Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Jag fick blodad tand

Det är viktigt att vara rättvis. Om jag var snäll och gav en bok i försenad födelsedagspresent till Helena Bergström måste jag vara lika generös och skicka en roman till en manlig filmregissör.  ❤

Jag vet när Lukas Moodysson fyller år, men det blir säkert bra även några veckor före födelsedagen.
Ett kort i bakfickan har jag med insatsen. Efter åttiotalsfilmen ”Vi är bäst” (En av tjejerna i filmen kallas Bobo precis som jag) tycker vi på SolBo Förlag att det är dags för en sjuttiotalsfilm. Vem kunde vara mer lämpad än Lukas Moodysson att göra en film av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Uppriktiga läsare har sagt, efter de läst min bok, att de ser handlingen och läsupplevelsen som en film. Jag är inte förvånad, bara nöjd med att det lyser igenom. Under hela skrivprocessen tänkte jag i bilder. Inre bilder, yttre bilder. Detta underlättades eftersom jag valde att lägga det fiktiva på en ort som jag kunde utan och innan. Sedan har jag heller aldrig haft några problem med att fantisera och se för mig själv fiktiva platser och personer, vad de gör och inte gör när jag dagdrömmer. Ibland stannade jag upp under skrivandet och blundade. Andra gånger hade fingrarna svårt att hinna med i tempot när fraser och ord blixtsnabbt ville ut ur tanken och in på datorskärmen.

Det är viktigt att få drömma. Ha planer när livet är novembergrått. När jag började skriva på ”Mina fotsteg i ditt hjärta” hade jag en seriös tanke om vem som jag ville skulle spela Lena Sanders på bioduken.
Det går inte längre.  😦
Hon har växt upp och klippt av det långa fina håret och jobbar numera bakom kameran och gör dokumentärfilmer. Maria är dotter till två av våra kompisar. Annars har hon rätt dialekt.
Innan var jag stensäker. Nu tvekar jag. Vet inte om det måste vara Halmstaddialekt eller ens om det är möjligt. Ni som inte känner till det ska veta att ni inte kan dra alla hallänningar över samma kant. Det är en stor skillnad mellan varje stad och personer som bor i inlandet. När vi bodde i Falkenberg skrattade de åt mig som var från Halmstad, fyra mil söder ut. Bad mig säga ord som tårta, två, Harplinge kyrka, sport, gurka och gå.
I Varberg pratar de vackrare tycker jag. Dialekten glider iväg mot göteborgska som jag alltid varit svag för.
I Laholm grävs det mer åt ”bondhållet” om jag ska vara elak. Gamla fördomar från när jag var ung sitter kvar med Björnklister.  🙂

Dagens fråga:
Tycker ni att skådespelarna ska ha rätt dialekt om romanfigurerna är födda och bott hela sitt liv på samma ställe som handlingen utspelar sig?
Jag måste erkänna som ”expert” på Wallanderböckerna att jag aldrig har accepterat vare sig Lasse Lassgård eller Christer Henriksson som Kurt Wallander. Hur duktiga skådisar de än är kan de aldrig göra den Kurt Wallander rättvisa som växte upp i Klagstorp utanför Malmö och jobbade som polis i Malmö innan han ville ha det lugnare i Ystad. Så fort som de öppnade munnen i första sekvensen föll filmens status och trovärdighet för mig.
”Problemet” är att jag har läst böckerna för många gånger. Lasse har rätt kropp, också en viktig detalj. Inte kan jag sedan ställa om min hjärna till en tunn kroppskopia? Då faller allt annat realistiskt som käglor i rännan.
Michael Segerström hade varit det perfekta valet – när det var aktuellt. Både med tanke på dialekt och kroppsform. Jag tror att Michael hade axlat den uppgiften med bravur. Undra om han själv tänkt tanken och om han var påtänkt någonstans uti kulisserna? Han hade inte haft långt till Ystad från sitt sommarställe i Beddingestrand.

Åsikt och krav från de som bara läst Wallanderböckerna sporadiskt går inte att jämföra med den grupp som jag tillhör, som läst alla volymerna i kronologiskt ordning (i mitt fall flera gånger). Filmtittarna (som inte läst böckerna) går helt naturligt efter andra kriterier och har sina egna krav och favoriter och är så nöjda med rikssvenskan.

