Film trettionio av femtio

Nyckeln till frihet

Nyckeln till frihet
Genre: Drama, 137 minuter, 1994.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 112/120

Favoritkommentar: ”Sätt igång att leva eller sätt igång att dö.”

Egna ord: En film som inte lämnar någon oberörd. Jag tycker det är oväntat att våra döttrar är så otroligt förtjusta i denna film. De kan många repliker utantill. Vet att de sett filmen även i skolan. Rakt över alla roller gör skådisarna ett fantastiskt trovärdigt jobb. Visst är fokus på Tim Robbins och Morgan Freeman, som enligt mig staplat starka roller genom en lång karriär. Det finns mycket man ifrågasätter från soffan. Veteranerna med många år bakom galler skrattar när de frågar Andy Dufresne (Tim Robbins) varför han kommit dit. ”Jag är oskyldig”, svarar han sanningsenligt. Filmen är fängslande från start till mål för att vitsa till det. Våldet är aldrig långt borta men det är andra finare känslor som håller mig i handen genom de 137 minuterna som handlingen trollbinder mig. Ibland har jag stor lust att hoppa in i rutan och själv bli en livstidsdömd brottsling. Bob Gunton, Clancy Brown och Mark Rolston fick nog sadla om och be om helt andra roller i nästa film för att vara på den säkra sidan mot personer som har svårt att skilja på verklighet och dikt. Välkomsttalet som Direktör Samuel Norton höll till de nyanlända till Shawshank-fängelset och Kapten Byron Hadley´s sätt att handskas med batongen, räckte för att inse var ribban låg. Inte illa att få två gånger livstidsfängelse – att avtjänas efter varandra som Andy fick. Jag lärde mig även att filmlegenden Rita ”Gilda” Hayworth kan fylla många tomrum hos längtande män.

Baksidestexten: Detta är historien om en ung bankman som döms till livstid för två mord han är oskyldig till. Det handlar om pennalism och brutalitet – men också om en vänskap så stark att den kan rasera murar. Till grund ligger en novell av Stephen King.

Kuriosa: MDB.com är världens i särklass största databas för filmälskare. 13 miljoner människor besöker sajten varje månad och får betygsätta historiens alla filmer. Av alla dessa är ”Nyckeln till frihet” rankad tvåa. En position den innehaft i år efter år, med bara ”Gudfadern” före på listan.

Dagens fråga: Vilken film rankar du som etta av historiens alla filmer?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Annonser

Film trettioåtta av femtio

Bara en dag

Bara en dag/Before Sunset
Genre: Drama, 77 minuter, 2004.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Ett minne avslutas aldrig så länge man lever.”

Egna ord: Mina förväntningar var skyhöga. Det är unikt att jag är nervös inför att se en film. Vid första titten klarade jag inte av att ta till mig de bra sakerna. Istället satt jag och ville skynda på Jesse och Celine på olika sätt, med tanke på de ringa sjuttiosju minuterna. Jag hade ingen Latte framför mig på ett franskt café och insåg inte att jag såg ett nytt mästerverk. För mig fick andra filmen bara en sjua. Nästa dag gav jag filmen en ny chans. Efter det blir det en tia, precis som för första filmen, vid varje titt. Denna gång utspelar sig filmen i en annan av mina favorithuvudstäder i Europa, Paris. Effektfullt får vi återblickar från magiska scener i Wien nio år tidigare. Som alltid när två människor träffas på tu man hand kan de känsliga bitarna ta tid för att komma fram. Pusselbitar behöver fogas in på rätt plats. Känsliga bitar skaver. Man kan känna sig utlämnad om man tar av sig rustningen. Sanningen kan ta olika slingrande vägar innan den naket står där i eldskrift. Filmer växer och växer. Visst tycker jag att Celine tjatar för mycket sex vissa stunder. Det är kanske typiskt franskt.  🙂 Allt känns annars lika naturligt som förra gången. Häftigt att två personer kan bära en hel film. Allt blir så verkligt med tanke på att de själva har blivit nio år äldre ”in real world”. Jag vill inte avslöja för mycket. Mitt budskap är att filmerna ska ses i rätt ordning. Julie Delpy har själv skrivit tre låtar som hon framför i filmen. När jag hör låten ”A Waltz for a night” reser sig håren på mina armar. Smart sätt att låta kameran bjuda på Parisvyer i inledningen för att skapa plats för Wien i senare återblickar. Återigen får Linklater till ett rafflande slut. Han ska känna sig mycket stolt över dessa två filmpärlor.

Baksidestexten i korthet: Ethan Hawke och Julie Delpy skapar åter igen en magisk känsla när de återupptar sina roller som Jesse och Celine och återförenas med regissören Rickard Linklater i den fängslande berättelsen om kärlek och återuppväckta känslor.

