Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Annonser