34 år. Lindas pojkvän. Finansman. Kurt kände inte till något om mannens existens den dagen Linda berättade att hon var gravid.
Håkan von Enke: 75 år. Tidigare kommendörkapten. Specialiserade sig på att jaga ubåtar. Bor i Stockholm.
Louise von Enke: Varit språklärare.
bank-vid-torget
Han
åt lunch i närheten av torget, läste Ystads Allehanda och en av kvällstidningarna. Efteråt satte han sig på en av bänkarna på torget.

Signe von Enke: 41 år. Hemlig dotter. Svårt handikappad från födseln. Född utan stämband och armar.
Ytterberg: Kommissarie i Stockholm med ansvar för Hans von Enkes försvinnande. Sten Nordlander: Vän och f.d. arbetskamrat till Hans von Enke.
Steven Atkins: Amerikansk ubåtskapten. Säpo är inblandat eftersom von Enke var en hög militär under sin aktiva tid.
Hans-Olov Uddmark: Ung professor i geologi. Fembarnspappa.
Eskil Lundberg: Fiskare på ostkusten.
Fanny Klarström: F.d. servetris. 84 år. Bor i Markaryd.
Baiba Liepa: Riga i Lettland.
Peter Edler: Brandmästare. I Wallanders ålder. Kurt hade stor respekt för honom och tyckte om hans torra humor.
Vera: 18-19 år. Dotter till mördade Inez i Riga.
Asta Hagberg: Limhamn. Änka till Sölve som var en mobbad skolkamrat till Kurt. George Talboth: Amerikan som bor i Berlin och som är en kopia både utseendemässigt och röstmässigt av Humphrey Bogart.

Bokens dos av kärlek och erotik åt Kurt:
Han tjuvtittar på sin betydligt yngre kollega Kristina Magnussons ”baksida” då och då i polisens korridorer.

”Du hade en far som tyckte mycket om dig”, sa Aina Dahlberg. (Hon hade kallat på Kurt från ett vårdhem i Hammenhög där hon låg svårt cancersjuk.)

Kristina Magnusson följde honom ut på gatan. Han var nästan på väg att dra henne till sig i en plötslig uppflammande lust, när han lyckades hejda sig. Hon hade druckit en del och tycktes inte ha märkt hans uppdämda avsikter.

Efter många år knackade Baiba Leipa på dörren. Hans största passionshistoria han upplevt i sitt liv. Hon hade blivit mycket mager. Efteråt skulle Wallander minnas dygnet med Baiba som ett rum där alla klockor tycktes ha stannat och alla rörelser hade upphört. De låg i sängen, vakade, talade ibland, var lika ofta tysta när hon var för trött för samtal eller helt enkelt hade somnat.
Wallander somnade. När han vaknade var Baiba borta. Bilen var inte kvar. Under en sten på trädgårdsbordet låg ett fotografi. Bredvid fotografiet hade hon lagt en lapp. Inget var skrivet. Bara ett enkelt ritat hjärta.
Wallander hämtade en stege och klättrade upp på taket med en kikare i handen. Där kunde han se den vita färjan. En stor del av hans starkaste och lyckligaste tid i livet fanns där ombord och skulle aldrig återvända. Han kände en sorg och smärta som han nästan inte förmådde uthärda.

Plötsligt tänkte han något som han aldrig tidigare vågat ställa sig öga mot öga inför. Hade hans kärlek till Baiba varit starkare än det han en gång hade känt för Mona? Trots att hon var Lindas mor? Han visste inte, skulle aldrig bli säker över svaret.

Berusad på ett hotell i Tyskland tar han med sig en florist med namnet Isabel till hotellrummet.

Kurts bil:
Det ovanliga märket Peugeot . 😉 Just denna bil har han haft i fyra år.