Vem vet. Det finns kanske någon uti biosalongerna som tycker att filmerna på duken ska hackas sönder i 6-8 reklampauser. Inget kan snart få mig att förvånas längre och det tycker jag är på ONT.

Fotnot:
Symbolsvar på eventuella kommentarer. November är min intensivaste bloggmånad som varit både kul och snabb. Ser med spänning fram emot de sista fyra uppgifterna. De som vinner en lott kommer kanske att bli extra glada i nästa vecka. Julklappspengar? Semesterpengar? Eller bara en trist nitlott?  😦
Tacksamhetsgest till dig som läst ända hit i texten:
Ha en mysig tävlingsfri lördagskväll.  ❤

Inte EN fluga i soppan

Ibland kan man elakt upplysa en kompis om hans eller hennes inre kapacitet. Dra djuriska paralleller om att hjärncellerna motsvarar antalet hos en bananflugas. Sådana jämförelser ska bara göras med glimten i ögat. Om man inte är i stort behov av att byta kompisar.  😉

Jag kom på en kväll att jag ska sluta med dessa bananflugsgliringar. Tror inte ens att det är sant. När jag irrade omkring i köket trodde säkert grannarna att jag var galen. Var tvungen att dra ner persiennen i köket eftersom en nyfiken granne inte betalt biljett. Varenda en av bananflugorna flög skickligt igenom mitt vapen. Vilka smarta små djur. Inte ens ETT litet smatter hördes. På den medskickade broschyren fanns visserligen inte djurarten med bland de uppräknade, men det gjorde varken elefant eller giraff heller. Annars brukar det dofta grillat, eller okej bränt, när jag anfaller med min blå leksak. Ett riktigt härligt knaster hörs och det blixtrar effektfullt om jag smyger mig på dem i mörkret, så att otäckingarna kommer i kontakt med det elektriska nätet. Det gäller förstås att hålla sina egna fingrar i styr.  😉

Kortast är mitt tålamod när jag precis har somnat och det landar något läbbigt i ansiktet. Då har jag MORD i tankarna. Smyger upp det blå vapnet som strategiskt ligger under sängen. Trycker finkänsligt in den svarta knappen… borde jag inte ha handskar på mig? Måste börja tänka på framtiden. Min. xD

Sedan gaddar de ihop sig också. Bananflugorna. Tillsammans blir det en massa hjärnceller. Ständigt har de släktkalas och jag har spanat… det är oftast frukt på menyn. Bananer, äpplen och andra godsaker som glömts kvar på fruktfatet. Hur kan de hålla reda på vem som är vem?

Alla som någon gång har glömt att slänga gammal frukt eller varit bortresta någon längre tid har gjort upptäckten. De är inte farliga, bits bara när de är RIKTIGT arga, men det känns ändå som ett intrång. Som om de halkat in på ett bananskal i mitt privata liv. Här kommer mitt botemedel: Ta till din lugnaste röst. Välj rätt ord. Helst även rätt dialekt. Gör inga hastiga rörelser… vänta… det var fel lapp… men den texten funkade jättebra i förra veckan när jag var ensam hemma några dagar. En blöt kväll när jag satte in nyckeln i låset satt det ett livs levande lejon på en köksstol och… Här är rätt lapp: Häll ungefär en halv deciliter vinäger i en kopp och toppa med några droppar diskmedel som bryter ytspänningen. Bananflugorna dör en sur vinägerdöd. Skriv gärna en kommentar när du provat vapnet. Drick bara inte ur den där koppen när samlingen är komplett.

Tillägg för känsliga läsare: Jag överdrev en aning. Det satt inget lejon… det var bara en ofarlig tiger. En randig sak. Gjord av tyg. Mjuk till sinnet. Heltam. En perfekt kompis när man är ensam hemma. Om man inte pratar politik med honom för då… det är ingen idé att berätta. Du läsare tror mig inte. Det gjorde inte Solveig heller. Inte ens tjejerna litar… tror på mig längre när jag berättar sannhistorier. Det verkar inte vara kul att bli vuxen. ”Vill aldrig bli stor”, sjunger sångerskan Tekla för mig i bakgrunden. Nu sjunger vi duett med altandörren vidöppen. Hon på skånska jag på… och där dök nyfikna grannen nummer två upp. Skulle visst skotta snö. Vilket kamouflage. Impad! Not. Han fick väl ta vad som fanns till hands…   😀