Pressens givna favorit


Jag vecklade igår upp ett väl inslaget papperspaket i en stor kartong. Inuti låg denna färgglada kaffekopp med sitt ovanliga fat. ❤ Tänk att just denna kopp och fat har varit med i flera dagstidningar & veckotidningar och nämnts på radio.

Det var roligt i början, men jag hoppades att nästa fotograf skulle välja en annan kopp under tiden som vi blev intervjuade av en reporter. Helst med tanke på att vi hade tretusentrehundratrettiotre (3 333 st) olika varianter att välja på, i Lidéns Samlingsmuseum. 😀

Inför den andra säsongspremiären blev det en skylt med texten ”Pressens favorit”. Hur många gånger fick jag frågan om vilken fabrik som tillverkat den? 😉 Hm! Vi hade satt små lappar framför alla koppar vi hittade en bakgrund till. Ex. med porslinsfabrik, land, formgivare, tillverkningsår m.m. Skälet till att det ”bara” stod ”Pressens favorit” var givetvis att det inte stod något under vare sig kopp eller fat. Vissa mysterier ska det inte hittas något svar på. Då försvinner magiken. Så försöker jag se denna gåta.

Koppen och fatet är tuffa. Men vi visade upp åtskilliga andra koppar som var vackrare. Själv gillade jag även de jättefula som vi hade på ”Köksrummets” fönsterkarm. Det handlar om personlig smak. Den tycker jag att vi alla människor ska värna om. Inte låta oss köras över av andras ”vetabästord”.

Ps. Nästa blogginlägg kanske har rubriken ”Dags att fälla en bomb”. 😉 Möjligtvis blir det en tävling där en eventuell vinnare belönas enbart med äran att ”gissa” rätt. Svaret lär dröja för min sociala tid är begränsad detta speciella år.

Annonser

Gubbar i keps

Håll i hatten. Nu kommer lite elakheter om något som både jag och Solveig har haft åsikter om flera gånger genom åren. Vart vi än åker omkring med vår Volvo så dyker de upp. Ibland tror jag att de lurpassar på oss. Det spelar ingen roll vilket väder det är, eller vilken veckodag eller tid på dagen. Värst är det när vi har bråttom och lurigast när vägen är kurvig eller hal. Jag pratar om bilchaufförer med keps. Värsta sorten av alla kategorier.

Jag var chaufför åt Solveig och barnen som skulle ta tåget till morfar. Tåget hade en tidig avgångstid. Jag såg på bilklockan att vi låg rätt i tiden där vi åkte igenom ett vårigt Bjärehalvön. Vägen som var helt tom på bilar började slingra sig likt en serpentinväg. På långt håll noterade jag att en bil stod stilla vid en angränsande väg. Jag tittade i backspegeln och såg ingen bil bakom mig. Skönt. Det är fritt bakom mig och bilen som står därframme förlorar ingen tid på att vänta fem sekunder till. Då började bilen som stått stilla en bra stund att rulla ut på vägen i vår färdriktning och jag tvingades bromsa tvärt. När jag var otäckt nära bagageluckan på den röda Saaben upptäckte vi samma sak i framsätet.
”En gubbe i keps. Det slår aldrig fel”, utbrast Solveig.
Inte hade han bråttom heller. Aldrig sökte han kontakt i sin backspegel. Omständigt letade han sig fram i växellådan. Sedan låg Saaben och puttrade i sextio kilometer. Alla snäva kurvor gjorde att jag inte vågade köra om trots att vi inte mötte en enda bil på hela färden till Båstad station. Tur att vi hade en tidsmarginal den gången.
Säga vad man vill. Dessa gubbar i keps är konstant jämna. De kör i sextio där det är sjuttio eller nittio. (Eller så var de före sin tid. Nu finns ju gränsen sextio nästan överallt i vårt land) Sedan när de kör in i samhällen och högsta hastighet är femtio fortsätter de envist med sina sextio kilometer. Som om alla kepsgubbar har en egen farthållare med denna enda inställningsmöjlighet. Det har även hänt när jag kört bakom en kepsbil att avståndet till bilen framför istället ökat snabbt. Då har det handlat om att jag gått ner till trettio kilometer vid skolor och andra viktiga ställen, medans kepsgubbarna håller envist på sina sextio. Tror de på allvar att de slipper böta för att genomsnittshastigheten är låga sextio? Har allt att göra med att de är sextio+ i ålder? 😉
De bryter rytmen i trafiken helt i onödan. Jag kan till viss del förstå att tålamodet tryter när man stått och väntat länge på att komma ut på en starkt trafikerad väg, helst under semestertider. Det komiska är att de först stannat bilen snällt och väntar även om det inte är stopplikt. På så vis lurar de bilförarna som kommer på stora vägen. Sedan är det precis som om de ändrar sig och kör ut i alla fall. Är det avståndsbedömningen som klickar när man blir till åren? Händer det i exakt den stund som man placerar en gubbkeps på huvudet? Värst är det under den luriga och förrädiska vintersäsongen. Vid halt väglag där man inte vill panikbromsa i onödan. Kepsarna skapar ett stort problem av en situation som inte var farlig från början.
De kör likadant när de har ett släp påkopplat därbak. Först lägger de sig i mitten av körbanan. Kärran kränger över till mötande trafiks körbana med jämna mellanrum. Aldrig en blick i backspegeln. Lampan på släpet blinkar konstant vänster under resans gång. Skärmen på kepsen pekar rakt fram. Efter en evighet kör snigelexpressen av till höger. Helgarderat skulle en tipsintresserad uttrycka det.
En annan vanlig iakttagelse är denna. Kepschauffören kör som vanligt ut framför min ensamma bil, efter att ha stått stilla och inväntat mig. Är det tidigt på morgonen har han väl med sig en termos som sällskap i väntandet. Han hinner inte komma upp i sin maxhastighet sextio kilometer innan bilen blinkar höger vid nästa avtagsväg. Längre skulle han inte. När avtagsvägen dyker upp lättar jag på gasen, fortfarande i vetskap om att jag inte ska behöva bromsa eller växla ner. Då börjar proceduren med svängandet. Jag skulle hinna lösa ett korsord i DN innan han är klar med svängandet. Innan hela kepsbilen är inne på den nya vägen. Måste han ner till krypfart innan svängandet kan påbörjas? Dricker han ”svängkaffe” samtidigt. 🙂
Nu ska jag sluta elda upp mig. Jag måste ut i solskenet. Vad stark solen är.
”Solveig! Var är min keps? Har du sett kepsen någonstans?” 😉