Kurts största karaktärssvaghet i denna roman:
Han berättade aldrig för någon om det råa överfallet som han råkade ut för när han skulle hämta sin parkerade bil vid järnvägsstationen efter han smitit iväg från teaterpjäsen som inte tilltalade honom.
balkonger

Han nådde hamnen i Fyrudden redan vid elvatiden, eftersom han som vanligt kört alldeles för fort.

Han gjorde som han brukade när missmodet slog till. Han hällde upp ett rejält glas med brännvin och svepte det.

Han berättade bara för Martinsson, att han tagit upp en lifterska som det visade sig när han öppnade tidningen nästa dag hade slagit ihjäl sina föräldrar i Malmö med exempellöst våld.

”Vad gjorde brandkåren hos dig?” frågade Linda. ”Dom hade kört fel”, ljög han. ”Det var ett överslag i elkablarna i en lagård hos några grannar. ” Inte ens för Linda hade han berättat om alla sina medicinburkar. Hon visste inte heller att han numer tog sprutor med insulin.

Till slut hemligstämplar Wallander allt som hände efter han löst världsgåtan. Polisen, Linda. Ingen får reda på upplösningen i jaktstugan på Blåskär.

I slutet av september 2008 började han skriva, och nu hade han hållit på i mer än åtta månader. Han ville inte att det som hänt skulle begravas i tysthet. Han skrev om sig själv och sitt eget liv, lika mycket som han skrev om Håkan von Enke.
I maj nådde han sista punkten på sidan 212. Han skrev ut det och lät omslaget vara ett tomt, vitt papper. Till slut bestämmer han sig för att skicka det till sin syster Kristina. Be henne sända det vidare i Stockholm.
Ytterberg skulle naturligtvis räkna ut att det måste vara Wallander som hade skickat det, men han skulle aldrig kunna leda det i bevis.

Kurts hälsa:
Efter mer än tio års diabetes två har han börjat ta sprutor varje dag.

Kurt tar med sig sitt vapen till en kvällsrestaurang och glömmer kvar det där. Varför han tog med sig sitt tjänstevapen har han inte den blekaste aning om.
tjanstevapnet

Det var som om någon hade handlat i hans ställe, och sedan stängt av hans minne för att han inte skulle veta vad som hänt.

Bröt vänster handled i en halkolycka på hemmaplan. Nu var det både internutredning och sjukskrivning. Benen i handen läkte inte ihop som ortopeden önskat så sjukskrivningen förlängdes.

Uppflammande vredesutbrott. Han börjar mer och mer likna sin far.

Drabbades av minneskramp. En skugga inne i huvudet, ett plötsligt mörker som till i hans huvud.

Wallander lade in växeln, backade och visste plötsligt inte vart han skulle. Det var alldeles tomt i hans huvud.

Han glömde stänga av kokplattan. Dessutom ställt ifrån sig värmeunderlägget på spisen. En brandvarnare var installerad och kopplad direkt till brandkåren.

”Ibland kan hela tidsblock bara försvinna. Som is som smälter.”

Han började plötsligt springa längs kärrvägen, utmanade den slöhet som hade fyllt honom under de senaste månaderna. Han sprang tills han var ordentligt utpumpad. Solen hade börjat värma, han tog av sig den svetta skjortan, såg med olust på sin alltför stora mage och bestämde sig, som så många gånger tidigare, för att börja banta.

Smärtorna kom från ingenstans. Han låg och såg upp mot himlen, några måsar skrek på avstånd, när det högg till i vänstra armen, en smärta som spred sig mot bröstet och magen.

När han steg ur bilen svartnade plötsligt minnet. Han stod där helt tom med nycklarna i handen. Motorhuven var varm. Åter drabbades han av panik. Var hade han varit?

Efter Nässjö hände det som han numer alltid fruktade. Han visste plötsligt inte vart han var på väg. Han var tvungen att se på sin biljett för att minnas.

Minnesförlusterna fortsatte. Värst hade det varit under en av juldagarna 2008. Det hade snöat under natten. När han var färdig med skottningen visste han plötsligt inte var han befann sig. Inte ens Jussi kände han igen.

