Tredje boken i serien om Kurt Wallander; ”Den vita lejoninnan”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) under året och fira att det 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

Tredje boken

”Väl på sjukhuset i Johannesburg konstaterades att jag hade en aggressiv gulsot. Jag låg på sjukhuset och tänkte ut historien på nätterna. När jag frisknat till och kunde åka hem till Maputo hade jag den i stort sett klar för mig. Om jag minns rätt skrev jag den sista sidan först. Det var dit jag skulle.”                                                                                                                                          Henning Mankell

Bild åtta
Han for ut till Kåseberga och satt en stund på höjden och såg ut över havet.

Tredje boken i Wallandersviten:
Den vita lejoninnan, 1993, 480 sidor. Ordfronts förlag. Engelsk Titel: The White Lioness. Publicerad i 28 länder.

Personligt:
Sidantalet har växt sedan de två andra böckerna. En tredje och fjärde skrivvariant har använts. Parallellhandling mellan Sydafrika och Sverige. Dåtid och nutid. Precis som i de två föregående böckerna gör Mankell det med stil och på ett övertygande mästerligt sätt. Samtidigt bjuds läsaren på en lektion i Sydafrikas mörka historia.

Tidsintervall:
Prolog i Sydafrika 1918. Startdatum, 24 april 1992, Ystad. Slutdatum 12 juni 1992, Kapstaden.

Huvudperson:
Kurt Wallander. Förste Kriminalkommissarie.

Familj:
Linda. Dotter. Läser fortfarande på en folkhögskola i Bromma.
Kristina. Syster som bor i Stockholm.
Karl Wallander. Far. 80 år. Ska gifta sig d. 20 juni med hemhjälpen.
Gertrud Andersson. 50 år. Kommande hustru till Karl Wallander.

Kollegor:
Otto Björk. Polismästare.
Martinson. Yngre polisman. Slarvig, impulsiv, skarpsinnig.
Ebba. Receptionist och alltiallo.
Karl Evert Svedberg. Spelar en betydligt större roll i denna bok.
Peters och Norén. Delar patrullbil. De både ser märkliga saker och missar stort, när de blir lurade bort från sin vaktposition.
Sven Nyberg. En skicklig polistekniker som kommit från Malmö några månader tidigare. Tvär och svår att få muntlig kontakt med.
Per Åkesson. Åklagare som är tillbaka efter sin tjänstledighet.
Hansson. Brutit benet och har paus också i denna bok från huvud-äventyret.
Engman. Polisaspirant som ersatt Näslund eftersom denne flyttat tillbaka till Gotland.

Ica Kvantum
Svedberg gick in i ICA-butiken, visade sin legitimation och bad att få tala med föreståndaren för att få reda på om en ovanligt fet person varit inne och handlat i affären den senaste tiden. 

Personer utanför polishuset:
Sten Widén. Vän till Kurt. Driver hästgård. Förtjust i starka drycker, cigarrcigaretter och unga kvinnor. Denna gång bor det en Ulrika och en Kristina på hästgården. Sten har börjat sjunga igen. Tar större plats i denna tredje bok.
Kommissarie Lovén. Polishögkvarteret på Kungsholmen.
Pastor Turesson i Metodistkyrkan i Ystad.
Robert Åkerblom. Orolig mäklare.
Stig Gustafson. F.d. maskinist på en Polenfärja. Bor i Lomma.
Peter Edler. Brandman. Har en hel del att släcka denna gång.
Morell. Ökänd hälare i Malmö som även börjat med lånerörelse.
Peter Hansson. 23-årig tjuv. Född i Hörby. Gick rejält på pumpen. 😉
Alfred Hansson. Vollsjö. En morgontrött lackerare.
Annika Hagström. En kassörska med blick för riktigt feta personer och med polisdrömmar.
Paul Jörgensen. Fiskare från Dragör.
Anatoli Konovalenko. En rysk rasist som hatar demokrati.
Vladimir & Tania Rykoff. Bor i Hallunda.
Victor Mabasha, Ben Travis, Jan Kleyn, Franz Malan, Nelson Mandela, President de Klerk, utrikesminister Botha, Pieter van Heerden, Sikosi Tsiki, Samuel de Beer, Georg Scheepers, Judith Scheepers, Miranda & Matilda, Kommissarie Borstlap i Sydafrika.

