Dags att radera

2007

Vi blev med digitalkamera våren 2007. Orsaken var att vi skulle börja leka på Tradera. Då tog jag mest närbilder på prylar med den nya kameran och använde den gamla trogna kameran för privatlivet. Bilder som hamnade i blå tjusiga album.

Många tusentals bilder har det blivit genom åren. Jag tänkte under hösten göra en inventering av samlingen. Orsaken är att hitta ett fungerande förvaringssystem för framtiden. De sista åren har jag svämmats över av mina egna kort. För ett tag sedan köpte jag ett nytt externt minne för sysslan. Samtidigt ska jag göra mig av med flera hundratals bilder på vägen. Det kommer att bli en nostalgisk och trevlig sysselsättning. Eller jag kommer jag att ”drunkna”? 🙂

Engelholmsspelen

Den här bilden tröttnar jag aldrig att se på. Jag kallar den för en ögonblicksbild. Fast det bara var Jennifers hopp som jag ville föreviga fick jag med annat helt gratis. Sekvenser som jag kan studera och fantisera vidare om.

Dags för TJUGOTREDJE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 28 augusti)

Ibland går det att göra tvärtom. Planera och söka sig till platser där det är rörelse och där det händer lite av varje.

Fem saker

För två dagar sedan tog jag denna bild innan vår söndagspromenad. Hade jag haft tid och väntat en stund skulle jag på samma plats med tur och tålamod fått med fler poänggivande saker. För det passerade både en husbil och en motorcykel strax efter det att jag knäppte bilden. Nu blev det på denna bild; färja, tåg, bil, cykel och taxi.

Här kommer en lista på 25 st ”fortskaffningsmedel” som ger dig en poäng var – om de finns med på samma foto som DU tagit under dessa dagar som leken är öppen.

Airboard/Hoverboard, Ambulans, Barnvagn, Bil, Båt, Brandbil (Räddningstjänst), Buss, Cykel, Firmabil, Flygplan, Färja, Helikopter, Husbil, Bil+Husvagn, Lastbil, Moped, Motorcykel, Polisbil, Postbil, Segway, Spårvagn, Sulky, Tandemcykel, Taxi, Tåg.

Regler:
Du som deltar ska ta bilden under den tid som lekuppgiften är aktiv. Inget fejkande i något program. Ingen arkivbild. Inga nätbilder. Inget kollage. Inget lånande från andra. Inga beställda fordon/personer till just den platsen. Det enda tillåtna är att trycka på skärpa i redigeringsprogrammet.

A: Du lägger in EN bild på bloggen när det gäller denna deluppgift.

B: Bild två. Du tar en selfie på dig själv där du försöker se så arg ut som möjligt. (Detta är Tant Glads briljanta idé som jag lånar av henne.)

C: Du skriver i din kommentar hos mig under detta blogginlägg vilka poäng som du vill ha, när det gäller första bilden. (Annars blir det för svårt och omständigt för mig att leta runt.) Givetvis ska vi ”alla” tydligt kunna se alternativen på bilden.
Ex. Jag vill ha fem poäng för BIL, TAXI, SPÅRVAGN, MOPED och POLISBIL.

D: Jag delar ut poäng och redovisar en ny tabell i nästa lekmoment.

Maxpoäng:
25+5+3= 33 poäng. (De tre sista är bonuspoäng för den som jag tycker ser låtsasargast ut)

Ps. Jag vet att det inte finns ex. spårvagn överallt. Detta är ett smörgåsbord med kända och mindre kända ”rätter” där du inte ska satsa på maxpoäng utan ”leka med kameran” och försöka få så många av alternativen som möjligt på samma kort. Ds.

LYCKA TILL!

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 22 uppgifter)
1. Ditte Akker, 233 p. 😦
2. Eva Rohlén,  221 p. 😦
2. Znogge, 221 p. 😦

4. Wiolettan, 210 p. 😦
5. Gunilla Wahlberg, 199 p. 😦
6. Villa Herberts, 183 p. 😦
7. Anki, 175 p. 😦
8. Ethel Hedström, 166 p. 😦
9. Primrose, 151 p. 😦
10. Comsi Comsa, 145 p. 😦

11. Mia J, 132 p.
12. Maria Bromander, 126 p. 😦
12. Lma, 126 p. 😦
14. Gun Britt Söderström, 114 p.
15. Kicki Olsson, 87 p. 😦
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 53 p.
19. Sussie, 48 p.
20. Tant Glad, 46 p. 😦