Linda stannade några timmar. De pratade tills Klara vaknade och lyckligt leende sprang fram emot Wallander.
Plötsligt drabbades Wallander av en överväldigande skräck. Minnet övergav honom igen. Han visste inte vem flickan som kom emot honom var. Visst hade han sett henne tidigare, men vad hon hette eller vad hon gjorde där, det hade han ingen aning om.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
Wallander hade saknat honom under alla år, i många perioder tänkt på honom nästan dagligen. Det hände fortfarande att Wallander ibland tog en promenad till graven med en blomma, om han var inblandad i någon motsträvig utredning. När han stod där framför den enkla liggande stenen, frågade han sig, vad Rydberg skulle ha gjort.

Kom de till en brottsplats där det fanns ett skrivbord lyfte alltid Rydberg på skrivunderlägget. Oftast fanns där ingenting. Men han hade förklarat med en gåtfull undertext att även en tom yta var ett viktigt spår.

Sök alltid det som bryter mönstret.

Att se utan att se.

Ytor är någonting man nästan alltid halkar på.

För att sortera upp händelserna och kanske hitta en struktur när det gällde en maskerad rånare hade Rydberg hämtat en kortlek. När Wallander provade med den Rydbergska metoden hade han valt legobitar istället för spelkort.

Man behövde inte alltid vara bakom den man skuggade. Lika gärna kunde man befinna sig framför den övervakade.
Brev skulle tydas, hade Rydberg en gång sagt.

Nyckelspår & Villospår:
Nätterna 1- 15 oktober 1982, jagaren Halland, trålaren NRG123, landsförräderi, Signes bok, en liten gråsten och en stålcylinder.
bibblan

Kopplingar till tidigare böcker:
Två asylsökande flyktingar hade begått övergreppet efter att ha sett hur den gamle lantbrukaren tagit ut en stor summa pengar på ett bankkonto. (Mördare utan ansikte)

För ungefär 20 år sedan blev du gripen av några kollegor när du var berusad och körde bil. (Mördare utan ansikte)

Det var till Skagen han hade begett sig när han många år tidigare hade övervägt att sluta som polis. (Mannen som log)

En gång i tiden hade han blivit svårt knivhuggen i Pildammsparken av en galning som plötsligt löpte amok. (Hugget)

Med obehag påminde han sig plötsligt ett tillfälle, många år tidigare, då en ung och desperat kvinna hade bränt sig till döds i ett rapsfält. (Villospår )

Resan förde honom förbi ett café där han många år tidigare, uttröttad, utmattad hade fått sova i ett bakrum. ( Steget efter)

Han tänkte på den gamla leken han hade utfört tillsammans med Linda när han var liten och som han hade nytta av när han försökte identifiera en okänd mördare vid midsommartid dödat en grupp maskeradutklädda ungdomar. Vid vart femtionde steg försökte han tänka en alldeles ny tanke. (Steget efter)

Jag anade heller ingenting om Baiba när Karlis Liepa steg in på polishuset i Ystad. (Hundarna i Riga)

Grodor i boken:
Wallander återvände i minnet till ett annat gammalt par som för snart tjugo år sedan hade mördats i Lenarp. Facit: 27 år.

Åldern börjar hinna ikapp Wallander. Han är i denna bok 60 år. Enligt vad Mankell skrev i första boken ”Mördare utan ansikte” borde han nu vara 61 år.

Nyberg tycks hänga kvar i polishuset i maj 2009 eller bara i Mankells tankar just då.  För han skulle ju gått i pension till förra julen.

