Frågor från kvinnligt håll

Vad är nytt

Vi hade precis ätit färdigt lunchen i lördags. Vi var tre hemma. Jennifer var på stan. Jag skulle resa på mig för att fixa efterrätten. Då kom frågan. Jag har hört den några gånger genom åren.
”Vad är det som är nytt?”
Den där leken blir jag alltid lite nervös av. Orsaken är att jag har så dålig statistik. Brukar inte fixa 1av3 ens. Hade det stått en ny BMW på garageinfarten hade det varit solklart. En metod jag brukar ta till är klassikern med att möta en fråga med en fråga.
”Va?”
Den fungerar inte längre. Bättre att titta sig omkring. Allra bäst för klimatets skull är att starta med en granskning av ett styck fru. Näsan är på plats. Nya kläder? Kan det vara en ny frisyr? Nä. Hon har varit hemma hela förmiddagen. En snabbtitt i köket. Denna gång klarade jag det på första försöket.
”Snygga julgardiner.”
”Duktigt. Och du kom på det helt själv.”
Egentligen är jag en person som tycker om när man gör det mysigt omkring sig. Ändå har jag svårt för att se förändringar som jag inte gjort själv. Mina egna bidrag brukar jag än så länge komma ihåg. 🙂
Jennifer hann bara komma in i hallen.
”Snygga gardiner mamma. Såg typ jättehäftigt ut från gatan.”
”Tack min älskade dotter”, sa Solveig på det där speciella sättet som fick Jennifer att vakna till.
”Pappa. Vad har du nu gjort för dumt? Säg inget. Jag vill inte höra.”
Finns det någon manlig bloggläsare som kan stötta mig? Som vet hur det känns. En del av er kvinnor muttrar säkert, spottar ur er någon ironisk kommentar om oss män som om ni inte tror att jag hör den. Jag hör jättebra. Precis så mycket som jag vill höra. Jag har ett bloggprogram som är hemligt där jag även ser er. Tillverkat i en liten italiensk by av en äldre kvinna som kom på det av misstag när hon egentligen skulle göra en mustig gryta av spindelnät och ändarna på frigående morötter som korsats med blyga violer. Var kom den långa svammelmeningen ifrån? 😉
Tillbaks till tråden. Jag är likadan. När jag gjort något som jag är nöjd med vill jag också likt ett barn få uppmärksamhet. Helst beröm. Någon kram. Ett bevis på att man duger. Vem vill inte det?
Det har hänt att det gått flera dagar innan frågan kommit. När Solveig inte kunnat låta bli. Nu med fler ord i meningen. Jag kan också skönja något syrligt i röstläget. Ofta har jag sett det nya efter ett par dagar när jag snubblat över det. I smyg njutit över förbättringen. Då har jag ibland låtit bli att säga något för att testa hur många dagar det ska gå innan min älskade fru inte kan hålla sig från att fråga.
Denna gång tog hon mig med storm. Satte sig grensle över mig på soffan mitt i ett livsviktigt skott från Björn Ferrys bössa.
”Vad är det som är nytt sedan i måndags? Du har bara en chans. Vårda den.”
”Vilken måndag? Aj! Inte nypa där. Jag ringer MRIS. (Männens rätt i samhället)

Annonser

Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”