Vi fick våra favoritställen

Jag är ingen matbloggare trots att jag äter just mat minst sex gånger om dagen, ibland fler. 😉 Denna gång blev Allinge Rökeri vår favoritrestaurang. Den låg smidigt till när vi kom hem från våra dagsutflykter.

Intressant att studera och fotografera inredning innan maten är på bordet.

Kanske kände jag någon av alla som lämnat sitt namn med krita lite överallt. Eller handlar det om på krita? De skulle komma in och betala någon annan dag. 😉

Jag jobbade mig närmare köket. Det måste handla om färsk mat som kommit direkt med ”Blå båten”.

Längre än till skaldjuren kom jag inte förrän kvinnan kom ut med vår mat.

Istället njöt jag av att jag slapp vara ute på sjön. Vackrast från ”insidan”.

Favoritfiket gick vi förbi redan första kvällen i Sandvig. Då var där stängt. Sedan blev det ett trevligt ställe på flera sätt. Mysigt att glida iväg hand i hand genom det kuperade grannskapet. Tänk om det varit sol och kanonväder hela veckan.

Istället brukade vi njuta av något varmt. Sitta och titta ut på det vilda havet. Dessutom var den äldre kvinnan som jobbade där mycket trevlig. Sådant sätter jag alltid stort värde på. ❤

Här fanns även en del att titta på när det gällde inredningen. Kanske nästan lite för mycket i vissa vrån. 😉

Givetvis hann vi med ett återbesök hos en gammal favorit. Det är mysigt i lilla Snogebaek. Förra gången vi var här 2014 bodde vi i Dueodde som ligger en liten bit därifrån.

Fotnot:
Jag kan inte låta bli att le åt mig själv med tanke på mitt liv de senaste åtta dygnen. Det är typiskt mig att sitta här och lägga in ett inlägg om mat, fika och choklad. 😦 Samtidigt som jag plockat av insulinpump och gör allt för att slippa äta och dricka något sött. Jag är proppmätt efter frukosten. Otroligt att nivån sjunker när inget nytt insulin kommer in och jag bara tagit en pyttedos till måltiden. Återtåget till ett friskt och vanligt vardagsliv är mycket tuff. Tur det är åtta år sedan sist jag upplevde det. Då hamnade jag på sjukhus med dropp efter en del dramatik. 😉
Den här gången har jag inte ens kontaktat några experter. Frågan är om jag är diabetiker. Har jag drömt det? För jag behöver knappt något insulin längre. Jag läste att min guru Ragnar Hanås skriver att det kan ta en-två veckor innan den låga blodsockernivån har minskat den insulinresistens som jag hamnat i. Jag har inte tid med sådant här. Hur ska det gå med hotellfrukosten som jag längtat efter? Okej. Jag får väl foto allt och se när S njuter. 😀

Bäst att skratta åt eländet

Jag visade här på bloggen för ett tag sedan en del av vår sommarfrukost. 🙂
Du ser inte alla nyttigheter som finns i min tallrik. Kanel, Chiafrön, solrosfrön m.m finns gömt under den magvänliga Öresundsfilen.

Så här har min kost sett ut på sängbordet, större delen av dygnen sedan i tisdags. 😦
Ett glas med vatten, ett med vätskeersättning, ett med söt cola utan kolsyra, ett väntande glas söt cola. Snart kommer mina tänder att svartna och ramla av.

Allt som började så trevligt i måndags med en ”Sex mil hemifrån.resa” i solsken. (Kommer senare på bloggen)
Nu är detta mina två sängkompisar:
”Libra” som mäter snabbt i kroppsvätskan. (Solveig kan testa mig även när jag sover.)
Den gamla blodsockermätaren som berättar långsammare, men ger ett mer exakt ”nuvärde” i krislägen, eftersom den mäter i blodet.

Min läromästare Ragnar Hanås. (Härligt att känna sig ung vuxen) som lärt mig att ta vatten i små klunkar ofta om BS är över 10-12. Annars dricka söt cola om det är under 10-12. Testa sig ofta. För inget fungerar som vanligt när kroppen är tom på näring och tarmen jobbar långsamt.

 

I måndags klättrade vi på höga slänter. På denna bild åker mitt blodsocker kana nerför ett berg och det går fort. Ibland ruskigt, äckligt fort. Reserven med blodsockerhöjande hormoner i levern är borta, efter att min baklucka öppnades. Det hjälper inte att jag kämpar med att få i mig söt cola som står mig upp i halsen. Ändå har jag tur som har en insulinpump som jag givetvis tagit av mig. Därmed tillkommer inget nytt insulin. Sådant förstår inte min dumma kropp eller mätarna som visar äckligt låga värden. Ändå har jag ett gnutta humor kvar. Som när jag gick upp till Solveig som precis fått in vår nya soffa och skulle montera vissa delar. Först säger hon till mig att absolut inte hjälpa till.
Bara att gå i trappan upp tar ner mitt BS. På en sekund kan jag på skärmen se vad som händer inom mig.

Jag sitter där spak och deppig och börjar småskratta. Solveig undrar vad som är så roligt.
”Ser du vad soffan heter? Bo Dö.”

”Vill du att jag ska hoppa ner direkt? Jag är ändå slut som artist. 😉
”Det vet du väl inte går. Snart ska du ge ut din tredje bok. Snart vänder det igen min älskling. Har du bestämt dig för vilket omslag du ska välja till ”Minnen som stannat kvar?”
”Ja. Men det är hemligt. Någon bloggläsare kan smygläsa här”.  😉
Ps. Jag svarar ev. kommentarer med en symbol. 🙂

Lunchen på Ahl´s brygga igår smakade …

… förträffligt. ❤
Kåseberga Fisk med flera har lyckats förlänga säsongen och sudda ut gränserna till en viss del mellan årstiderna. Det har vi haft glädje av de sista höstarna. En stor skillnad mot tidigare då allt var dött när vi ”rullade” dit. Ex. har satsningen för ett par år sedan på att utöka familjeföretaget Kåseberga fisk AB med en inglasad brygga, fallit många på läppen.

Vår mataptit växte eftersom det var fullt vid hamnparkeringen. Därför fick vi vända bilen och ta den kurviga smala backen upp igen. Efter parkering av ”Den lilla blå”  började klättringen segnälkab”  🙂  för att sedan vika vänster ner mot den kända vackra vyn. Annars brukar vi alltid gå ner denna sträcka och gå upp ett annat håll.

 

Numera ägs familjeföretaget av Jimmy Ahl som tillsammans med sambo, gemensamma barn och arton helårsanställda driver vidare och förvaltar den stabila grund som hans far Leif, farfar och farfars far byggde upp redan 1968. Jag har ofta varit förtjust i konceptet där barn växer in i uppgifterna och lärs upp av äldre närstående. Tillsammans driver de nya projekt framåt, samtidigt behålls det bra in i nästa generation o.s.v.

Vi var inte inne i butiken igår. Nästa gång borde jag testa lakritssillen. Tänk att all fisk röks på gammalt vis med alved och alspån.

Det satt djärva besökare på platserna utan tak. (Det testar vi hellre en ljummen sommarkväll) Vi sökte oss däremot in mot det inglasade partiet några meter från mitt älskade hav. Skönt med infravärme.

Fiskstim till och med på torra väggarna.  😉

Undra hur många affärskunder de besöker med ”lastbilen” och den här tuffa varianten. Sträcker sig distriktet ända till Danmark och andra landskap i vårt land? Hoppas det.

Erkänner. Jag har gjort det igen. Pratat om mat, ätit supergod mat. Tagit noll bilder på våra tallrikar. Ändå tog jag 112 st foton under gårdagen. Inte ett enda på den knaprigt friterade rödspättan som vi båda uppskattade.  😀
Jag skyller på Libra och Melissa som alltid får min uppmärksamhet innan första tuggan. Vad har jag i blodsocker? Hur många enheter insulin ska jag pumpa in? När jag mumsat på halva tallrikens mat kom jag på det. Då var Solveigs tallrik nästan tom. 😦

Vi rekommenderar varmt ett besök på Ahl´s brygga om du har vägarna förbi. Det går även utmärkt att köpa mat i butiken och sedan sitta vid något av borden i backen om vädret tillåter. Många tar med sig det inköpta ”hem”.  Eller varför inte en kombination.  😉

Dags för motion och annan slags njutning. Aprilvädret gjorde skäl för namnet. Sol en stund och sommarvärmen kom på efterlängtat besök. En stund senare regnade det och blåste iskallt. På himlen fanns mörka moln som fick oss att vela mellan tre olika promenadstråk.
 Vi chansade och bestämde oss för årets första besök hos de berömda stenarna. Började det ösregna innan det var dags att vika vänster skulle vi ändå vara tvungna att bege oss till bilen, som från detta hållet stod och frös till höger med sina sommarskor.  🙂

Hur många gånger har vi sett denna välkända vy? Aldrig tröttnar jag.

Jag fick till relativt bra foton på Ales stenar tack vare himlens variation. Några utvalda bilder ska jag lägga in i ett eget blogginlägg. Ikväll ska vi på Ystads teater. Där blir säkert fullsatt. Jag vet inte om jag får fota under framträdandet. Kanske blir jag ökänd och Lizette kommer att skämmas över sin pappa.

På nervägen skämtade vi som vanligt om att Solveig skulle bo i det röda huset och jag i det blå. När jag blev hungrig och sällskapssjuk skulle jag komma och hälsa på hos henne. Vilken härlig skrivarlya jag skulle haft.  🙂

Oj vad här regnar i Ystad. Perfekt skrivarväder.  I natt kom jag på en hel del som …  🙂

 

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Ett helt liv

Jag har vunnit i olika typer av skrivtävlingar, korsord och ”turtävlingar” genom åren.
I fototävlingar har jag däremot alltid dragit ett kort strå de få gånger som jag vågat ställa upp.

”Är den färdigväxt – kan det vara grönt?”

Ett helt liv!

”SÅ” kan det gå i kristider.  

Blodsockerkontroll på en gräsmatta i St Helier på Jersey.

Fakta:
Temat var ”Ett helt liv” och handlade om att ha Diabetes 1.
Jag tramsade till det med att hjälpa till med att odla engångsinsulinpennor. Både långverkande (De gröna som jag stack in i rumpan) och medelverkande (De orangefärgade som jag tog till maten)
Solveig fick rita fröpåsarna.
Förstapriset vann en man som tog sin spruta vid sidan om sin parkerade cykel. Fotot var i svartvitt. Mycket snyggt foto. 🙂
Som tröstpris fick dessa foton som jag snubblade över i förrådet vara med i en blogg 2016. Inte illa.  🙂
Egentligen fanns det inbakat ett allvar som kanske låg mig i fatet vid den tidpunkten. Besparingskrav. De svagaste i Sverige skulle lida först. Det talades om att ta betalt av diabetikerna och slopa gratisinsulinet. Andra sjukdomsgrupper betalade själva sin medicin.

 

Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Det mesta tar längre tid

Bobo minns …

Detta är ett vykort. Under flera år hade jag samma motiv på en affisch som var upptejpad på insidan av min hyreslägenhetsdörr. Små barn är ofta mer ”vuxna” och oförstörda och ser inga hinder.

Vilket är ”bäst”? Att det syns att man har en funktionsnedsättning, eller att man har en obotlig, kronisk sjukdom som inte syns vid första ögonkastet? Det beror naturligtvis på vad det handlar om. Behöver en person omedelbar hjälp är det en fördel om människorna som finns nära vet hur de ska agera. Ska man söka ett jobb där man anser att man blir missbedömd kan det vara läge att inte nämna det om man inte måste vid en intervju, och det inte kommer att påverka arbetsprestationen i normala fall. Jag minns ironiskt bibliotekschefen, som varit så trevlig och hade bubblat på länge att hon tyckte det var extra välkommet med en manlig utbildad bibliotekarie. Plötsligt fick hon bråttom iväg under vårt telefonsamtal när jag berättade att jag precis kommit hem från sjukhuset efter diagnosen diabetes ett. Det var som att vända en hand. Hennes röst bytte tonläge och luren kändes iskall.

Under några intensiva friska år brann jag för att umgås med handikappade (term som användes då) barn och ungdomar. Jag läste högskolepoäng, tentade och slukade allt i skriftlig väg, på de stora biblioteken. En favoritsyssla var att vara medhjälpare på handikappläger.
Om man är ansvarsfull, inte är rädd för att gripa in, positivt lagd, full av energi och bus passar man förträffligt in i sådana sammanhang. Dygn då ungdomarna ska få en möjlighet att ha extra kul och göra tillfredställande aktiviteter som avviker från vardagens lunk.
Vi fick en mycket försiktig information om den ungdom som vi skulle hjälpa och umgås med. Sekretess var orsaken.
I vanliga fall hade alla ungdomar en personlig medhjälpare. Jag som varit med tidigare fick en speciellt arbetskrävande uppgift denna gång, som det krävdes två medhjälpare för. Extra kul för mig var att det var en kompis som jag trivdes väldigt bra med. Tillsammans behövde vi inte ha några hemligheter för varandra och kunde lösa problemen när de dök upp.
Grabben som vi kan kalla för Jonathan hade en muskelsjukdom som bara drabbar pojkar. Diagnosen är dyster. Få pojkar överlever sin tjugoårsdag. Sedan förra gången som vi träffat Jonathan hade han gått upp mycket i vikt och hade bytt ut sin rullstol mot en permobil.
Vi fick börja med att sätta dit en ”hiss” över sängen i stugan. Tur min kompis visste sedan tidigare hur man monterar en sådan, där vi stod mitt i natten i stugan och inte hade någon att rådfråga.
Ofta väcktes vi under veckans nätter av en svordom och en befallande gäll röst. Allt skulle göras på stubinen. Inget tack. Bara svordomar och elaka kommentarer. Inte konstigt att min kompis med glimten i stämbanden, kunde ropa tillbaka med göteborgshumor från vårt intilliggande rum, innan vi kom till undsättning.
”Slå en knut på den. ”
Det var inte många gånger som jag lyckades få Jonathan att skratta eller ens le. Han var bortskämd, bitter och ofta elak i sina kommentarer mot de andra fjorton ungdomarna som var riktiga pärlor. Han var annars väldigt utvecklad verbalt och hade inga ”skador” i talcentret. Jag tror att om du fick en chans att träffa honom hade du sorgligt nog direkt haft svårt att tycka om honom trots hans utsatta position.
Om reglerna skulle följts borde han inte fått åka på vinterläger flera år i sträck. Många andra i vårt land var värda att få hans plats. Helst de som aldrig fick chansen.
Enligt ryktet var det Jonathans mamma som drog i alla trådar. Både där och i skolan och säkert överallt. (Bra och nödvändigt i många lägen.) Det var också hon som antagligen ”skämt bort” honom på ”fel” sätt genom åren. Jag kan inte i denna text ge alla detaljer och rykten och kommer inte att svara på frågor i eventuella kommentarer. Det jag vill berätta handlar om något annat.
En gång fick jag och min kompis reda på något som säkert var sant, som hade hänt på ett läger några år tidigare. Innan vår tid. Det var ruskigt att höra, men samtidigt kunde en sida av mig förstå varför spärren släppte. Jag skulle själv blivit riktigt arg och besviken på Jonathan. Däremot hade jag aldrig gått över gränsen. Troligtvis hade jag använt humorn som vapen.

Redan som yngre lägerdeltagare var Jonathan jobbig att ha att göra med. Han var slipad och duktig som jag nämnde tidigare verbalt. Hans medhjälpare detta speciella år, som vi kan kalla Sven, måste tyckt att det var supertrist att umgås med denna svärande negativa pojke som satt i en vanlig rullstol och som skulle bli uppassad som en prins. Inte om en minut. NUUU! Medan andra ungdomar som var mer rörelsehindrade kämpade på själva först, med det de kunde klara av.

Ibland behövdes fyra medhjälpares händer för att lyfta. Då fick någon annan vänta en stund. Till saken hör att jag träffade flera ungdomar genom åren som överträffade sig själva. Inte att de var skojiga och med på noterna. Utan att de klarade av moment och sysslor som jag blev djupt imponerad av. Därför var det lite av ett lotteri innan jag fick träffa den ungdom som jag parats ihop med. En gång minns jag en kompis till mig som kunde glida omkring i sju dygn vid ett läger. Hans grabb ville inte ha hjälp. Han var urstark i armar och händer och kunde ex. ta sig upp i bussen för egen maskin. Klädde sig själv. Åt själv. Tömde sin kateter själv.

Sven hade säkert att göra denna vecka med svordomsmaskinen. Jag hade träffat Sven något år tidigare. Han var äldre än mig. Jag minns inte att vi pratade med varandra speciellt mycket. Annars fick jag många nya kompisar under åren. Både medhjälpare och deltagare som blev brevvänner och som jag hälsade på privat eller kom hem till mig.
Överallt fick Sven rycka in och hjälpa till med både små och stora saker. Då var inte Jonathan så stor och tung så Sven klarade säkert lätt av att bära honom från säng till rullstol osv. Det måste ha varit ensamt och trist att aldrig få ett tack eller snälla ord tillbaka. Kanske uppvägdes det av att Sven och Jonathan troligen bodde i en stuga med två andra personer. Det var inte svårt att räkna ut att Sven på fredagskvällen längtade efter lördagsmorgonen när de skulle ta bussen till Stockholm vid lägerslutet.
Jag vet inte exakt hur det gick till i denna scen.
En vanlig kvällsaktivitet var att bada och busa i poolen. En sak som jag inte nämnt var att alla blev som en storfamilj under dessa lägerveckor och hjälpte varandra. Bytte ibland uppgifter. Hade massor av spännande och roliga aktiviteter. Utomhus i snön och i backarna. Inomhus. Fester, diskotek, maskerader, föreläsningar, lekar, tävlingar, skoterturer, snöbollskrig mitt i nätterna etc. På sommarens läger i Skåne var det givetvis mest vattenaktiviteter.

Jonathan var i denna stund i poolen med många andra. Vi hade nästan alltid poolen för oss själva. Den var inte jättestor. Kanske hade Sven tagit en dricka innan han och några andra ledare gick in i bastun och blev sittande där en stund. Antagligen en alltför lång stund. För Jonathan hade någon ledig uppgift till Sven som ingen annan vuxen i bassängen dög till. Därför glömde Jonatan bort att han var på semester (som han försvarade sig efteråt med).
Plötsligt öppnades dörren till bastun. Gissa om Sven blev förvånad när han såg Jonathan kliva in på sina egna ben. Utan att ta stöd mot väggar. Ingen rullstol med sig. De som hade sett föreställningen berättade att han gick för egen maskin och det såg nästan ut som han sprang som en pigg frisk tioåring på det halkiga underlaget mot duscharna, omklädningsrummen och bastun som låg en bra bit därifrån.
Så de förvånade och säkert småleende vuxna i poolen som såg Jonathan gå upp för trappan, byttes ut mot en först förvånad sedan skogstokig Sven som la sitt tuffa veckopussel blixtsnabbt och kom fram till att han blivit både lurad och utnyttjad tjugofyra timmar om dygnet. Sven tog upp den gående grabben och sprang tillbaka och slängde i honom i poolen. Sedan slängde han även i rullstolen i vattnet och jag gissar på att han tog upp jakten om vem som svor flest svordomar detta läger.
En skröna där sanningen ändå var glasklar. Det var ett sceneri som jag kunde tänka mig var väldigt mycket sant. Även det året när jag var Jonathans armar och ben fanns det lägen då jag var ganska säker på att han kunde hjälpt till – om han velat. Det kändes ofta som han istället njöt när vi misslyckades och att han gjorde sig så svår och tung som möjligt. Slängde ur sig en ironisk kommentar och fnös till. Log elakt. Kallade oss för klantskallar och mycket värre ord.
Jag kom inte just nu ihåg alla detaljer. Eller vill jag inte minnas? Eller vill jag inte berätta allt? Däremot minns jag många roliga episoder. Jag har läst om vissa ungdomar i tidningar, genom alla dessa år som runnit iväg. Sett ett par på TV. Någon hade både gift sig och skaffat barn. Under några år skrev jag brev och fick tillbaka handskrivna brev med riktigt personliga bokstäver som kunde spreta åt olika håll. Tusen tack för de orden som berikade mitt liv. ❤ Om Jonathan är i himlen nu tror jag han fortsatt att köra med alla. Och jag såg på Facebook att grabben som ville göra precis allt själv blivit något stort.

Detta var ett långt intro till vad som komma skall. Nu övergår jag istället till att bli en aktiv blogg … och avstår från att bjuda på fler detaljer från ett av alla minnen som jag dammade av för en stund. Nu försvann det iväg till låsta rummet.

Dags för TJUGOSJUNDE UPPGIFTEN:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 25 september)

OBS! Jag vill med denna lekuppgift blanda in ett allvar och uppmärksamma dem som inte har samma förutsättningar. Precis alla människor kan bli drabbade av sjukdom och skada. Både synliga och osynliga. Ibland bara för en viss tid. I andra fall livet ut. Livet är inte rättvist. Det gäller att de som drabbas får den hjälp som de har sin fulla rätt till för att få ett ”anständigt liv”. Jag är rädd för att just det inte funkar fullt ut i vårt samhälle på många orter. Ta gärna korten ”bakifrån” eller en bit ifrån när det gäller personfoton.

Givna regler vid det här laget:
Du ska ta korten under dessa dagar som uppgiften är öppen. Inga nätbilder. Inga lånade foton från arkivet eller vänner. Vem vet. Du kan kanske göra en insats och vara någons händer eller fötter. Kombinera uppgiften med nytta. I bästa fall få en ny vän som berikar ditt liv.

Checklista och poängberäkning:
1. En person med en hederlig gammal käpp. (Ovanligt 2016?) 3 p.
2. En röd rullator. 2 p
3. En annan färg på en rullator. 3 p.
4. En vanlig rullstol som rullas manuellt. 2 p.
5. En elrullstol. 2 p.
http://www.blimo.se/Elrullstol
6. En permobil/scooter. (Finns lite olika tuffa modeller) 2 p.
7. En person som går med EN krycka. 2 p.
8. En person som tar sig fram med hjälp av en vit käpp. 3 p.
9. En synskadad eller en diabetiker med ”okontrollerade” känningar, med en utbildad ”Västhund.” De hundarna ska inte klappas och/eller distraheras, när de är på viktiga uppdrag. 3 p.
10. Tre foton (”bevis”) som din kommun gör för att underlätta för de som har svårt att ta sig fram, in och ut. 2-6 p.
11. En sak som du saknar/vet saknas i din närmiljö inom ämnesområdet. Nämn med text och foto där du vill ha det ”gjort”. 3 p.
Lycka till!

Maxpoäng:
31 poäng. Kanske finns det några hemliga bonuspoäng som jag inte nämner för att uppgiften inte ska ”slarvas” igenom för snabbt.
Poängjakten kommer att leva ända in i kaklet. Om sista momentet sköts enligt reglerna kommer det troligtvis att bli avgörande. Både för toppstriden och de tio högsta placerade i sluttabellen. Detta är sista gången som du kanske behöver vara utomhus. Allt för att jag ska vara rättvis på väderfronten i slutskedet. Kompensa för min kyliga start för de som bor högre upp i ”världen”.
Glöm aldrig bort att detta bara är en gemenskapslek.

Mina förslagsbilder inom några av bitarna:
Jag får inga poäng och behöver inte ha med ”allt” på checklistan. Detta blogginlägg är redan långt som en roman. 😀

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 26 uppgifter)
1. Eva Rohlén, 316 p. ❤
2. Ditte Akker, 315 p. ❤
3. Znogge, 313 p. ❤
4. Wiolettan, 296 p.  ❤
5. Gunilla Wahlberg, 285 p. ❤
6. Villa Herberts/Lena, 267 p. ❤
7. Anki Arvidson, 259 p. ❤
8. Primrose, 238 p. ❤
9. Ethel Hedström, 236 p. ❤
10. Comsi Comsa, 223 p. ❤
11. Maria Bromander, 204 p. ❤
12. Lma/Lisbeth, 183 p ❤
13. Mia J, 172 p.
14. Kicki Olsson, 157 p. . ❤
15. Gun Britt Söderström, 148 p.

16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 73 p.
19. Tant Glad, 64 p.
20. Anne, 50 p.
21. Sussie, 48 p.
22. Gun Toresson, 38 p.
23. Gerd Lindblom, 37 p.
24. Susjos 20 p.
25. Ninni, 19 p.
26. Ezter 17 p.
27. Annika Sohlin, 12 p.
28. Susan Johansson, 11 p.
29. Mickan, 10 p.
30. Susie på Stjärnarve, 9 p.

31. Minton, Katarina, 7 p. 33. Åsa H, 6 p. 34. Kerstin, 5 p. 35. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p. 40. Pia Boman, 3 p.
41. Övriga 0 poäng.

Här hittar du bloggarna med trevliga inlägg i ämnet:
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/22/11367274-bosses-senaste-uppgift/
http://akker.blogg.se/2016/september/tillganglighet-2.html#comment
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosses-27-uppdrag.html?showComment=1474704773822#c8473721987735286726
https://tittelina.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-om-hjalpmedel.html?showComment=1474730299977#c3730288980507979366
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/bosses-uppgift-sjugosju.html#comment-form
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekuppgift-nr27/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-uppgift-nr-27.html?showComment=1474809483979#c8531479304590568460
http://gunwah.bloggo.nu/Funktionsnedsattning/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/25/bosselek-27/comment-page-1/#comment-1100
https://lma7.wordpress.com/2016/09/25/bosseuppgift-27/comment-page-1/#comment-13287
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/lordag-2.html
http://eva49.bloggo.nu/Tjugosjunde-uppgiften/#comments
https://znogge.wordpress.com/2016/09/25/det-mesta-tar-langre-tid/#comment-201706

 

 

En dag att uppmärksammas

Idag är det en speciell dag för mig och mina vänner runt om i världen. Vi som har diagnosen diabetes ett. Det är nämligen Världsdiabetesdagen. Orsaken är att den kanadensiska fysiologen Frederick Banting var född 14 november 1891. Om sex år är det 100 år sedan insulin upptäcktes. Tidigare gick de insjuknande smärtsamt mot döden. Tänk om botemedlet och den definitiva orsaken kunde vara kartlagt lagom till 2021. Jag lovar att inte tjura om det sker lite tidigare. Dagen till ära lyser vattentornen i Ystad i blått liksom många andra byggnader runt om i världen. Den blå färgen står för himlen som sammanför oss alla, samt att det är FN:s flaggas färg.
Det finns ca 50 000 personer med diabetes ett i Sverige. Varje år får 700 barn i åldern 0-14 år sjukdomen, samt 400 personer mellan 15-34 år.
Redan 1990 lärde jag mig att Sverige och Finland toppade i världen när det gäller antalet insjuknande per år. Så är det fortfarande. Vad tror du är orsaken till det? En del gissar på den höga kaffekonsumtionen, andra kylan/klimatet i norr. Sanningen tror jag är en olycklig kombination av flera orsaker. Både medfödda och införskaffade på annat sätt. Jag hade gärna forskat om ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Det skär även i mitt hjärta när små barn drabbas. Älskade barn ska bara vara söta på utsidan. På tal om kombinationen fylla år och barn. Allas vår älskade Astrid Lindgren skulle fyllt 108 år idag. Själv håller jag tummarna för att någon svensk kommer att få smeknamnet ”Danskdödaren” om några timmar. Det kan inte bli ”Så mycket bättre”. Det skulle i så fall vara uppgift sexton. 😉 Den kommer ”Ingen Vinnare” inte att lägga rabarber på.
Jag önskar alla mina bloggbesökare en trevlig lördagskväll.