Lampisaffären

Han kom fram till torget och funderade på var han skulle äta. I ett anfall av spendersamhet bestämde han sig för Continental. Han gick Hamngatan ner, stannade ett ögonblick vid lampaffärens skyltfönster.

Middagsbordet
Continentals bokade bord Matsalen var nästan tom. Ett ögonblick ångrade han sig. Att sitta ensam med sig själv i en övergiven matsal föreföll honom alltför ödsligt. Men sedan satte han sig i alla fall. Han hade bestämt sig och orkade inte ändra sig.

Taxi
Klockan var halv elva när han lämnade restaurangen. Han var då rejält onykter och hade ingen tanke på att gå hem och lägga sig. Han gick till taxistationen mitt emot Busstorget och for till den enda dansrestaurangen som fanns i staden.

Bokens dos av kärlek åt Kurt:
Blev ögonblickligen förälskad i alla kvinnor han dansade med. Orsak Svensktoppsmusik och all whisky innanför västern. 😉

Fyllesamtal till Baiba Liepa mitt i natten.

Ett sent samtal till BL där han berättade allt hemskt som hänt och som hände just nu.

Den här gången skickade han iväg ett detaljerat, personligt och ärligt brev till Baiba.

Kurts bil:
En Peugeot för ovanlighetens skull.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Han berättade inte om handbojorna för kollegerna.

Han håller ofta inne med information. Likadant när han var i Stockholm ihop med Lovén. Han bedriver sin egen spaning. Får till slut ljuga för sina kolleger för att få ihop ett pussel av en falsk sanning. Han använder sig av okonventionella former i sitt umgänge med misstänkta eller överbevisade brottslingar.

På sitt eget jobb förfalskar han ett pass till en brottsling. Skyddar honom i sin privata lägenhet och samlar på sig ännu mer stoff som han aldrig kan berätta om för någon annan.
Även Svedberg dras till slut med i hemlighetskarusellen och sjukanmäler sig för att kunna bedriva privat spaning.

Kurts hälsa:
Alltför mycket dricka, långa arbetspass, fel sorts mat, ingen motion och brist på kärlek gör inte Kurts kropp något gott. Kulmen kommer efter några intensiva pressande dygn och där Kurt i självförsvar måste döda för att överleva.

Onsdagen den 10 juni 1992 blev Kurt Wallander sjukskriven med omedelbar verkan. Diagnos: Allvarlig depression. Efter några månader var det många av hans kollegor som började tro att han aldrig skulle komma tillbaka.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
”Det kommer aldrig att finnas ett bra sätt för poliser att framföra budskap om det plötsligt inträffade dödsfallet.” sa Rydberg några månader innan han själv dog.

”Var människa ha sin utmätta tid.”

”Ska du segla till Västindien, så se till att du aldrig kommer tillbaka”, svarade Rydberg ironiskt. ”Man kan inte resa ifrån sig själv.”

”Du kommer att vara polis så länge du lever.”

Nyckelspår & Villospår:
Svart finger, handbojor, mercedes, 9 mm Astra Constable, Sydafrika, Ryssland, Metodistkyrka, KGB, brunn, sprängt hus, askfat av glas och avklippt hår som är alltför bekant för Kurt Wallander.

