Gles gran men gosiga töser


Foto nummer 20

Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 21:33-08:11
Deltagare: 18 st
Först blev: Cecilia Ottosson

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

Annonser

Saknar er

Först trodde jag vi skulle ha en trevlig familjestund där jag gick runt och njöt av sensommarvädret, sent på kvällen. Flanerade tryggt bland kända Stockholmskvarter. Drabbades av nostalgikickar då och då.

Okej, det var behagligt de första femton varven. Innan jag blev blå om hela kroppen. Se bild. 😀

Orsaken var att Lizette började köpa gröna hus och därefter blev det röda hotell. Inte bara på de fruktade gatorna Norrmalmstorg och Centrum. Utan även på andra sidan Gå. Jag hann knappt få min ”rundvarvslön” på 4 000 kr innan …
”Pappa! Vet du att du får betala 40 000 kronor om du hamnar på Norrmalmstorg nästa gång?”
”Tack för upplysningen. Du kommer inte att få veckopeng imorgon.”

Jag fick ingen ro i kroppen, började trånande längta till en lugn stund i fängelset.
Då dök idén med elkablarna upp i bakhuvudet. ”Ta loss. Sätta fast. Ta loss en stund till …”
Berätta nu inte för Solveig. Hon uppskattar inte sådant Bossebus.  😉

Här sitter Monopolmästaren till vänster. ❤

Den andra skruttan hämtade vi på flygplatsen samma dag. Från början var hon riktigt snäll. Problemen började först när jag läste denna viktiga information.
”Jennifer! Kom nu och håll mamma och pappa i handen. Här är farligt att gå ensam. Du får inte…”

Små barn – små bekymmer.
Endast 22 år – större bekymmer. 😉

Jag saknar er Lizette och Jennifer. ❤ Har ingen att leka med. Mamma jobbar med en kurs i biblioteksrummet. Men om två veckor kommer förhoppningsvis kameran och extraobjektivet som jag beställde igår. Då har jag inte tid med er. 😉

Ps. Jag önskar alla bloggbesökare en fin hösthelg. 🙂

Dags att damma av en sovande tävling


Det är dags att vädra bloggens kategori ”Sött sovande”. Foton från kollagetavlor som vi visade upp för flera tusen besökare på Lidéns Samlingsmuseum. Då i ”Söta rummet”.

Första gången visade jag i februari 2013 upp tio ”sovfoton” på vår äldsta dotter. ❤
Bloggbesökarna fick rösta på sitt favoritfoto. Vann gjorde fotot med Jennifer och hennes morfar. Jag drog en lapp bland de som lämnat poäng i tävlingen. Vann gjorde Ezter Nilsson.

Ett år senare fortsatte jag med tio nya foton på Jennifer. Denna gång blev det två kort som fick lika många röster. Den som vann av de bloggbesökare som lämnade poäng var Miatankar. Gå in på min kategori ”Sött sovande” om du vill se övriga sjutton tävlingsfoton. 🙂

Nu har det gått tre år och jag kommer i en ojämn takt under mars månad, att lägga upp ”Sött sovande” foton på vår yngsta dotter Lizette. ❤

Jag har justerat reglerna. Du kommer att få en poängsumma som du får fördela som du vill. Allt till favoritfotot? Eller uppdelat på två eller fler favoriter?
Jag vill inte ha några poäng under inläggningsfasen. Jättekul om du delar med dig av egna minnen. 🙂 Jag lägger in en gemensam tackkommentar på slutet.
Efter jag lagt in alla tävlingsbidrag kommer ett blogginlägg där du ska lämna dina poäng. I slutinlägget svarar jag på allas kommentarer.
När tävlingstiden gått ut kommer jag att dra ett namn som vinner en Skrapkryss. Alla som röstar deltar i tävlingen.
Vinnande foto kommer jag att lägga in till höger i min blogg – som ett kärt minne.
Den här tredje gång vet jag inte vilket foto som är min personliga favorit. Jag har en önskan om att korten stannar på min blogg och inte vandrar runt i världen. ❤
Välkommen till en lekande sovande tävling. 😀

Utskrattad på hemmaplan – del ett

DSC_2275

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”

Ord som berör mig; 12

Vackra ord

Livet är inte ett fotbollsfält,
som man kan rusa fram över,
utan en trädgård, som skall skötas.
He Fosdick

 

Nästa veckas inlägg:
Imorgon är en speciell dag för mig, då jag lovade något för tjugofyra år sedan. 😉
Kanske hade någon funderat en gång extra om personen vetat om vissa saker. Vågar jag lägga in bilden och berätta om vadet jag vann? Egentligen vann jag dubbelt. Den sanningen behöver jag inte ”slingra” mig ifrån. 😉
Det hände några få gånger att vi tuffade till oss en aning vid filmvisningarna. När det gäller denna thrillern löste vi det genom att vi höll för ögonen på våra döttrar när slutscenen kom. Annars var tanken att skona dem från att få mardrömmar och absolut inte välja filmer där man gottar sig i våld, utan istället gotta oss i familjestunder med guldglans. Tjejerna var små när vi startade första säsongen. Jag är rädd för att de redan på den korta tiden som gått sedan vi avslutade med tionde säsongen, har tagit igen det med råge på sina egna rum framför dataskärmarna med stängda dörrar. 🙂
Vad kan hända mer på min blogg under kommande udda vecka. Ska jag berätta om att jag äntligen har börjat tro på jultomten igen? Mitt hopp är att han dyker upp om fem år. Inlägget är seriöst. Eller dyker det upp något kåseri på bloggen, som blev över när vi valde inför kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”? Egentligen är det så att jag under en vaken natt gick upp och gjorde en tabell över oskrivna kåserier inom många olika områden, där innehållet kunde varit både roande och oroande och kom fram till att antalet kåserier aldrig sinade. När listan några dagar senare hade passerat tvåhundra insåg jag att problemet inte låg där. Det hade jag inte heller inbillat mig. Under december ska jag leva ett annat slags liv om hälsan och jag är kompisar då. Vill det sig väl kommer inre funderingar att få ett slags svar. Annars får jag lyssna till mitt hjärta och gå på min magkänsla. Det stora målet med den vita månaden december är egentligen att testa nya ”livsskor” som bara går att genomföra om jag tar flera steg bakåt i det sociala  ekorrhjulet. Vilket vackert ord som jag just nu födde. Eller finns det redan? Med tanke på min kanske gåtfulla avslutning väljer jag att svara på kommentarer med en glad gubbe denna söndag. En röd helgdag som jag hoppas att alla mina bloggläsare kan njuta av på ett trevligt och höstligt sätt. Sedan finns det några som kan ha snöbollskrig redan. Kram.  

Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