Varför sticka när man kan scanna?

Många skaffar en eller hundra tatueringar. Bosse Lidén kör hellre med vita runda knappar på kroppen. Den på magen går genom en slang till romankändisen ”Melissa” (insulinpump). Denna nya på överarmen har ingen slang. Istället sitter det en sensor under huden och registrerar viktiga värden (glukos).

Vad är det med Husse? Här har han stuckit oss sex fingrar flera gånger om dygnet i tjugofem år. Nu har sadisten slutat plåga oss. Tänk vad mjuka och lena vi kommer att bli. Precis som tummarna och pekfingrarna som orättvist har sluppit stick genom åren.

Som vanligt ger jag mina leksaker flicknamn. Får jag presentera ”Libra”. 😀

Genom att föra ”Libra” mot knappen på ungefär 4 cm avstånd (går utmärkt genom vinterjackan) scannar jag på en sekund, precis som på ICA när vi handlar. Det piper till och jag läser snabbt av glukosvärdet. Vad skönt det är att slippa alla procedurer med att mäta med en vanlig blodsockermätare. 🙂
Trendpilarna är mycket värdefulla för mig. På en vanlig blodsockermätare ser man bara ett siffervärde. Nu kan jag se vad som hänt och vad som håller på att hända i kroppen. Pilen kan vara snett uppåt, eller neråt, den kan vara vågrät och den kan vara rakt upp eller ner. Trevligast är det när den är vågrät och inom mitt önskade målområde (5.6-9.9). 😀

Endast två minuter senare. Bäst att röra på mig eller låta ”Melissa” pytsa in mer insulin i magen. 😦

 

Det finns flera spännande möjligheter och fullt av statistik som jag har stor nytta av för att planera min dag och framtid. Jag gillar viss statistik så detta är kanon för mig. Dessutom ser jag det som en tävling att försöka nå nya personliga rekord och mål.

Knappen med sensorn på överarmen ska sitta i fjorton dagar. Därefter sätter jag en ny på andra överarmen som ska fungera efter sextio minuter. Alltså bara två ”stick” i månaden om jag ska förenkla det. Har jag konstiga värden eller extremt låga måste jag kontrollera med min gamla mätare som mäter blod istället för ”kroppsvätska”. Värdena på Libra ligger nämligen tio-femton minuter tillbaks i tiden.

Allt nytt har barnsjukdomar. Jag fick den sista sensorn som fanns på sjukhuset 16 februari. Som jag njöt under 74 timmar. Ända tills jag hörde hur det dånade till på golvet när jag tog av mig en tröja. 😦 Annars ska ex. ”knappen” klara av 30 min i vatten och vara vattenresistent ner till 1 meters djup enligt leverantören.

Nu hoppas jag att mina söta medsystrar och medbröder i vårt avlånga land ska få samma gratischans som jag och andra fått i Västra Götaland och Skåne. Detta är en enorm besparing på framtidens sjukvård för diabetiker. Tänk långsiktigt kära makthavare. Varje kontroll man gör kostar inget extra. Varje sticka man annars använder kostar pengar. Motivationen och möjligheterna för användarna är flera med Freestyle Libre.

Jag återkommer säkert till mer äventyr och möjligheter med Libra. Jag är supernöjd efter mitt andra försök som suttit på i 124 timmar. Det skönaste är att jag varken känner något obehag eller tänker speciellt mycket på det mellan varven. Tyvärr har jag redan fått kvitto på det som inte är något nytt under solen. Min diabetes ett är inte lätt att analysera. Om man tittar på tre dygnskurvor efter varandra, skulle man kunna tro att det handlade om tre olika diabetiker. 😦

 

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