Kuriosa: Nio år senare gjorde samma trio om det igen. Tredje filmen som kom 2013 heter Before Midnight. En fjärde film är med i planerna. Jag vet inte vad arbetsnamnet är. Kan det vara ”Bara en kvart”?

Dagens fråga: Har du upplevt någon gång att del två är bättre än första filmen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film tjugosex av femtio

En dag i livet

En dag i livet/An unfinished life
Genre: Drama 103 minuter, 2005.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 31/40
2). Bosse Lidén 2014: 101/120

Favoritkommentar: ”Ungar blir inte bra av en slump.”

Egna ord: Lasse Hallström regisserade denna amerikansk-tyska dramafilm, med temat försoning. Jag gillar det gripande familjedramat, som mestadels flyter på i ett makligt tempo. Starka skådespelarprestationer av Morgan Freeman och Robert Redford. Till skillnad från övriga i filmsoffan har jag svårare för Jennifer Lopez som dock gör sin bästa filmroll av de jag sett henne göra. Den elvaåriga dottern spelas av en duktig och trovärdig barnskådis. Den karga naturen och musiken av Deborah Lurie är samspelt och en njutning. En elak sida av min personlighet skulle vilja bjuda grizzlybjörnen på en tvåbent frukost. Slutord: Inte Hallströms bästa film – men mycket sevärd.

Baksidetext: Efter en tragisk trafikolycka som kostade hennes man livet, försöker den unga Jean få ordning på sitt liv igen. Hennes svärfar Einar som klandrar Jean för sonens död, försummar familjegården och ensamheten präglar hans liv. Men en dag tvingas han åter möta Jean. Hon dyker plötsligt upp på gården, på flykt undan sin våldsamma pojkvän. Med sig har hon en liten flicka som hon påstår är Einars barnbarn.

Kuriosa: Filmen är inspelad på olika platser i Kanada.

Dagens fråga: Vilken Lasse Hallström film tycker du är bäst?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

Film tjugo av femtio

The Man in the Moon

The Man in the Moon/ Sommarmåne
Genre: Romantiskt drama, 96 minuter, 1991.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 29/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar och favoritscen: De äldsta systrarna samtalar vid sängdags.
”Minns du när vi var små och mamma sa att vi skulle prata med gubben i månen när vi kände oss förvirrade?”
”Ja. Man skulle prata på tills man var säker på att man hade berättat allt. Så han fick alla bitar, som till ett pussel.”
”Sedan skulle han lägga pusslet medan vi sov.”
”Vi var små då, Maureen. Vi är för gamla för låtsaslekar”, sa fjortonåriga Dani till sin storasyster.

Egna ord: En av huvudrollerna spelas av Reese Witherspoon från ”Sweet Home Alabama” som jag haft med här bland mina filmtips. Vilken filmdebut den då fjortonåriga tjejen gjorde i regissören Robert Mulligans sista film. Mulligan valde ut henne bland tusentals andra förväntansfulla tjejer. Direkt när han såg videon från castingframträdandet bestämde han sig. Det var en chansning som gick hem och belönades med fina filmpriser. Tänk att tuggummi fick Reese att klara av rollen som en pojkflicka eftersom hon privat var en riktig ”tjejflicka”. Jag ger en stor eloge till filmens foto och förmåga att fånga en poetisk och bitterljuv ton genom hela filmen, utan att fastna i en sentimental fälla som hade varit så lätt och kanske frestande att göra. Film när den är som bäst. Den berör mig på många sätt och lämnar mig i ett tillstånd av…

Handlingen: Tiden är sommaren 1957, platsen, Louisiana i USA. Familjen Matthew Trant bor på landsbygden, har tre döttrar och mamman Abigail är höggravid. Pappan drömmer om att äntligen få en son. Han är en fin och hederlig familjeman innerst inne, som är allt för rädd om sina två äldsta döttrar. Likt en militär lägger han sig i allt. Frun är bra på att ta ner honom på marken på ett lugnt och finurligt sätt:
”Om några veckor är allt som vanligt igen”, säger han till Ab.
”Nästa gång du föder barn kan du berätta hur normal du känner dig efteråt”, svarar hon. Den äldsta dottern, mycket söta Maureen, ska åka iväg och börja på College till hösten och har sina funderingar om allt nytt som väntar henne. Pojkflickan Dani är fjorton och hoppar gärna trista sysslor, springer istället iväg och badar naken i en hemlig damm som ligger vid granngården, där ingen bott under hennes livstid. Det är under ett sådant bad som hon pinsamt kommer i kontakt med Court Foster, en 17-årig nyinflyttad kille i granngården. Efter det förändras livet för Dani som är i gränsen mellan barndom och den hemliga framtiden. Förhållandet till storasystern som är mycket fint och nära, får sig en törn av det som några av er läsare säkert har gissat er till. Ett triangeldrama där gränser mellan sex och kompisskap, kärlek och syskonrelationer, barndom och vuxenhet får växa och växla fram och tillbaka och ibland brista ut i dess motsats. Ibland utvecklas känslorna snabbt, ibland ljuvligt långsamt när livet är som bäst. Maureen har i upptakten av filmen något slags förhållande med kladdaren Billy Sanders, som i sin tur har en kladdande pappa med money, som jag inte ger mycket för. Hoppas det inte var ifrån denna film jag fick idén att ge Lena i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” det fina efternamnet Sanders. 😉 Filmen flyter på i lugnt landsortstempo där två stora episoder höjer hastigheten avsevärt och skapar dramatik som speciellt Dani skulle velat ha ogjort.