21. Gun Toresson, 38 p.
22. Gerd Lindblom, 37 p.
23. Anne, 28 p.
24. Ninni, 19 p.
25. Ezter 17 p.
26. Annika Sohlin, 12 p.
27. Susan Johansson, 11 p.
28. Mickan, 10 p.
29. Susie på Stjärnarve, 9 p.
30. Minton, Katarina, 7 p.
32. Åsa H, 6 p.
33. Kerstin, 5 p.
34. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p.
39. Pia Boman, 3 p.
40. Övriga 0 poäng.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
http://tantglad.bloggo.nu/Arga-leken-borjar-NU/#comments
https://tittelina.blogspot.se/2016/08/bosses-bloggtavling-om-fordon.html?showComment=1472053251826#c2386248902971705033
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/08/bosses-tjugotredje-uppgift.html#comment-form
https://egopyret.blogspot.se/2016/08/bosses-lek-23.html?showComment=1472302325837#c8173785581740321090
http://dammsamlare.blogg.se/2016/august/bosses-lek-2.html
https://znogge.wordpress.com/2016/08/27/sa-att-det-rok-ur-oronen/#comment-200053
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/I-dag/#comments
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/08/28/11357225-fortskaffningsmedel/
http://gunwah.bloggo.nu/Bosse-lek/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/08/en-del-ar-pokemonjagare.html?showComment=1472451940387#c7165533886770896545
http://eva49.bloggo.nu/Lekdags-/#comments
http://akker.blogg.se/2016/august/i-rorelse.html#comment
https://villaherbert.wordpress.com/2016/08/28/ogonblick-och-ilska/comment-page-1/#comment-1056
https://lma7.wordpress.com/2016/08/28/bosse-lek-23/comment-page-1/#comment-13185

 

 

En burk i svarta havet – del två

Telefonkiosk i Umeå

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Ni ska veta att jag var tidig med hemdator. Vi köpte en Macintosh redan januari 1991. På den skrev jag kåserier, noveller och annat som såldes till olika tidningar. Okej. Det var inte det jag skulle skriva om. Jag försöker bara vinna tid. Skryta om hur jag hängde med i den nya IT-världen och … 😉
Här kommer mitt liv som mobilägare, del två. Jag känner mig en aning obekväm. Men under ett visst datum i april firar jag ett år som … Bo … Bosse Flinta.

När vi köpte en stor lanthandel i syfte att öppna Nordens största privata kaffekoppmuseum var det givet att jag behövde en mobil. Dumt nog köpte jag min Sony Eriksson någon vecka innan jag skulle träffa en besiktningsman. Han hade också en Eriksson, men berättade att den var värdelös just i de trakterna som vårt blivande hus låg. Orsaken var närheten till Hallandsåsen på den västra sidan. Täckningen hade stora brister. Nokia var det som gällde i min nya hemtrakt. Mannen hade rätt. Viktiga samtal kunde få tysta partier mitt i samtalet.
”Är bussen försenad? När sa du att ni kommer? Vi ska ha hit ett stort sällskap om en timme och ni skulle ha varit här för en halvtimme seda … Hallå? Köp blåbär …”
Det fanns en antenn som skulle dras ut. Jag tror att den var gjord av det ömtåligaste material som fanns. Åtskilliga gånger gick den sönder. Vi tvingades åka flera mil till Halmstad på studs och köpa en ny på Telia. Annars var min blåa mobil populär. Undra hur många okända människor som bad att få låna den under dess livstid? Jag gick säkert back ekonomiskt på vissa besökare i museet som ringde utlandssamtal. 🙂

