Film fyrtiosex av femtio

 

0010001

Once
Genre: Drama, 83 minuter, 2006.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 25/40
2). Bosse Lidén 2014: 88/120

Favoritscen: När Marketta på natten spelar sin egen låt på en Baldwinflygel.

Egna ord: Vi börjar närma oss slutet av de femtio filmerna. Därför vill jag ta med två udda filmer som sticker ut, innan jag avrundar med tre ”julfilmer”.

Once gick inte hem hos den kvinnliga delen i soffan. Jag däremot kan vara svag för en ”naken” film som gränsar till dokumentärhållet, där musiken har en dominerande roll och förenar huvudpersonerna. Det är en enkel kameraförflyttning på gränsen till darrig och amatörmässig, men ändå med en charm som passar in och gör allt desto mer verklighetstroget. Vi serveras Dublins många ansikten. Fattigt, vackert, kulturkrockar, kärleksfullt, rökigt och mörkt där musik och mat kan bygga broar mellan människor. Musiktexterna har en central plats och konkurrerar ofta ut talet. Guy (Glen Hansard) kan inte förklara varför han saknar sitt ex, när Girl (Marketa Irglova) frågar närgånget längst bak i en stadsbuss. Däremot kan han sjunga ut de dystra känslorna till ackorden från sin slitna gitarr med känsliga ord och en och annan hög svordom i fasett. Jag gillar hur relationen skapas med hjälp av ett sökande efter de osagda orden, den flydda kärleken, den förlorade kärleken, drömmarna, sprickorna i tillvaron, lögner och halvsanningar. Godheten som finns där i mörkret. Hoppet som aldrig överges. Ännu en gång är jag nöjd med slutet.
”Ett hjärta som inga pengar kan köpa” stod det i Aftonbladet.
”Helt omöjlig att stå emot” sa CG Karlsson i Svt Gomorron.
Själv trivdes jag under den 83 minuterna. Mycket beroende på att jag älskar musik och är svag för filmer som sticker ut från mängden.

Baksidestext: När en gatumusiker en dag möter en blomsterflicka på Dublins gator uppstår ljuv musik – bokstavligen. Musik är nämligen bådas stora passion och de bestämmer sig för att försöka spela in en skiva, någonting som de båda tidigare bara har drömt om. Samtidigt spirar deras känslor för varandra utan att någon vågar ta det första steget. Once är en bitterljuv hyllning till kärleken mot alla odds.

Kuriosa: All musik i filmen har huvudpersonerna gjort. Glen Hansard är frontfigur i bandet The Frames. Efter premiären har filmen hyllats som en av de bästa musikfilmerna någonsin och ledmotivet ”Falling slowly” blev belönat med en Oscar för bästa originalsång 2007.

Fotnot: Jag läste på Wikipedia att filmen är filmad med ”hemma”-videokamera, inspelningen tog 17 dagar.

Dagens fråga: Vilken är den bästa ”musikfilmen” som visats som en biofilm?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Film fyrtio av femtio

Skottår

Skottår/Leap year
Genre: Komedi, 96 minuter, 2010.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 40/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Om ditt hus brann och du hade sextio sekunder på dig, vad skulle du ta med dig?”

Egna ord: Denna filmkväll, den femte april 2011, under den femte säsongen, blev speciell. Som vanligt hade vi dukat fram något gott att äta och dricka, men glädjen för filmtittandet hade fått sig en törn de senaste fredagarna. Inköpen hade inte gett några höga poäng och filmerna hade inte hållit måttet. När jag stoppade i den okända filmen ”Skottår”, som visserligen fått fina rosor i några recensioner, var våra förhoppningar ytterst låga. Efter åtta minuter tänkte jag mörka tankar: Inte en amerikansk film till med kontorslandskap och stressade yrkeskvinnor med ytliga plastiga väninnor… Men det är just detta som är motsatsen till livet på Irland, som regissören så fiffigt använt sig av. I Boston sitter Anna Brady (Amy Adams) på en fin restaurang och är helt säker att det ligger en speciell ring i asken som hennes kardiolog till pojkvän sträcker fram emot henne. De har varit ihop i fyra år och hoppas få köpa en underbar lägenhet inom de närmaste dagarna. Livet tycks leka, ända tills Anna tvingas hålla masken när hon öppnar asken från den kända guldsmedsaffären och tittar ner på iskalla örhängen. Pojkvännen Jeremy Sloane (Adam Scott) åker iväg på konferens till Dublin strax därefter. Anna, vars pappa är från Irland, bestämmer sig för att följa en irländsk tradition från 400-talet, som innebär att kvinnor har rätt att fria den 29 februari – alltså bara vart fjärde år. Hon köper en flygbiljett i hemlighet och tänker ta sig till Dublin och Jeremy. Det som inte ingår i paketet är att det blir storm redan under första flygningen. Anna är van vid att få som hon vill. Hon tror på fullaste allvar att de ska rulla ut en röd matta eller åtminstone fixa ett direktflyg till Dublin från stället där de nödlandat. Efter en guppig båtfärd där hon ”strandar” uttröttad och blöt, når hon den lilla staden Dingle och kommer in på deras enda öppna pub. Den ägs av den cyniske och arroganta Decklan (Matthew Goode) och nu tar filmen fart på riktigt. 🙂 🙂 🙂 De sköna gubbarna bidrar till charmen. Det är milslångt mellan Anna och Decklan när det gäller precis allt. Om ni ser filmen kommer ni att skratta åt frasen ”Okej Bob” och många andra kommentarer och episoder som händer när de åker iväg i Decklans gamla ”skrotbil” för att nå Dublin innan det rätta datumet. Den som inte skrattar åt den här filmen har inte samma humor som familjen Lidén. För skojs skull tittade jag på betyg på filmen som de som hyrt DVD´n kan lägga in. Jag gissar på att fem var det högsta betyget. Av de åtta som lagt in var betyget tre högst. 😉 Någon hade en etta. 😦  Smaken är som baken.

Kuriosa: En av mina drömmar på min Bucket List är att få komma till Irland.

Dagens fråga: Vilken dröm står överst på din lista?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014