Som den naturligaste sak i världen omfamnade Linda henne (Baiba) och sa att hon var glad att äntligen få träffa sin fars stora kärlek i livet. I romanen ”Steget efter” står det att Baiba hade kommit till Ystad i december 1994 och stannat över jul och nyår. Wallander hade kunnat märka att hon och Linda redan från början kom bra överens.  🙂

Hennes död hade kommit plötsligt en eftermiddag tidigt på hösten 1962. Hon hade varit ute i deras lilla trädgård och hängt tvätt. Wallander hade just kommit hem från skolan och satt vid köksbordet och åt smörgåsar … han hade sprungit ut och ropat sin mammas namn, men hon var bortom all räddning. Bosse Lidén tänker på meningen i en annan bok. Mamman begravdes 1981. Vilken lång väntan. 19 år. 🙂

Kuriosa:
Kurt Wallander började i en anteckningsbok att skriva upp namnen på alla döda han mött genom åren i sitt arbete. När han nådde fram till den tionde självmördaren gav han upp och ägnade istället några timmar åt att försöka minnas de ungdomar eller barn han hittat döda. Men han gav upp det också, det var alltför motbjudande. Efteråt skämdes han, brände anteckningsboken.

mossbystrand
Ännu en gång väljer Linda Mossbystrand när hon vill prata om viktiga saker med sin far.

En av Peters & Noren var nu död, den andre pensionerad.

Wallander tvingas ta ut innestående semester under tiden som det blir en internutredning efter han tagit med sig sitt tjänstevapen till krogen och sedan glömt det där. Det slutade med fem dagars löneavdrag.
Wallander kände igen tobakspaketet, ”Hamiltons Blandning”. Det använde min pappa också när han rökte pipa.

Martinsson berättade om en mordbrännare som ännu inte var gripen.
”Tar vi honom den här gången?” frågade Wallander. ”Vi tar honom alltid”, sa Martinsson. ”Frågan är bara om vi får behålla honom. Men vi har ett vittne som jag tror på. Den här gången är det faktiskt möjligt att vi kan sätta åt honom. Mankell har ofta levt upp till en av sina titlar. ”Steget före”.

Att göra bilresor utan sällskap tillhörde Wallanders enkla nöjen. Ensam med egna tankar, avstängd radio och möjlighet att stanna till när det passade honom.
verdi
Han läste en bok om operakompositören Verdi, som han gett sig själv i julklapp.

Linda var på en konsert i Köpenhamn med sin ungdomsidol Madonna.

Plötsligt tyckte han sig se sitt liv alldeles klart framför sig. Fyra avgörande ögonblick kunde han räkna till i sitt liv. Det första var när jag gick emot min dominerande fars vilja och blev polis. Det andra när jag hade dödat en människa i tjänsten och inte tyckte att jag orkade mer, men ändå beslöt mig för att inte lämna polisyrket. Det tredje när jag lämnade Mariagatan, flyttade ut på landet och skaffade Jussi. Det fjärde kanske var när jag till sist accepterade att Mona och jag aldrig mer skulle leva tillsammans. Det var nog det svåraste jag gått igenom.

Ofta hade han tänkt att han skulle undersöka om ett minne han lämnat efter sig för snart femtio år sedan fortfarande fanns kvar. Han parkerade bilen vid kyrkogården. Han letade sig fram till murens västra hörn och böjde sig ner… Han skulle sätta sitt bomärke på en plats där det aldrig skulle försvinna … Han upptäckte genast sina bokstäver … en gång ska jag ta med Klara hit. Jag ska berätta för henne om den där gången jag bestämde mig för att förändra världen.
Han hängde ibland ut en egentillverkad skylt på sin kontorsdörr där det stod att han inte ville bli störd.

Fars tavlor:
Telefonsamtal från hans fars gamla granne som ibland hade hjälpt fadern att ploga bort snö och hålla den lilla grusvägen i ordning. Som tack och betalning hade han en gång varje år fått en tavla. Wallander hade vid ett par tillfällen försökt förklara för sin far att det möjligen kunde bli lite för mycket för grannen att ha ett tiotal målningar, alla identiskt lika, på sina väggar. Men hans synpunkt hade mötts med bister tystnad.