Kuriosa: Pappan i familjen (Sam Waterston) som jag minns väl från Lilly Harper som gick på nittiotalet, var i den populära TV-serien pappa till skådespelaren Jason London som spelar Court Foster i The Man in the Moon.

Dagens fråga: Vilken är din favorit barnskådespelare?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film fjorton av femtio

Message in the bottle

Kärleksbrev / Message in a bottle
Genre: Drama, 126 minuter, 1999
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 31/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Så det är du som är jackan.”

Egna ord: Ni som följt min blogg kommer ihåg att jag skojade för några veckor sedan om att det låg ett brev till just mig i en flaska på stranden. Det var från denna film mitt skämt kom till.
Det finns en plats på jorden som står på min Bucket List. Cape Cod. Det är på en strand där som journalisten Theresa Osborne (Robin Wright-Penn) joggande hittar en flaskpost nerstucken i sanden. Kärleksbrevet är till en Catherine och är signerat ”G”. Theresa är frånskild efter att mannen har prasslat. Hon känner sig ensam och övergiven. Brevet blir en start på något helt nytt som kommer att förändra hela Theresas liv. Väl tillbaka på tidningsredaktionen Chicago Tribune, blir både kollegorna och Theresas chef involverade i jakten på brevskrivaren. Filmen bygger på en novell av en av mina favoritförfattare, Nicholas Sparks. Fyrbarnspappan som kan få vuxna män att gråta. Kevin Costner spelar den manliga huvudrollen. Den person som glänser allra mest för mig är Garrets pappa, som spelas av den cyniske Paul Newman. En riktigt briljant skådespelarprestation av denna veteran. Jag är även förtjust i Gabriel Yareds stämningsfulla musik som taktfullt följer filmsekvenserna.

Dagens fråga: Måste en film sluta lyckligt för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Film sex av femtio

Last chance Harvey

Last chance Harvey
Genre: Drama, 89 minuter, 2008
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 32/40
2). Bosse Lidén 2014: 99/120

Favoritscen: Harveys tal till sin försummade dotter.
Favoritkommentar: ”För mig känns det bekvämare att bli besviken. Jag är arg på dig för att du försöker ta det ifrån mig.”

Egna ord: En lågmäld film som växer för varje gång jag ser den. Charmig film för en lite äldre publik, med en behaglig musik i bakgrunden som stilfullt ramar in handlingen.

Under tre intensiva dagar i London får vi följa amerikanen Harvey Shine (Dustin Hoffman). Han har missat planet, får sparken via telefon, hans dotter ska gifta sig och vill att hennes styvfar ska leda henne till altaret, allt är med andra ord öken. Dustin Hoffman är övertygande som den cyniske och nyanserade äldre medelålders mannen. Det har gått många år sedan Dustin slog igenom i kultfilmen Mandomsprovet (1967) Det är ofattbart att han passerat sjuttioårsstrecket när han spelade in Last chance Harvey. Här upplever jag hans roll som charmig mitt i sin sorgsenhet.
Det förekommer en tjusig svepande, stillsam kameraåkning vid några tillfällen, som får mig att smälta.

Engelskan Emma Thompson gör motspelerskan Kate Walker på ett ypperligt och behagligt sätt. Kate jobbar på flygplatsen Heathrow med ett enklare jobb, lever ett stillsamt liv och verkar ha gett upp möjligheten att bli förälskad. Hon läser mycket och har en mamma som är ett mänskligt preventivmedel, enligt en väninna. Mamman har en granne som hon inbillar sig är en polsk Jack Uppskäraren och ringer ideligen och ”stör” Kate.

Ibland ungdomligt, andra gånger med en fundersam stillsam humor fortgår konversationen mellan Kate och Harvey på promenader längs med Themsen. Rakt på sak utan krusiduller väljer de att dela med sig av fragment från sina långa liv. Ärligt erkänner de sina fel och brister. Kärlek har inget med ålder att göra. Men rädslan och osäkerheten kan vara mer intensiv, ju mer ärrade vi blir i själ och hjärta.

Baksidetext: När allt är som svartast träffar Harvey Kate i flygplatsbaren och ett samtal som kommer att påverka bådas liv inleds. En varm film som hyllar nystarter – vid vilken ålder som helst.

Dagens fråga: Har du något trevligt minne av Dustin Hoffman eller Emma Thompson?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014.

https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014/