Taggen satt kvar


Ögonblicksbild; tjugo

Under flera år hade jag och tjejerna som en hösttradition att bläddra i ett fotoalbum efter fikat, när de hade kommit hem från skolbussen.
I de första albumen var det jag som återberättade episoder. (Givetvis är alla album numrerade från 1 och framåt) 🙂 När tjejerna kom in i handlingen och växte, minns de såklart egna minnen. Ibland kristallklart. Vi hade det mysigt tillsammans medan höstmörkret föll utanför fönstret. ❤
De längtade efter att göra om det här till hösten. Vi slutade när vi flyttade till Ystad och de hade längre skoldagar och andra intressen. Varje gång vi kom till den här bilden reagerade Jennifer och sa något liknande detta.
”Det där glömmer jag aldrig. Jag tyckte det var så hemskt.” 😦
Själv minns jag det fortfarande kristallklart. Hur jag hade svårt för att inte börja skratta. Noterade att hon inte grät efter att ha fastnat i ”sängstolpen” med snöret. Det var ju inget farligt och hon var relativt stor och borde kunnat fixa det själv. Hade det varit lillasyster hade jag inte tvekat en sekund, inför min plan. Lizette var otroligt tuff och lugn i ett sådant här läge som barn. Grät inte ens om det rann blod.
”Vänta lite. Stå kvar och rör dig inte. Jag ska bara hämta kameran.”
Nu minns jag inte om det tog extra lång tid. Om jag fick ett samtal och var tvungen att åka och köpa mjölk. Mötte någon bekant i affären och det hann bli mörkt innan jag kom hem. Skojar bara. 🙂 Kanske hittade jag inte kameran på tre sekunder som Niffe upplevde som tre timmar.
Fantastiskt hur ett minne kan stanna kvar och skava. Inombords ler jag åt att den tösen finns med och assisterar vid djuroperationer. I ett sådant rum hade hennes pappa svimmat – om han varit med. Troligen hade jag flytt. De hade behövt binda mig med ett koppel. 🙂

Ps. Undra varför papperskorgen var i fönstret? Hade vi valp? Hade jag torkat golvet?

Annonser