Han hade kommit in i parets sängkammare. Det fanns blod på golvet och ena sidan av sängen. Men det som hade fångat Wallanders uppmärksamhet var en tavla som hängde på väggen ovanför kuddarna i sängen. Den föreställde en tjädertupp i ett skogslandskap. Martinsson dök upp vid hans sida.
”Din fars verk, eller hur?”

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Ett mörker där han inte förmådde tända några lampor.

Den som klarar av att gråta framför en annan människa uppvisar enligt min uppfattning ett stort mod. Ett mod som jag nog tyvärr själv saknar.

Vi skickade ut hela fågelholkar ur munnarna utan att vi hann gripa dem i vingarna.

Om en människa har problem stoppar han en sten, gärna tung, i sina kläder och släpar på den tills han har löst sina svårigheter. Då kan han lägga stenen ifrån sig och gå vidare i livet med förnyad lätthet. (Indiancitat)

Man ställer ut skorna när man dör.

Efter egen höst kommer andras vår.

Människor som betytt nått viktigt kan man aldrig göra sig helt och hållet fri ifrån.

I hennes död såg han också sin egen.

Det var som om jag stod och tittade upp i luften när jag egentligen borde studera marken framför mina fötter.

Våra minnen lyser inte genom oss.
piren

Wallander for tillbaka till Ystad och parkerade bilen nere vid småbåtshamnen. Han gick ut till den bänk som stod längst ute på piren. Det var ett av hans högsäten i livet, en biktstol utan präst, dit han ofta drog sig undan när han ville vara ifred och reda ut något som plågade honom.
plankan
Ingen hörde att han satt där ute, ytterst på hamnpiren, och talade högt för sig själv.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Han frågade den kvinnliga läkaren om han hade Alzheimer. ”Nej”, sa hon. ”Det tror jag inte. Men ingen vet naturligtvis vad som väntar bakom nästa hörn.”
Bakom nästa hörn, tänkte Wallander när han gick genom den pinande kalla blåsten mot sin bil, som stod parkerade just bakom hörnet. Där väntade honom en parkeringsbot.

Martinsson säger han är inställd på att det är över.
”Min tid som polis”.
”Har du också glömt ditt vapen på en krog?”

”Det är förbjudet att låta motorn gå på tomgång så länge som ni har gjort”, sa en äldre vithårig dam med basker till Wallander som satt helt medtagen efter att ha blivit nedslagen av två ynglingar.

För att inte bli liggande vaken på hotellrummet tog han en halva av en av sina sömntabletter. Han tänkte dystert att det var ett av de få sätt han numera festade på, att locka på sömnen genom att skruva av locket på den vita pillerburken.

”Så full har jag nog aldrig varit”, sa rörmokare Jarmo. ”Att jag skulle ha glömt en rörtång på krogen.”

”En dag kommer Rikspolischefen att föreslå att vi ska sitta i öppna kontorslandskap för att öka vår effektivitet”, sa Wallander ironiskt. ”Vi kan förhöra varandras vittnen, blanda oss i varandras utredningar. ”

Wallander hade ett förslag till Peter Edler inför deras pensionering om några år. ”Vi kan slå oss ihop. Bilda ett team som reste runt och talar om för folk hur man skyddar sig mot inbrott och eldsvådor. Firma Brott och Brand.”

”Flyttfåglar redan nu”, sa Linda. ”Är inte det för tidigt?”
”Dom kanske övar provstarter och formationer”, sa Wallander.

Privat sorg:
Börjar känna sig gammal. Oroar sig för minnet som spelar honom spratt. Ett mörker som kommer in från ingenstans.

När han inte kunde sova kom tankarna om döden nära. Han var sextio år (61år) diabetiker, lätt överviktig, skötte inte sin hälsa som han borde, rörde sig för lite, drack för mycket, åt slarvigt, utan att hålla fasta tider. Med jämna mellanrum tvingade han sig till en disciplin som snart bröt samman igen. Han låg där i mörkret och fick panik. Det fanns inga marginaler längre. Nu hade han inget att välja på. Antingen radikalt ändra sitt liv eller dö i förtid.

