Den sista biten

Vår yngsta dotter fyllde år förra veckan. Jag minns för sex år sedan när Lizette var inne i en Parisperiod. Då fick hon ett pussel med tusen bitar, där Eiffeltornet fanns med. Jag fick hjälpa till för att det skulle bli klart. 😉
När jag och Solveig var i stan för att köpa presenter för några veckor sedan kom jag att tänka på pusslet, samtidigt som jag drabbades av en längtan. Både efter april och att ta upp en gammal höstaktivitet. Visst är det ett fint motiv?

Tusen bitar

Först möttes jag av motstånd när jag spontant berättade att jag ”ville ha”. Sedan lovade jag att hålla till på köksön, vara klar innan första advent, inte sätta upp det på en skiva och på en vägg. Åtta veckor skulle jag lätt klara. Förr när vi hade tretton rum fanns det mer plats. Min plan var att skänka det till Röda Korset när jag var klar.

Den sista biten

Aktiviteten blev en trevlig syssla för mig och min ”dagsambo” Jennifer som tog paus från sitt pluggande då och då. Det var både rogivande och kul att se hur det växte fram. Samtidigt gällde det att sluta när man blev trött. Efter två veckor och en dag blev pusslet klart, eller nästan klart. Ser du det? Det fattas en bit. Detta insåg jag och Jennifer tidigt. Om jag får gissa tror jag att det är jag som är boven. Ofta hände det att bitar lyftes upp och fastnade på mina varma underarmar. Kanske ligger biten i dammsugaren…?
Vad tycker du om att pussla? Kul, nostalgi? Eller bara tidsödande?

Annonser

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS