30 år – jag lever fortfarande

Jag lyfte på det fina locket till hjärtat av trä som jag fått av min flickvän. ”Tar du tre godisbitar varje dag räcker de tills vi ses igen”, stod det på insidan av locket.
Trotsigt stoppade jag i mig ett par bitar. Sög på dem och tänkte att jag fortfarande var fri att göra vad jag ville. Mådde jag inte lite bättre efter duschen? Bara jag slutade dricka så kopiöst skulle jag förstås sluta kissa en gång i kvarten. Saker hörde ihop i ett kretslopp. Skulle jag ringa storebror på hans jobb och ställa in ”taxin”? Borde kanske ringa en optiker och beställa en synundersökning. Fast allra först borde jag göra klart självdeklarationen. Men oj vilken Londondimma det var på hjärnkontoret.

Två dagar senare stod diabetessköterskan ”Dyster” i mitt rum med en hög böcker i famnen. Jag hade hunnit skoja med flera sköterskor, som antagligen uppskattade en patient som var trettio år yngre än näst yngsta på avdelningen. När jag själv skulle ta mitt livs första spruta i min 50-kilos kropp med 0 procent fett, kom en tjej in med sprutan på ett fint silverfat. Det var givetvis ett internt skämt från en fras som jag slängt ur mig tidigare.
”Dyster” var inte elak men sorglig. För att ha något att säga frågade jag henne som var expert inom området.
”Hur lång tid tar det innan jag blir inställd och kan åka hem?” Hon skruvade på sig. Ville först inte svara. ”En del blir aldrig inställda.” Det där var pedagogik och psykologi, på samma gång, när den är som bäst. 😉 ”Här kan du läsa på om diabetes 1. Sedan kan vi träffas om några veckor”, sa hon och försvann diskret ut ur rummet.

Bibliotekarien som för bara sju veckor sedan kommit hem från Universitetet i Umeå med en skärpt inlärningsförmåga och en otroligt vältränad kropp öppnade första boken. Strax noterade han yrkesmässigt att tryckåret i alla böcker var långt tillbaka i tiden.

Det enda jag ska nämna från det dystra innehållet är följande mening:
MEDELLIVSLÄNGDEN FÖR DEM MED BARNDIABETES ÄR 30 ÅR.

Idag tangerar jag. Imorgon, om jag lever så…

Det är bara att krypa till korset. ”Dyster” hade rätt men svarade fel. För en person utan skyddsnät skulle kunnat ge upp av att höra de mörka orden, 48 timmar efter diagnosen. Tänk vad ord kan väga mycket. De är så lätta att kasta ur sig. Kan hamna i fel ordning. Såra, skada och till och med förinta när det är som mörkast på himlen.

Jag har material, synpunkter, minnen som räcker till en tegelstensbok som skulle både beröra, ”skaka om” och ställa saker på sin spets. Diabetes 1 är en otroligt individuell sjukdom där ägaren till kroppen sitter inne med expertkompetens för just sin kropp.

Ps.
Imorgon är det sista dagen att gissa på 80-talslåtar från 3:e skivan.
Ha en bra Alla Hjärtans Dag. Sköt om dig! Bjussa på en kram eller ett samtal till någon ensam person. Själv ska jag åka på utflykt med min gamla flickvän – hon med godisträhjärtat.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Är jag ensam om det?


Jennifer kom precis innanför dörren efter en långpromenad i solen. Jag satt på golvet bakom barköket. Genast dök jag verbalt på henne.
”Är det du som slagit sönder något dyrt och glasigt? Erkänner du direkt kommer du undan med fotboja.” 😉

Givetvis gick det inte att lura henne. Hon har dels varit med förr och dels känner hon igen plastsakerna. Istället bjöd jag in henne till en kreativ sysselsättning. 🙂

1185 st plastföremål finns på golvet. Exakt så många gånger har jag bytt slang/nål på min mage under 10 år och snart 6 månader. I paketet som heter ”Quick-set” finns en tunn plastslang på 60 cm. ”Nålen” är endast 6 mm. Smärtmässigt tycker jag att vanliga sprutor/pennor gjorde mindre ont än ”pumpleksakerna”. Men den gamla metoden gjorde jag sju gånger om dygnet. Nu behöver jag bara byta nål var tredje dag. Måste erkänna att ofta upplever jag det som om det är var tredje dag varje dag. Vilket givetvis är orimligt.

Vi fick så många plastgrunkor över att vi bestämde oss för att lägga på en andra våning. Vilket var extra pillrigt. Helst för mig som förvandlades till ringräckare/ringvändare. 😉

I ”Quick-set” paketet finns även en liten plastgrunka. Istället för att slänga prylen har jag sparat dem i en stor plastpåse. Är jag ensam om det i Sverige, Norden, Världen? Inte säkert. Någon konstnärssjäl har kanske också sparat dem och gjort ett tjusigt konstverk.

Jag använder dessa föremål vid två sammanhang.
A: När jag badar i badkar.
B: När jag badar i havet/bassänger.
Då kopplar jag av pumpen. (tar 1-2 sekunder) och sätter dit plastgrunkan som skydd mot bakterier. När jag duschar kommer det bara rent vatten och då behövs inte skyddet.

Vi hade kul under några timmar. En ”söt” pappa och en sötare dotter. ❤

Tacksamhetstal

Tack ”Libra” – min vän! ❤ Idag firar jag den stora förmånen med denna produkt som underlättat mitt liv – 24 timmar om dygnet x 365 dagar x 3 år. Det är en rejäl skillnad mot hur jag har haft det, de föregående tjugofem åren.

Nedan en del av min tacksamhet i punktform:

  • Scannar mycket hellre än sticker mig.
  • Du är en pålitlig kompis.
  • Bygger upp en trygghet i utsatta lägen.
  • Du kräver inte mitt blod.
  • Du skapar möjligheter och ger mig en skön frihet.
  • Stimulerar och motiverar mig att sikta på att må bättre.
  • När jag gnyr i sömnen behöver jag inte ens bli väckt om någon orolig sängkompis gör en test i smyg.
  • Samma sängkompis kan låta mig köra vidare med bilen under tiden som hon kollar mig, (när du sitter på höger arm).
  • Du är snabb, effektiv och småbråkar sällan.
  • Ditt sällskap på resor, hotell, restauranger är guld värt.
  • För att inte tala om när jag motionerar i skog, i hav, på cykeln och på tuffa svettiga sluttningar. Då är du min kompass och läromästare. Ger i smyg goda råd med dina pilar.
  • Du bjuder på många tabeller och skisser som är julafton för en statistikälskare som jag.
  • Visst händer det att mitt intresse för berg-och-dal-banor har minskat i takt med övergivet barnasinne.
  • Du kan även vara svag i klistret. Antagligen tycker du att bästa vänner ska leva en bit ifrån varandra ibland. Du är förlåten. För jag får en ny knapp om detta händer. Helt gratis. Snabbt levererat till dörren.
  • Jag hoppas vår vänskap ska bestå i flera år till.
    En tacksam ”knapp” på axeln till dig. 😉

 

Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Skapa min egen sanning

Ögonblicksbilder; fem 

Att vänta behöver inte vara något negativt. Slipper jag trängas, svettas, bli blött och inte har en väntande tid som stressar mig tycker jag istället att det är en oas, full med möjligheter.
I detta ögonblick befinner sig Solveig i en butik på Hamngatan i Ystad för att köpa linsvätska. Det är lördag och mycket folk.

Själv har jag hittat en ledig yta på en bänk. Det är då ekipaget med kvinnan och hunden dyker upp. Jag greppar kameran och trycker till. Några sekunder senare ser jag ryggen och svansen försvinna iväg. Det är i samma sekund som min nyfikenhet och fantasi vaknar till liv. Vart är de på väg? När startade resan? Vad heter hunden? Är hunden en trygg vakthund? Är de turister från ett grannland? Hur långa dagliga pass gör de tillsammans? Jag har läst att hundar behöver stretching och massage efter längre ”utflykter”. En social sida av mig vill ha en konversation och de rätta svaren. Min andra sida nöjer sig mer än väl med det motsatta. Att jag själv får fantisera om sanningen och strapatser. Skapa mina egna äventyr. Vad är dina första tre tankar när du ser fotot?

Ibland kan det gå så långt att jag inte svarar på tilltal när Solveig dyker upp – mitt i verkligheten.
”Du där på bänken. Har du lust att följa med mig och fika?”
”Jag är rädd för att någon granne ska få syn på oss och sladdra till min fru.”
”Är din fru svartsjuk?”
”Nix. Undra varför.”
”Vill du höra sanningen?”
”Nä. Helst inte. Mitt ego kan blekna.”
”Tänk på måndag fyller du år. Har du tänkt på vad du fyller nästa gång? Ska vi resa till Budapest eller Prag? Vi måste vädra våra nya pass.”
”Vaddå? Jag fyller tjugosju nästa år. Inget att fira. Gubben på mitt pass är inte jag. Jag kommer att åka fast i passkontrollen. De kommer att behålla mig i Ungern. Säkert tvinga mig att äta budapestbakelser till frukost.”
”Skulle du ha något emot det?”

Ps.  Min diabetes fyller ett år mer än jag på onsdag. Livet är märkligt.
Ps2. Dialogen har jag snickrat ihop av olika tidsfragment. Men kunde varit tagen från ”i lördags”. Livet är fullt av ögonblick.
Ps3. Intensiv måndag. Två jaktstarter, ”Bara en natt”, ”Bara en dag”. Motionspass. Fika och fira med mig själv. Vet inte om jag kommer att hinna ha på mobilen. Vet inte om jag kommer att tänka på att sätta på den. Varför ska S alltid jobba så sent just denna dagen? Varje år. Kanske inte när jag blev femton. Då var hon tio och jag hade ingen aning om att hon fanns. ❤