”Döden. Jag har cancer. Men jag vill inte tala mer om det just nu. Låter du mig ligga ner och vila en stund? Jag äter smärtstillande mediciner som är så starka att jag nästan somnar.” sa Baiba.

Varför kommer hon till mig? Jag orkar inte med mer död och elände, fruar som super ihjäl sig, svärmödrar som mördas.” Han ångrade genast sin tanke.
ahls-rokeri
Vid Kåseberga körde han ner till hamnen och köpte rökt fisk. Han hade just stigit in i sitt hus när telefonen åter började ringa. Det var samma kvinna som tidigare, men nu när mottagningen var bättre kunde han genast höra att det inte var Baiba.

Han stod med påsen med rökt fisk från Kåseberga i handen. Nu föll den mot golvet.
”Är Baiba död? Hon var ju här för bara två dagar sedan?”

Antal mord/dödsfall:
7 st.

Bosse Lidéns betyg:
4/5.

Sista tre meningarna:
Sedan är det inte mer. Berättelsen om Kurt Wallander tar oåterkalleligen slut. De år, kanske tio, kanske fler, han har kvar att leva, är hans egen tid, hans och Lindas, hans och Klaras tid, ingen annans.
Perfekt slut för denna romansvit. Detta borde varit sista boken enligt mig.

Baksidestext:
En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer. Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Liljansskogen. För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Von Enke är nämligen farfar till Linda Wallanders lilla dotter.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När sedan också von Enkers hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till det kalla kriget, högerextrema sammanslagningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa.
Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären, den värsta spionhärva Sverige upplevt. Wallander kastas in i ett skeende vars förvecklingar han har svårt att överblicka.
Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min vän Kurt

Jag har läst tusentals böcker genom åren, dels som privatperson och dels som bibliotekarie. En del böcker har lämnat mer avtryck än andra. Ett flertal inga avtryck alls.

Sommaren 2007 hade vi hyrt en lägenhet i Ystad och skulle tillbringa två sommarveckor på Österlen. Bostaden låg mitt i centrum och inte långt från Kurt Wallanders slitna lägenhet på Mariagatan. På våren innan resan hade jag för tredje gången läst om Henning Mankells klassiker om kriminalaren Kurt Wallander. Alla böckerna fanns i en av våra Billyhyllor. När jag öppnade dem såg jag att de fått betyget fem stjärnor av den eniga juryn som består av den rättvise men hårde ordföranden Bosse Lidén.