Kopplingar till tidigare böcker:
Mindes att han kört samma väg en morgon två år tidigare, då ett äldre lantbrukarpar hade dödats på en avsides belägen gård. Han rös till vid minnet. (Mördare utan ansikte)

Unga människor har ofta bra minne, sa Wallander och tänkte på en bankkassörska han haft stor glädje av vid en utredning några år tidigare. (Mördare utan ansikte)

När han kom till Mossby Strand körde han ner till den övergivna parkeringsplatsen … Tänkte på gummiflotten som hade flutit i land just här, med två döda män. (Hundarna i Riga)

”Det skadar inte att du besöker en kyrka då och då”, sa Ebba. Wallander tänkte på de nätter han hade tillbringat med Baiba Liepa i en kyrka i Riga året innan. (Hundarna i Riga)

Varje morgon påminde han sig den gången året innan då han vaknat på natten, kallsvettig, och trodde att han drabbats av en hjärtattack. (Hundarna i Riga)

Där fanns ett kafé som hade öppet om sommaren. Ungefär ett år tidigare hade han suttit där och skrivit ett brev till Baiba Liepa i Riga… som han rivit sönder. (Hundarna i Riga)

Grodor i boken:
Ett: Det står några gånger att han är 44 år och känner sig gammal. Sanningen: Kurt Wallander fyllde 45 år 30 januari 1992.
Två: Gertrud Andersson har jobbat 2 år hos Kurts far. Inte 1 år som det står i denna bok.
Tre: Nätter i en kyrka i Riga ska vara NATT om man ska vara petnoga.  😉
Fyra: Rydberg, den förra kollegan, som nu varit död i snart två år. Rätt ska vara 15 månader.
Fem: Återigen år som den gode Mankell slarvar med. Det är inte fem år sedan skilsmässan från Mona. Hon gick ifrån honom i oktober 1989. Rätt är 2.5 år.
Sex: Senast han träffade Sten Widén var för över ett år sedan. Bättre skrivit över två år sedan.

Kuriosa:
Kurt Wallander hade en återkommande dagdröm som han misstänkte att han delade med många människor. Han drömde att han begick en bankkupp som skulle slå världen med häpnad.
E 14 gällde fortfarande som vägnamn liksom ring 90 000 och ringa nummerupplysningen.
Regementet finns kvar i Ystad med sina befäl och rekryter.
Biltelefoner i polisbilen med möjlighet att slå om till högtalare. Ett stort steg framåt. Annars hade de ibland kontakt med varandra via walkie-talkies

För första gången berättade Kurt om sina två resor till Riga för någon. Detta gjorde han för sin dotter Linda i kafévagnen på ett tåg.

Den 15 maj 1992 gick Otto Björk till sitt rum för att skicka ut en efterlysning och rikslarm efter sin kollega och vän, kommissarie Kurt Wallander.

Sten Widén är kanske den enda riktiga vän jag någonsin haft, tänkte Kurt.

Karl Evert Svedberg hade en gång i tidernas begynnelse blivit polis av ett enda skäl, som han dessutom försökte hemlighålla. Han led av en svårartad mörkerrädsla. Med att bli polis föreställde han sig att mörkerrädslan skulle bekämpas genom att han stärkte sitt personliga mod.

Fars tavlor:
Han hade övergivit sitt eviga tema, landskapet i kvällssol, med eller utan tjädertupp i bildens framkant. Nu stod han och målade ett annat landskap, mörkare, mer kaotiskt.

Citat och stycken som jag uppskattar i denna bok:
Det finns två sorters faror. Den ena utsätter man sig för. Den andra utsätts man för.

Jag vill träffa min dotter, tänkte han. Jag saknar henne ibland så att det gör ont.

Hos honom kan jag inte utläsa var en sanning upphör och en lögn tar vid.

En berättelse är en resa som aldrig har nåt slut.

Han sa att Sydafrika är en gök som ofta lägger ägg i andras reden. Efteråt tänkte han att han hade fått en dotter som såg rakt igenom honom.

En hårsmån från döden ännu en gång, tänkte han. Nu har jag knappast några fribiljetter kvar i mitt liv.

Hans inre almanacka var tom.

Mitt på golvet stod en helt ny musikanläggning. På ovansidan av CD-spelaren låg ett kort. Med önskan om god bättring och välkommen tillbaka. Dina kollegor.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Som vanligt kliade sig Svedberg på flinten och tycktes tankspritt leta efter det hår som var försvunnet.

Nån gång ska jag sammanställa en bok som ska heta Folk Som Vill Hjälpa Polisen. Den kommer att göra mig rik.

