En liter mjölk för hundra kronor

Detta kåseri fick inte vara med i vår bok. Istället hamnar det oredigerat här på bloggen. Jag skulle tro att jag gick på lågstadiet. Vilka grabbar…och jag var en av dem. 🙂

Det är tur att mina föräldrar inte finns i livet längre. Nu när jag ska sätta denna bekännelse på pränt. Det känns som det är rätt tid att krypa till korset. Tempo har bytt namn till Åhlens, som blev Hemköp och jag vet inte allt i den stora lokalen. Spåren måste ha bleknat bort för länge sedan och jag har blivit med blogg. Brottsplatsen var dåvarande Tempo på Laholmsvägen i Halmstad. Jag har i nuläget förträngt antalet gånger. Nu tror ni läsare att jag ska berätta om mitt liv som snattare. Där tog ni fel. Så lågt sjönk jag inte. Jag och en kompis roade oss istället med en speciell byteshandel. Inte för egen del. Inte för att få en fördel vid ett köp. Nej, vi hade en annan taktik. Vi bytte helt enkelt prislappar. Detta var långt innan EAN-kodernas värld. Vi hade ingen seriös logik i baktanke utan målet var att nå chockeffekter. Rejält tog vi i ändå från tårna. En liter mjölk kunde få kosta hundra kronor. En fräck dammsugare 98 öre. Ett par damtrosor kunde vi rea för ett par riksdaler. Jordgubbarna kunde nå rekordhögt midsommarpris. Så här gick vi tillväga. Snabbt drog en av oss upp tröjarmen. Den andra rev loss lappar som han sedan satte fast på den andres arm. Tröjarmen gled diskret ner igen. Sedan gick vi på jakt. Ibland bytte vi bara rakt av mellan två varor som stod nära varandra på en hylla. Roligast var såklart att ordna priskap. Vi var tyvärr aldrig så djärva att vi följde efter en kund, som tog en av våra varor och sedan tog rygg på kunden vid kassakön. Där tröt modet. Vi var trots allt valpiga och hade inte fyllt speciellt många år. Jag tror inte heller att någon lyckades få betala ett för lågt pris eller ett för skyhögt. Möjligtvis missade någon semestervikarie bakom kassan. Usch! Nu fick jag dåligt samvete. Det fanns ett viktigt litet skäl till att vi var för fega att följa med en kund till kassan. På Tempo jobbade en kvinna som var mycket kort till växten, eller om det var fyra systrar. Hon eller de fanns överallt i gångarna. Ändå rekade vi alltid innan vi körde igång vår hobby. Ofta hann det inte gå lång tid innan en blond kalufs dök upp bakom en pall med Corn Falkes. Kvickt bytte vi position till en annan avdelning. Då var hon där mellan syltburkarna. Förflyttningen gick på en tystlåten sparkcykel med hjälp av ett supersnabbt, trimmat ben. En sak var säker. Hon hade haft medaljchans på ett Paralympics. Nu i efterhand gissar jag på att den kortväxta kvinnan anade vittringen av oss. Hon måste ha skuggat oss. Det var också hon som var på hemmaplan och kände till genvägarna. Fast hon kom aldrig på oss. Där gick hon bet.

Det gick värre för en annan kvinna, flera år senare. Av en slump råkade jag se hur en välklädd äldre kvinna stoppade en laxförpackning innanför kappan. Först stod jag bara och stirrade på den propra damen. Därefter gick jag och berättade för ett biträde som fick med sig kvinnan in på kontoret. Hoppas att den fina damen fick sitta på en kall, hård bänk och rabbla ”sex laxar i en laxask” tio gånger i en följd, innan hon fick tillåtelse att gå hem. Jag har haft en flickvän vars mamma var butikskontrollant, så jag har fått höra många varianter när det gäller sätt att stoppa på sig varor. Ofta är det de man minst anar och som ekonomiskt inte behöver göra stölden, som är de skyldiga. Handlar det om spänning, snålhet eller ”bara” kleptomani? Allt har sitt pris och sin tid. Detta insåg jag snabbt och hittade spänning på många andra håll istället. Önskar dig läsare en trevlig helg. Ska du göra något speciellt?