Jag har inget behov av nyheter som kommit ut på marknaden. Vetskapen om att en sak som jag köpt blir gammal bara jag går ut genom entrédörren, blir jag bara beklämd av. Jag vägrar tävla om sådant. Istället ser jag min telefon som en kompis. En vän som har både goda och mindre goda egenskaper, men jag slänger inte en kompis på tippen och skaffar en ny. Sådant är taskigt. Nya kompisar kan ha sina barnsjukdomar. Gräset kan vara lika brunt eller grönt på nästa äng.
Om sanningen ska fram var det just alla dessa veka antenner som fick mig att skippa min kompis. Därför köpte vi en smidig Nokia med inbyggd antenn. Vilket lyft och vilket bra ljud. Okej. Det gick inte att spela spel, ta kort eller messa, men det sistnämnda visste jag inte vad det var för något då.
Jag var prima nöjd med min kompis som bodde i min magväska på jobbet tillsammans med växelmynt och dagens kassa.
Det var inte alltid ömsesidigt. Nokian var inte tam och försökte ibland rymma och åkte i golvet med en duns. Därför blev det efter några fall en öppning, där det inte skulle vara någon öppning. Dammråttor började bygga bon och till slut var det slutsnackat både på svenska och finska.
Jag och Solveig tog en runda till Laholm och köpte var sin mobil i olika färger. Vi tyckte det var häftigt att vi kunde ta kort med våra nya leksaker. Detta tyckte jag var roligt i minst två veckor innan vi blev med digitalkamera 2007. Bilderna man kunde ta med fler pixlar fick oss att återigen bara använda mobilen som en telefon i fickan. Solveigs cerise variant höll riktigt länge. Min svarta blev inte gammal. Nu kommer vi in i en sorglig bit av storyn. Hoppas ni som är känsliga har näsdukarna till hands. Lite enkelt förklarat kan jag nämna att min svarta inte gillade att bada svart.
Vi hade satt bilen på parkeringen vid Tant Grön en skön sommardag. En mysig gårdsbutik i Västra Karup där de bland annat säljer löste och mycket närproducerat. Mina tre damer gick iväg mot butiken. Jag skulle bara först ta min plånbok i ryggsäcken som fanns i bagaget. Dragkedjan drogs åt sidan och jag sträckte ner handen och … drog snabbt tillbaks näven.
Bläh! Allt i ryggsäcken var blött och klabbigt. Det blev aldrig något besök för mig i den väldoftande butiken. Istället stod jag och tjurade när resten av passagerarna kom tillbaka. Orsaken till mitt våta klibbiga dilemma stavades C-O-L-A. En röd burk söt cola som jag haft i ett fack på ryggsäcken i många månader. En vätskefylld garanti för att jag ska slippa åka ambulans eller dö av för lågt blodsocker. Just denna burk hade jag haft så länge i ryggsäcken att den hade spruckit i botten.
Någon som jag älskar nämnde något om att jag och mobiler inte var världens bästa vänner. Att jag gör vad som helst för att få en ny, varvades med repliken att det är bäst att jag får en leksaksvariant av materialet plast. 😉

Liv och död

Jag gillar att göra olika sorters roadtrips. Efter en smaskig fika i närheten styrde vi vidare mot Löderups kyrka. En vacker kyrka där de äldsta delarna, långhuset och det breda västtornet härstammar från 1100-talet.
Löderups kyrka

Inte riktigt lika gammalt träd på kyrkogården, men säkert med många år ”på stammen”.

Löderuptvå

Ett långt människoliv som var fyllt av vad?

Löderuptre

Två korta människoliv som lämnade två långlivade föräldrar alltför tidigt. Allt sedan jag precis lärt mig läsa har jag tyckt om att gå fridfullt på en kyrkogård och läsa på gravstenar. Förr tillsammans med mina föräldrar då jag ställde en massa frågor. Som vuxen tycker jag att det är rogivande och får mig att vända mina tankar inåt. Berikar min själ. En del får säkert ont av det och blir dystra till sinnet. Själv drabbas jag mest av en  tacksamhet över livet. Ger mig andlig energi.

Löderupfyra

Denna altartavla fick oss att återvända. Denna gång med kamera. Jag skrev på sportlovet om att vi av en slump hamnade i denna kyrka när vi väntade på att Lizette skulle bli klar med sitt lantliga spa. Den gången halkade vi på flera isfläckar utanför kyrkan. Det var svårt att ta sig fram.
Det går inte att få fram storheten med min gamla digitalkamera. Man måste se mästerverket i verkligheten. Otroligt skickligt målad. Konstnären hette Carl Bloch. En dansk välutbildad målare som levde mellan 1834-1890. Han gjorde många kända verk inom olika områden. ”Christus consolator” heter altartavlan som han gjorde 1875 som sedan kopierats på flera håll.

Löderupfem

Jag är även svag för gammal svensk stavning. Framför allt när jag läser äldre poesi. Finns det någon mer än jag som gillar det?
Löderupsex

Jag är svag för Solveig och rapsfält också. Tur att jag skrev det i rätt ordning. 🙂

Löderupsju

Vi passade på att gå över till andra sidan också, till den nya kyrkogården. Nästa vår är det ”rosa havet” på rätt plats igen. Allt har sin tid.
DSCN86200021

Allt leva också. Fin dikt av en av Sveriges stora skalder.

Löderupnio

Livet består också av gläntor. Är man bara nyfiken och vaken så kan man hitta dem precis var som helst. Även på en kyrkogård.

Löderuptio

Ännu en av många saker jag är svag för. Staket. Snygga staket menar jag. Utan taggtrådar. Det svarta i kombination med det gula tilltalar mig. Hade det varit en blå himmel hade det varit pricken över i:et. Man kan inte få allt.

Löderupelva

”Himlen har landat
på ett grässtrå,
därför darrar det.”
Bo Setterlind

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.

Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Första egna låten – Min pappas stad

Vad kallt och blåsigt det var. Vi fick jäkta iväg imorse eftersom det varnades för oväder med kraftig blåst och snö vid lunchtid. Ruskvädret skulle komma från Danmark. Med hjälp av var sin digitalkamera knäppte jag och Solveig bilder med vantarna på, i en massa olika vinklar. Tårarna rann och kinderna ”brände” på stranden vid Lilleskog. Sedan flög vi nästan iväg till bilen. När jag blickade ut över havet var jag tacksam för att jag inte skulle med färjan, som guppade i det kalla vattnet med kurs mot Bornholm.

Det blev en bild från Solveig som vann och får vara stillbild till Jennifers första egna låt.
Det hörs hur Jennifer håller på att skratta till vid ett tillfälle. Det bjuder hon på. 🙂

Nu gick strömmen när jag såg på spännande skidskytte och köttet ligger i stekpannan. Inte ens det trådlösa lever på som vanligt. Snön yr och jag rullar ihop mig och kommer fram till våren igen. 😀

Önskar Er en trevlig andra advent.

Det gäller att välja ut det bästa

Vilka möjligheter som öppnade sig när digitalkamerorna gjorde sitt intåg. Nu behövde man inte leta efter det perfekta ögonblicket. Be alla att hålla gluggarna öppna på släktkortet. Hoppas att ingen skulle få kaninögon. Se till att inget låg och skräpade en bit från motivet man ville skulle vara med på bilden. Nostalgiskt kan jag ändå minnas stunderna när pappa tog fram den stora kameran från den ljusbruna stora tjocka väskan. Hur han satte dit blixtkuben. Den där hemska blixten rakt in i ögonen.
”Smile.”
Nu trycker jag hej vilt när jag ser något spännande. I PictureProject fixar jag till skavankerna och beskär bilderna. Sedan kommer ändå mitt personliga problem. Jag är släkt med ekorrarna. Länge kan jag komma på mig själv med att ha svårt att slänga de andra nio bilderna från samma motiv. Helst när jag tycker att bilderna är ungefär lika bra som det jag först valde ut. Vilket är bäst? Det eller…? Nja. Snart kommer jag att drunkna om jag inte lär mig konsten att slänga.

En personlig amatörteknik jag tagit till mig på bloggen är att med digitalkamerans hjälp fota ett gammalt kort från förr. Jag brukar ta ut kortet från albumet och lägga det någonstans utomhus för att få ett bättre ljus. Flyttar runt kortet så att jag får fler möjligheter att sedan välja vilken bild jag ska lägga in i bloggen. Lägger kortet i mer solljus. Ställer mig en liten bit längre ifrån och zoomar. Väljer närbild, ibland porträtt från menyn.
När jag sitter där senare framför datorn och försöker välja vilken av de åtta bilderna jag ska lägga in på bloggen har det hänt…

Vågar jag skriva? Ska jag bjuda på detta rakt ut i spacen? Jag tar sats och blundar. Det har hänt att… nä jag vågar inte… kan någon hålla mig i handen? Att jag suttit och tvekat vilken bild jag ska ta. Funderat på om jag ska ta den bilden eller den. Börjat prata med mig själv. Peppat mig till att äntligen komma fram till rätt beslut. Oftast är det ingen större skillnad men jag vill gärna lägga ut den minst dåliga. Nu när jag har möjligheten att göra det. Välja fritt.
”Yes.”
Visst är det så. Den här bilden är klart bäst. Ingen tvekan. Varför såg jag inte det tidigare? Jennifer ler mycket mer på den… ler mycket mer???
Det ska erkännas att jag fortfarande bara behöver en tiondels sekund. Innan jag inser det omöjliga i mitt påstående. Än så länge. Jag är dock orolig för framtiden. Min framtid är allt annat än ljus. Men än så länge behöver jag inte alltid ha en kompis för att kunna få mig ett gott skratt i vardagen. Jag kan nämligen den stora konsten att skratta åt mig själv. Hoppas att jag lyckades få dig att skratta också. Inte rått. Det tycker jag inte är snällt. 😉 Jag vet och förstår det omöjliga. När jag tänkt till. Använt allt däruppe på hjärnkontoret. Då lossnar det. Sanningen kliver fram.
Fotograferar man av ett gammalt foto bör det vara samma leende på alla bilderna. 😀

Fast i Lizettes Mac-dator finns andra möjligheter. Jag gör mig verkligen som en söt ekorre om jag väljer den varianten. På alternativet groda ser jag för hemsk ut. Skulle aldrig bli kysst.

Grabben på den röda filten sitter på dynerna i Frösakull, som ligger en bit från mer kända Tylösand i Halmstad. Frösakull och Haverdal besökte vi flest gånger när vi åkte varm bil till havet. Fast det var inget emot vad den var på hemvägen. 😦