Han slet av sig alla kläder och ställde sig naken framför hallspegeln. ”Kurt Wallander”, sa han högt. ”Här har du ditt liv.”

Privat sorg:
I journalen stod det: Depressionen hade enligt patienten börjat över en kopp kaffe på polishuset i Kalmar medan en man låg och brann upp på en bro.

 

Turistbyrån
På Turistbyrån i Ystad hyrde Rykoff ett hus som låg nordost om Ystad, mot Tomelillahållet. Husets läge kunde ha varit bättre. Men intill ägorna fanns ett övergivet grustag som kunde användas till skjutövningarna.

Antal mord/dödsfall:
18 st.

Skjutfältet
När han hade stått uppe på övningsfältet, omgiven av de osynliga fåren, och allt hade varit över, hade han inte haft en enda klar tanke i huvudet. Han visste att Victor Mabasha var död, att han själv hade dödat en människa och att Konovalenko ännu en gång var borta, uppslukad av allt det vita som omslöt dem.

Antal urdruckna kaffekoppar:
57 st.
Bosse nörd kunde inte låta bli denna gång heller.
Berså
Foto från Lidéns Samlingsmuseum.

Bosse Lidéns betyg:
5/5  😀

Sista två meningarna:
Han var inte i första hand boer, en vit man.
Han var afrikan.

Skurup Sparbank
Fastighetsmäklare Louise Åkerblom lämnade Sparbanken i Skurup strax efter klockan tre på fredagseftermiddagen den 24 april. Hon blev stående ett ögonblick och drog ner den friska luften i lungorna, medan hon funderade på vad hon skulle göra. Mest av allt hade hon lust att avsluta sin arbetsdag redan nu och köra direkt hem till Ystad.”

Baksidestext:
Fredagen den 24 april 1992 på eftermiddagen försvinner fastighetsmäklare Louise Åkerblom spårlöst från sitt hem i Ystad. Samtidigt, på andra sidan jordklotet, planerar en grupp fanatiska boer i Sydafrika ett attentat mot en ledande politiker för att stoppa demokratiseringsprocessen. När kriminalkommissarie Kurt Wallander kopplas in på fallet med den försvunna mäklaren förstår han att det inte är fråga om ett rutinärende. Louise Åkerblom är till synes lyckligt gift, har två barn och tillhör metodistkyrkan. Ingenting blir heller lättare när det visar sig att hon blivit brutalt mördad och man hittar ett avskuret svart finger på brottsplatsen. Kurt Wallander står inför sin hittills mest komplicerade uppgift. När han skönjer sambanden med konspirationen i Sydafrika växer hans känsla av otillräcklighet. Det är inte bara några få personers väl och ve som är beroende av att han snabbt kan lösa mordgåtan. Nej, nu ligger hundratusentals människors öden i händerna på kriminalkommissarien från Ystad …


Fotnot:

I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från en liten ö till en depression

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Tänk att två boktips från samma person kan få så stora konsekvenser. 🙂

Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började ettan hade jag redan befunnit mig i många olika världar. Förmånen att låna böcker gratis på biblioteket var som julafton. Efter att först ha läst igenom bokbeståndet för barn- och ungdomsböcker på filialen tog jag mig allt oftare in till stadsbiblioteket i centrum. Bokhögarna på skrivbordet kunde vara rejäla och det var ett styrketräningspass att bära hem och dit dem från bibblan. Denna grå och regniga oktobersöndag var det givetvis stängt på biblioteken och det var då pappa kom med sitt första boktips till mig. En vuxenbok. En deckare av Agatha Christie. Pappa tyckte att hans elvaårige son var mogen för spänning av den högre skolan.
Själva den fysiska boken var inte lockande med sin trasiga rygg och gulnande fläckiga sidor. Det såg ut som om en mus tagit små smakprov. Jag kände mig inte ens sugen på att hålla i boken. Förstrött bläddrade jag i förordet och såg att den engelska titeln var ”Ten Little Niggers” och att boken skrevs samma år som andra världskriget startade, 1939. Kunde en sådan gammal deckare vara något att ha? Borde jag inte istället läsa om en Fem-bok från min egen kompletta Blytonsamling? Be mamma baka scones och dricka hett te och träffa Tim igen. Drömma att jag hade en egen hund och bodde nära havet.
Istället blev oktobersöndagen startskottet in i vuxen-deckarnas värld. En plats som jag därefter aldrig har lämnat. Sedan må orden moderniseras och genren bytas ut mot kriminalbok, thriller, spänningsroman eller liknande. Är en bok välskriven spelar det ingen roll vilken genre den är klassad som. Jag drabbades av en förkärlek för pusseldeckare genom den välskrivna boken, som för mig alltid kommer att heta vad den är döpt till ”Tio små negerpojkar”. Vilket koncept. Vilket suveränt sätt att skapa dramatik genom att begränsa utrymmet för personerna i boken och stänga av dem från yttervärlden.
Tio för varandra okända personer har blivit inbjuda till Negerön av olika skäl. Alla bär de på en mörk story där de undkommit rättvisan någon gång i sitt liv. Det är en brokig skara som anländer till den annars obebodda lilla ön. På ett genialt sätt har de lockats dit av värden, Mr Owen. På väggen hänger en barndomsramsa:
Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, och så blev det bara nio. Nio små negerpojkar sov utan måtta. En försov sig, och så blev det bara åtta…
På matsalsbordet står tio små porslinsfigurer på en rund glasplatta. Efter första middagen när de sociala spänningarna lättat och en trivsel börjat uppstå kommer RÖSTEN från ingenstans. Utan förvarning, omänsklig, genomträngande …
”Mina damer och herrar! Tyst i salen, om jag får be! Ni är anklagade för följande brott: …”
Helt fascinerad av sambandet mellan barnramsan och antalet porslinsfigurer som blev en färre efter varje mord, kändes det som om jag befann mig gömd bakom en klippa på ön och oroligt betraktade förloppet och bad att Vera Claythorne varken var en mörderska eller skulle bli mördad. Redan i den åldern gillade jag att suga på karamellen, men boken lämnade aldrig min hand. Inte ens under toalettbesöken eller under måltiderna. Den trasiga boken följde med mig överallt, som en siamesisk tvilling. Jag letade då och då upp pappa och berättade vem som jag trodde var mördaren. Först hade mina tankar gått till en elfte person. Sedan någon i gruppen.
Pappa log och tyckte att jag hade intressanta åsikter.
Det blev akuta problem när min skyldige gick och dog. Då fick jag snabbt byta misstänkt. Ibland läste jag inte på en stund. Istället gick jag och funderade och hade rådslag med mig själv. Såg situationen framför mig. Vägde argumenten mot varandra. Tog in fakta och granskade detaljer, lekte Sherlock Holmes. Jag våndades och njöt om vartannat. Agatha Christie hade mig helt i sitt grepp. Jag var fångad i ett nät av skrivna ord ändå till slutet. Först hade jag hajat till. Var detta briljanta slut möjligt?
Det var många år sedan jag läste boken. Inför detta kåseri var jag skraj för vad jag skulle anse när jag återläste. Rädslan var obefogad. Boken håller än. Sjuttiosju år efter det att första upplagan kom ut.

