Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Annonser

Det svenska äpplet i centrum

ett

Vi besökte även i år Äppelmarknaden i Kivik under eftermarknadsveckorna. Betydligt mer svängrum och fotomöjligheter. I like it. 🙂

två

När årets hemlighet avslöjades, efter det att det röda skynket fallit, visades konstnären Emma Karp Lundströms äppeltavla upp. Hon hade skapat en äppellund med tre personer i full färd med skörden.

tre

Ett äpple med ett blottat kärnhus fanns i centrum på denna fruktiga skapelse.

fyra

Ungefär 35 000 äpplen sätts upp på ca 70 000 spikar. Det är tur att Emma har flera duktiga medhjälpare.

fem

Äppelkonst på hög nivå.

sex

sju

I utställnings tältet visas bland annat svenska äpplesorter från a-ö upp, bilder från tidigare Äppeltavlor och mycket annat spännande.

Dator

Moderna datoräpplen blandas med …

Film

Sago

… klassiska filmpersonligheter och Astrid Lindgren-figurer.

Tungvrickare

Detta tungvrickarnamn skulle jag inte våga välja i en fruktkiosk.

Bismak

Inte heller detta äpple med en mysko bismak. 😉

Populärastjustnu

Enligt en av knallarna skulle detta äpple gå bäst i år. Ska ha en väldigt bra smak och lång hållbarhet. Vilket svenskt äpple är din personliga favorit?

Fint namn

Det finns alltid de som känner sig lite mer blåa i fruktköttet …

Gravröd

… medan andra inte kan bli mycket rödare.

Diabetesäpple

Äntligen hittade jag ett äpple för oss diabetiker. Jag såg att det fanns en koppling till Robban Broberg i utställningstältet. Kan du gissa vad jag syftar på? Mer om det i ett annat inlägg.

Sjunde segraren i år

DSC_34750016Stort GRATTIS till Znogge som fixade det på tjugotvå minuter!!! ❤
Sju olika segrare under 2015. Det tycker jag är extra häftigt.

Som den utbildade pedagogiska pappa jag är fick jag denna gång byta taktik. En gång i tiden när våra döttrar var små var det ett utmärkt sätt att få dem att äta upp kvällsmiddagen. Det räckte med vetskapen om att de fick välja en ”Bananer i pyjamas glass” från Hemglassbilens glasslåda i vår rymliga frys. Den lilla glasspinne som var rätt intetsägande, tyckte jag, fick dem att trötta kämpa sig igenom maten på tallriken. I förra veckan gällde det andra ”mutningsregler”:
”Snälla söta Jennifer (19 år). Kan du inte få ner en eller två Päronsplit till. Det är ju bara du som är hemma nu. Kämpa på! Jag ska ha bloggtävling snart och måste ha ihop tio häftiga gåtor med svar och vill ha ett utbud att välja mellan. Du slipper äta upp nästa middag om … hade jag inte varit diabetiker skulle jag fixat det själv.” 😉

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: Eva Rohlén
Maj: Bosse Lidén
Juni: Gunilla Wahlberg
Juli: Znogge
Augusti: ?

Varför sticka när man kan scanna?

Ja

Många skaffar en eller hundra tatueringar. Bosse Lidén kör hellre med vita runda knappar på kroppen. Den på magen går genom en slang till romankändisen ”Melissa” (insulinpump). Denna nya på överarmen har ingen slang. Istället sitter det en sensor under huden och registrerar viktiga värden (glukos).

Vad är det med Husse? Här har han stuckit oss sex fingrar flera gånger om dygnet i tjugofem år. Nu har sadisten slutat plåga oss. Tänk vad mjuka och lena vi kommer att bli. Precis som tummarna och pekfingrarna som orättvist har sluppit stick genom åren.

Som vanligt ger jag mina leksaker flicknamn. Får jag presentera ”Libra”. 😀

Ja två

Genom att föra ”Libra” mot knappen på ungefär 4 cm avstånd (går utmärkt genom vinterjackan) scannar jag på en sekund, precis som på ICA när vi handlar. Det piper till och jag läser snabbt av glukosvärdet. Vad skönt det är att slippa alla procedurer med att mäta med en vanlig blodsockermätare. 🙂
Trendpilarna är mycket värdefulla för mig. På en vanlig blodsockermätare ser man bara ett siffervärde. Nu kan jag se vad som hänt och vad som håller på att hända i kroppen. Pilen kan vara snett uppåt, eller neråt, den kan vara vågrät och den kan vara rakt upp eller ner. Trevligast är det när den är vågrät och inom mitt önskade målområde (5.6-9.9). 😀

Okej

Endast två minuter senare. Bäst att röra på mig eller låta ”Melissa” pytsa in mer insulin i magen. 😦

Ja tre

 

Visst

Yes

Det finns flera spännande möjligheter och fullt av statistik som jag har stor nytta av för att planera min dag och framtid. Jag gillar viss statistik så detta är kanon för mig. Dessutom ser jag det som en tävling att försöka nå nya personliga rekord och mål.

Knappen med sensorn på överarmen ska sitta i fjorton dagar. Därefter sätter jag en ny på andra överarmen som ska fungera efter sextio minuter. Alltså bara två ”stick” i månaden om jag ska förenkla det. Har jag konstiga värden eller extremt låga måste jag kontrollera med min gamla mätare som mäter blod istället för ”kroppsvätska”. Värdena på Libra ligger nämligen tio-femton minuter tillbaks i tiden.

Allt nytt har barnsjukdomar. Jag fick den sista sensorn som fanns på sjukhuset 16 februari. Som jag njöt under 74 timmar. Ända tills jag hörde hur det dånade till på golvet när jag tog av mig en tröja. 😦 Annars ska ex. ”knappen” klara av 30 min i vatten och vara vattenresistent ner till 1 meters djup enligt leverantören.

Nu hoppas jag att mina söta medsystrar och medbröder i vårt avlånga land ska få samma gratischans som jag och andra fått i Västra Götaland och Skåne. Detta är en enorm besparing på framtidens sjukvård för diabetiker. Tänk långsiktigt kära makthavare. Varje kontroll man gör kostar inget extra. Varje sticka man annars använder kostar pengar. Motivationen och möjligheterna för användarna är flera med Freestyle Libre.

Jag återkommer säkert till mer äventyr och möjligheter med Libra. Jag är supernöjd efter mitt andra försök som suttit på i 124 timmar. Det skönaste är att jag varken känner något obehag eller tänker speciellt mycket på det mellan varven. Tyvärr har jag redan fått kvitto på det som inte är något nytt under solen. Min diabetes ett är inte lätt att analysera. Om man tittar på tre dygnskurvor efter varandra, skulle man kunna tro att det handlade om tre olika diabetiker. 😦

 

Låt det aldrig bli en ny månad

Hela år 2014 var speciellt hos oss i köket. Jag vet inte hur många gånger som jag tittade på väggen utan att se det jag ville se. Det retade mig. Det enda positiva var att jag tränade på min karaktär – att klara mig utan. Skälet till tomheten var att det var första gången i vårt gemensamma liv som vi inte hade en almanacka i köket.
De sista åren har vi haft fotokalendrar där vi valt ut tolv egna bilder, riktigt fina och personliga kalendrar. Vi kom aldrig till skott förra året. Tidigare brukade jag fixa ihop tre stycken fotokalendrar. De andra två fick våra döttrar i julklapp. När jag konstaterat att de ibland glömt att byta månadsblad kröp sanningen fram till slut. De gillade inte vissa bilder. Ville inte visa upp dem för kompisar osv. Därför låg de hellre fel i tiden. Löjligt tyckte jag. Snygga bilder med söta tjejer på. Tagna av en mästerfotograf. 😉

I januari 2014 hittade vi bara fula kalendrar när vi gjorde ett tafatt försök att fylla tomrummet i köket. Men i somras när vi var på Bornholm slog vi till direkt när vi hittade 2015 års kalender i Rönne. Sex månader före tiden. När vi kom hem från semestern la jag kalendern på ett bra ställe. Det fantastiska var att jag lyckades hitta gömstället i slutet av december 2014.
Vad tycker ni om januaribilden? Det påminner både om Ystad och Gamla Stan i Falkenberg, där vi också bott.

Rönne

Nu har jag ”big problemas”. Jag har blivit förälskad i denna bild. Möjligtvis kan jag tänka mig att byta ut till denna …

Rönne två

men det är decemberbilden … Vet inte om jag har lust att fira advent och jul så här tätt inpå. 🙂 Jag som egentligen längtar till våren och sommaren vill inte längre att januari ska ta slut. Kan Jennifer och Lizette ha smittat mig? ”Sådana barn sådan fader”, nytt Ystadordspråk.
Nästa fråga. Har inte Bornholmsinvånarna röda dagar? Jobbar de ännu hårdare på de blå dagarna? (det är blå färg på söndagar och helgdagar)

När hela familjen spelade Alfapet en kväll funderade Solveig på att börja räkna hur många gånger som jag sa att jag älskade Januaribilden. Vilken tur att hon börjar jobba imorgon igen. Då slipper hon höra mitt tjat. 🙂 Jag hade ju inget att göra när de satt och tänkte i evighet innan de fick dit bokstäverna på spelplanen. Vilken plats jag kom på i spelet? Är det nödvändigt att jag berättar detta? Okej! Jag kom precis bakom medaljplatsen. Vilket innebar att jag bara fick en Aladdinbit i den grenen. Perfekt för en diabetiker.

Vår väggkalender med ficka i sovrummet är januari-neutral. Den är mer av funktionell betydelse. Vi har alltid en sådan och lägger våra räkningar i. Mycket praktiskt. Är det någon mer som kör med den varianten?

Mappkalendern

Jag läser i min femårsdagbok, där jag skriver på tredje året att vi både 2013 och 2014 plockade ner julen dagens datum. Har du kvar allt, lite eller inget? Vi har kvar allt och granen är den bästa vi haft under våra fyra jular i Ystad. Konkurrensen var visserligen inte hård. 😉

PS. Glöm inte att rösta på tre filmer. Tre trisslotter ska delas ut. Ni har bloggtävlingen under min header.

En jul utan snö i Ystad

 

0010001

Tre dagar kvar. Det är bara att inse att det blir ingen vit jul 2014 i Ystad. 😦 Hoppas bara vi slipper regn och rusk. Vilken tur att det har börjat bli julmysigt inomhus. Dofterna från tjejernas julgodisbak når mina näsborrar. Bara nyttigheter för en diabetiker. 🙂
Jag tycks ha växt ifrån klämmandet av paket under granen. Än så länge är skogsträdet törstig och har inte börjat bli flintskallig. Granen står strategiskt placerad vid balkongdörren. Sköter den inte sig åker den ut – utan pardon.
Imorgon är det Vintersolståndet. Jag gillar när det sedan vänder och ljuset tar över taktpinnen, minut för minut. Personligen tycker jag det märks mest när man städar ut julen, om det råkar vara en dag med sol och klar luft. Då brukar det vara ett speciellt ljus och en doft som gör mig tillfredsställd och förhoppningsfull.
Om en stund ska vi åka och lyssna på en julkonsert i en kyrka. Hoppas det blir en fin mix av mina favoriter och någon ny sång. Vilken är din jullåtfavorit?

Tävling: Välkomna till https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/
Denna sida finns även längst upp under min Header. Där kan du rösta på dina tre favoriter av de femtio filmer, som jag presenterat under 2014. Jag kommer att dela ut tre Trisslotter. Sista tävlingsdag är söndagen den 25 januari 2015. Det ska bli spännande att se vilka tre filmer som hamnar på pallen. Jag kunde inte låta bli att rösta, fast det är svårt med tanke på att jag gillar alla femtio filmerna.
Ha det så fint. Stressa inte. ❤

 

För femton år sedan

I vår familj är det jag som håller reda på datum av olika slag. Igår var en speciell dag för oss. Då var det exakt 15 år sedan som Solveig klippte av snöret utanför Lidéns Samlingsmuseum, i Ängalag mellan Båstad och Torekov, på Bjärehalvön.
Vi lekte på den tiden med siffror. 3/3-99. 3 333 st olika sorters kaffekoppar, 666 st äggkoppar, 33 kr i entré för vuxna, 11 kr för ungdomar osv. Ofattbart att det kom personer ända från Stockholm till vår premiärdag. På ett vis är det som det aldrig har hänt. Ändå. Vilka härliga minnen vi har kvar… och några stressdroppar.
CCI20140304_00010002 CCI201403040001

Vi firade gårdagen med att öppna en annan dörr i våra liv.
Ett

Ni som är Österlenälskare känner säkert igen innergården. Om några veckor kommer det att vara fullt med sittande och njutande besökare. Både här och runt om i trädgården.
Två

Jag är svag för änglar. Även änglar behöver fika.
Tre

Svårt att välja. Det finns mycket som lockar en diabetiker. ”Du väljer så fotar jag vidare”. Vad smart jag är, för då slipper jag att… 😉
FemFyra

Vilka fina utmärkelser Olof Viktors har fått. Ursäkta blixten. Se den som en extra hyllning till prisen.
Sjusåklartsju

Lätt hänt att man får med sig andra godsaker hem. Tänk om jag haft rätt kontakter och inte varit så blyg. Då kunde de fått äran att sälja ”Mina fotsteg i ditt hjärta” bredvid de andra böckerna.
Sex

Åtta

Vågar jag mig fram nu trots min blyghet?

Nio

”Hej allihopa. Hjärtligt välkomna till min bloggbild. Jag både ser och förstår att ni brinner för att komma med på ett hörn. Inte rymma iväg till ett hörn eller gömma er under borden. Det är inte så många tusen som tittar in på bloggen.” 🙂
Tio
Jag är även svag för snygga fönster.
Elva

De har gott kaffe här.

Tolva

Bara en bild till först.
Tretton

Va! Har en närsynt kaffetjuv druckit upp allt… varför tog tjuven inte något bett? 😉
Fjorton

Dags för demaskering. Vem är den skyldige?
Femton

Det finns alltid konst i olika former till beskådande och försäljning. ”Är det inte dags för mig att få köpa en tavla?”

Femtonochhalv
”Vi behöver inga fler tavlor hemma. Det räcker så gott med dem som du gör varje dag.”
Vad exakt menade hon med det? Ibland är jag glad för att inte alla getterna är hemma hos mig och att inte alla besticken ligger och vänslas i lådan.

sexton

”Ska vi ta bilen eller jogga hem?”
Sjutton

”Jag har ett bättre förslag. Du joggar av dig det som låg överst på din morotskaka och jag tar bilen.”
Denna underbara kvinna är min före detta klasskamrat… om jag minns rätt var hon lika retlig då som nu.

 

 

Den vita biten

CokkladmästerskJag vet att det inte låter helt normalt att prata med en bit, men vem är det som skriver reglerna för vad som är normalt och lite mindre vanligt? 🙂

Innan vi började med chokladmästerskapen hade jag ett allvarligt snack. Ni kanske trodde att jag poängterade att vi skulle ha jultrivsel och inte ha sura miner om det gick dåligt. Helst inte om en diabetiker vann rubbet. Nä. Det var inte det. Våra barn är fostrade från det de var små till att ta en förlust och kunna gratulera en motståndare till en seger.
Istället tog jag ett snack med dem i lådan. Jag bad att de skulle ligga stilla. Vänta på sin tur. Inte hoppa omkring och strula. Direkt började någon i mitten av sällskapet att gnälla som ett tjurigt bortskämt barn.
”De mobbar mig.”
”Det gör de väl inte”, svarade jag.
”Det gör de visst. De säger att jag är blek och ful.”
”Säg att du har bästa platsen. Mitt i smeten.”
”De trycker på från alla kanter. Säger elaka saker. AlbinoNisse. Blekansikte. Tjugofyra mot en. Försöker kasta brunfärg över kanterna.”
”Men du har en kompis under dig? Ni är ju två. Du är inte ensam.”
” Det ligger ett tak mellan oss och gissa VILKEN färg det har!”
”Jag tycker att du ska vara stolt för att du är så naturlig. Vit utan sol.”
”Där tog du till en ful vit lögn. Jag tycker att du är en sådan där frasist eller vad det heter på ditt språk.”
”Är jag inte. Gjorde jag inte. Jag kan inte hjälpa att jag tar de svarta pjäserna när jag ska spela schack om jag får välja. Tycker att de är coolast.”
”Jag blir schack matt av ditt hyckleri. Du väljer aldrig oss. Vi som är bäst, störst, vackrast och gjorda av de renaste ingredienserna.”
”Jag tycker inte om vit choklad. Älskar brun i alla chokladnyanser. Nu börjar jag bli trött på dig. Du platsar inte i lådan. Det var mycket bättre förr. På den goda och helt bruna tiden. Jag tänker inte lägga ner en enda sekund till att prata med en töntig vit chokladbit en dag innan julafton.
”Ha! Jag vet att de andra tre i din familj kommer att välja mig först.”

DSCN7928

Tillägg: Än finns det tid att lösa mina frågor på inlägget den 23 december. Fyra dagar kvar. Någon gång den 7 januari stänger jag tävlingen och lottar de tre som vinner en lott. Jag kan berätta att Ulrika som vann förra tävlingen vann på sin lott. Tänk om ni bloggläsare missar något? 😀