”Det är väl säkert att du vet att Kurt Wallander inte finns på riktigt”, frågade Solveig några dagar innan vi skulle resa iväg.
”Det är klart att han gör. Nu är vi nästan jämngamla. Vi har mycket gemensamt.”
”Du ska kanske göra en egen resa. Du kan bo hos den där Svedberg.”
”Det går inte. Han finns inte.”
”Tada! Du har ÄNTLIGEN insett att det är fiktiva personer som är placerade i en verklig miljö.”
”Svedberg finns inte längre hos oss. Han är död. Blev mördad i sjunde boken, ”Steget efter”. Förresten. Den gode Mankell gjorde en stor miss när det gällde kollegan Svedberg. I första boken berättade han att Svedberg kom från Stockholm och att han hela tiden längtade tillbaka till storstaden. Från bok två till bok sex beskrivs Svedberg som den mest Ystadaktiga som finns. Han får hemlängtan direkt om han så bara tvingas åka till Simrishamn några timmar. Svedberg blev polis för att han var mörkrädd. Ändå lyckades han inte bli av med sin rädsla. Han sov alltid med en tänd lampa i sin taklägenhet på Lilla Norregatan.”
Min fru gäspade till. Antagligen var hon trött av något skäl.
”Tack för överkursen. Jag har alltid undrat varför lampan var tänd i en taklägenhet i Ystad av alla platser.”
Jag kunde inte motstå frestelsen att kittla henne på det rätta stället. Utmana henne på en brottningsmatch utan domare. Sätta mig grensle och hålla för de vilt fäktande armarna som säkert bara ville mig ont.
”Driver du LITE eller MYCKET med mig?”
”Inte alls. Du är en investering på sikt. Om Kvitt eller Dubbelt kommer tillbaka kommer du att vinna rubbet. Äntligen får jag nytta av din insnöade Wallanderhjärna. Då köper vi en taklägenhet med utsikt över ditt älskade hav. Bara jag slipper tångdoften. En annan viktig sak. Skräm inte upp tjejerna. Tala inte högt om alla otäcka mord. Måste du läsa så läbbiga böcker förresten?”
Jag inser att jag bör vara diskret när våra två döttrar slickar på var sin glass när vi åker till Mossby strand. Inte med ett enda ord nämna högt om vad som flöt i land på en flotte på min födelsedag 1991. Måste slipa på ett bra skäl till att vi just ska dit så inte Solveig misstä…
”Jag gissar att vi får klara oss själva utan dig.”
”Inte på Mos…Varför tror du det?”
”Eftersom du envisas med att ta med dig din gamla cykel.”
”Var snäll mot min cykel. Ni slipper mig på Tosselilla. Då tänkte jag skumpa omkring på kullerstensgatorna. Du kommer väl ihåg de trånga mysiga gränderna och de häftiga gatunamnen. Sladdergatan, Bästebrorsgränd, Häxgången och allt vad de nu heter?”
”Jag känner dig allt. Du ska säkert lösa några Cold Cases med din låtsaskompis Kurtan.”
”Kurt, om jag får be. Möjligtvis tar vi en snabb fika på Fridolds Konditori eller en lättöl på Hamncaféet. Han är säkert i tjänst.”

Dubbelliv under två veckor. Semester och annat tankearbete får samsas om det trånga utrymmet. Undra´ om jag klarar av att besöka en bank utan att läsa på kassörskornas namnskyltar. Tänk om det står Britta-Lena Bodén på bröstet. Tjejen med det suveräna detaljrika minnet i första boken, ”Mördare utan ansikte”. Jag kommer säkert att få kalla kårar längs med ryggraden när jag sneglar mot Liregatan där Yvonne Ander smidde planer. Jag brukar tänka på henne varje gång en kvinnlig tågvärd vill se min tågbiljett. Det är konstigt det där. Annars har jag aldrig problem med att skilja på dikt och verklighet. De reglerna gäller inte Kurt Wallander. Han lever sitt eget liv i mitt inre. Däremot har jag svårt att se duktiga skådespelare som Rolf Lassgård och Krister Henriksson gestalta min vän. Det räcker med att de öppnar munnen och säger den första repliken på rikssvenska så är trovärdigheten bortblåst. Kurt Wallander är uppväxt i Limhamn utanför Malmö och ska prata skånska och inget annat. Kroppsvikten svajar också. Först lätt överviktig. Sedan smal och spänstig. Snart pratar säkert låtsas-Wallander bara engelska.   😉

Ystad och hela Österlen är en idyll. Men i Ystad döljer sig ondskan under ytan i småstadsidyllen med korsvirkeshus och prunkande stockrosor. Dessutom finns det hemligheter i den skånska dimman. Tyvärr har min vän Kurt också hamnat i dimman rent mentalt sett i sista boken ”Den orolige mannen”. Tur att hans dotter Linda står för återväxten.
Nu ser jag fram emot att se Cineteket och Ystad Studios på gamla regementsområdet… vänta. Endast två Wallander i staden enligt Eniro. En bor på Sladdergatan. Bra gatunamn. Kan han känna till… måste stänga dörren till sovrummet… Solveig är så känslig för vissa saker… jag ska bara artigt fråga ett par saker …