En helgdag ett par veckor senare då vädret inte lockade till utomhusaktiviteter och det var ett tomrum i mitt liv, återvände jag med förväntansfulla steg till pappa, min stora boktipskung. Pappa som var på väg ut letade fram boken han precis hade läst. Den ingick i ”Det Bästas bokval” som pappa prenumrerade på. Titeln var ”Skall jag taga vara på min broder?” av författaren Marcia Davenport.
Förväntningarna var skyhöga inför min andra vuxenbok. Pappa berättade att det inte handlade om en renodlad deckare, men att boken ändå var mycket spännande på flera ställen.
Depression. En främmande term som jag visste föga om. Annars skulle jag kunnat briljera med att jag hamnade i farstun till ett mörkt stort hål. Min förmåga att kunna leva mig in i en handling var klart till min nackdel. Envisheten att inte ge upp drev mig slaviskt vidare i höstmörkret, när jag slukade pappas andra boktips på en enda dag. Den längsta söndagen i mitt elvaåriga liv måste ha bestått av hundratals dystra timmar av eländernas elände.
Med tunga steg gick jag till mina föräldrars sovrum och satte in boken i pappas bokhylla, innan jag kröp ner i min säng och låg där bedrövad och grubblande. På näthinnan såg jag framför mig hur de två rika bröderna Holt började bygga en labyrint i sitt hus med tidningshögar ända upp till taket, med dödsfällor mot allt och alla. I den förfallna bostaden samlades det på skrot och elände. Tidningarna började lillebror Randall spara på när Seymour blev blind. Randall hade en fix idé om att han skulle bota blindheten med att låta sin storebror äta apelsiner varje dag. Sedan skulle Seymour läsa ikapp de sista trettiofem åren. Ju mer detaljer jag fick som läsare, ju mer deppig blev jag. Varför skulle Randall lockas hem över Atlanten när det äntligen uppstått lycka? Då det hade funnits en ljus framtid som han så väl var värd.
Elvaårige Bosse var inte klädd för de här dystra livsödena. De flesta andra elvaåringar skulle aldrig kommit igenom första sidan och därmed skonats. Jag däremot ville ha svaret på varför bröderna blev så konstiga och egna. Deras fruktansvärt elaka, rika farmor som regerade som en diktator, bestämde allt i huset. Hon behöll makten långt efter sin död tack vare sitt speciella testamente. Men det behövde aldrig gått så illa om jag fått hjälpa till. Storyn byggde på en verklig händelse vilket fick mig att bli ännu mer dyster till sinnet.
Som vuxen skämtade jag genom åren med pappa om hans två boktips. Det fanns inte på kartan att jag skulle be om ett tredje tips. Istället blev pappas yngsta son bibliotekarie och lämnade frikostigt tips på bra titlar. Jag fick pappa att vidga sina läsupplevelser under sina sista levnadsår. Han kom att uppskatta turerna till bibblan när han väl skaffat sitt första lånekort. Biblioteket var ett ställe han inte satt sin fot på tidigare i livet.
Åren tickade iväg. Som jag skrattade när det gick upp för mig vad det var för bok min svärfar precis läst i en gammal ”Det Bästas bokval” som han kommit över i en auktionslåda.
”Det måste vara din pappas berömda boktips nummer två. Ta med dig boken hem. Det ska bli spännande att se hur du uppfattar den trettio år senare. Ser du att den är tryckt samma år som du föddes?”
Den gamla boken hamnade i vårt gedigna bokbestånd efter bokstaven H och har blivit stående där tills jag skriver detta månadskåseri.
Tyvärr fick inte min härliga svärfar höra min åsikt. 😦
”Randall hade dött först. Han hade fastnat och dött i en fälla som han själv hade gillrat. Seymor hade levt vidare i några ofattbart hemska dagar innan han till slut dog av svält.”

Om du inte ser några nya blogginlägg på ett tag får du dra dina egna slutsatser … 😉

Efterord: Frågan är om det finns något mord eller dråp med i min debutroman. Sebastian Rosander både vill och vill inte tro det. Frågan gnager inom honom i trettio år och han känner ibland en stor skuld. Helst under varje höst. Vem skulle inte gjort det?

Solveigs förslag

I kåseriboken finns rubriker som: Mamma räddade mitt liv, Ondskan har många ansikten, Mitt liv som kidnappare, Döden slog till blixtsnabbt, Skolvåldet i min backspegel, Se upp för Ulliganerna! Mer skrämmande blir det inte i vår gemensamma bok. Förhoppningsvis finns det annat tänkvärt att njuta och skratta åt. Det är heller inte förbjudit att släppa en tår eller två vid något känsligt ställe. Eller blir arg på något.

Facebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på sommaren. Vi ses kanske i september. 😉

Ps. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Jag har mycket spännande att göra under veckan.