Tusen tack till alla

I min ”döstädning” har jag kommit till en personlig avdelning. Jag har de senaste två veckorna läst igenom flera hundra brev, som jag fått genom åren från olika platser i världen. Från jag var en liten grabb tills jag blev en fullväxt gubbe i mina bästa år. 😉
Min första tanke var att jag skulle spara ett brev från varje avsändare. Den planen sprack direkt. ”Så kan du inte göra”, tänkte jag och drabbades av nostalgi.
En del är helt suveräna brevskrivare. Jag är djupt imponerad. Därför gjorde jag på mitt vis och jag lyckades faktiskt riva sönder flera hundra brev. Kvar blev 303 st. Dessa får följa med mig till ”hemmet”. Där får någon anställd läsa högt för mig. Risk att någon av oss börjar rodna. Jag ska redan nu börja träna på mitt pokerfejs. 🙂

 

Att  breven med de olika namnen kom i rätt låda är inte så konstigt så länge som jag bodde i samma stad som jag var känd på jobbet/postverket, för mina smeknamn Sebastian & Bobo. Men att det funkade på alla de andra 22 adressplatserna var mer en gåta. Eller finns det tusen brev till som aldrig kom fram till Eastbourne, Täby, Umeå, Borås, Hjo, Skummeslövsstrand (inte så konstigt med tanke på det skumma namnet) Båstad, Ullared, Falkenberg m.m? Bäst att inte veta sanningen.

De flesta av breven är handskrivna. Handstilen varierar, men sak som återkommer i texterna är MIN handstil. Jag har fått många pikar och utförligt analyserande av den. Det kan jag inte begripa alls. 😉 Tur jag fick beröm för andra saker.
Jag bugar och tackar till er alla som skrivit till mig. Att ni tog av er personliga tid. Hoppas ni haft ett bra liv. 2018 dyker det aldrig upp några handskrivna brev till mig. Kanske är det tur på ett vis. 😉 Aha! Solveig gömmer såklart dem. Inte mer än rättvist med tanke på att jag gömmer hennes. Efter jag besvarat dem på mitt personliga vis. 😉

 

Jag har lyckats slänga massor av stora saker. Till och med mina senaste spikskor har jag tagit farväl av. Solveig har undrat om jag är sjuk. Hon har retats och känt efter på min panna. För hon känner inte igen ekorren som hon gifte sig med.

Okej. Småsaker som biljetter till konserter, pjäser, bio, tävlingar m.m. får såklart plats i små gulliga skolådor. En del minnen har jag totalt glömt bort. Men långt ifrån allt. ❤

Nästa gång ska jag vidare till stenar (lätta saker) som jag sparat genom åren. På baksidan har jag skrivit med tuschpenna platsen som jag lånade dem från. 😉 Mitt bloggande på Blogglandia har blivit lidande för mina aktiviteter på hemmaplan. Men nu ska jag ut i solen. Kanske träffar jag på min nya kompis från igår.


Trevlig helg önskar jag till eventuella bloggbesökare. Jag tänkte jag skulle se om jag kan få med ett foto när det står 333 333 besökare längst upp på bloggen. Det hade varit nice. 😀

Annonser

Ett av elva privata papper

Här ser du ett av elva papper som jag har runt omkring mig när det är tävlingsdags. Dessutom har jag alltid behaglig favoritmusik i bakgrunden.  ❤
Ibland önskar jag att jag kunde se hur alla ni, riktigt intresserade, har det minuterna innan jag trycker iväg inlägget. Hoppas jag inte är orsak till ”hårda ord” mot personer som kommer och stör er.  😉

Igår behövde jag inte ändra så mycket i tabellen efter stängningsdags. Ändå gällde det att hålla reda på att Åse och Ethel faktiskt klättrade trots den klena poängen och att alla gula namn inte fick några poäng alls. Sedan fick jag ändå ändra/redigera eftersom skräpposten innehöll riktig post.
Endast en person hade rätt och fick tio poäng. Därmed frös både 8-7-5-4-3 och alla 2-poängssvar som var rätt in.

Ofta har jag sett mönstret när jag lagt in en uppgift med många möjligheter. Ett snabb-lok som får fler och fler vagnar under tävlingstimmen.
I detta fall behövdes ingen egen fantasi. Bara tid för att ”gräva” i en bok eller googla alternativ, om man inte ingick i den snabba stora skara som svarade på egen magkänsla de första minuterna.

Endast tre tog gratischansen att i lugn och ro planera/placera ett eget lok på tävlingsrälsen. Ett av loken från Finland träffade rätt  😀  och gjorde ett poängklipp där alla övriga kom nio respektive. tio poäng efter. Inga vagnar kopplades på.

Jag brukar roa mig med att försöka lista ut om det är svårt, medelsvårt eller för lätt. När det gäller nästa uppgift/uppgift femton är jag inte alls säker på något. Kommer rätt svar snabbt anses det säkert som en lätt uppgift av betraktaren. Kommer fel svar snabbt kan det dra iväg åt alla håll.  Eftersom jag gillar variation …

Uppgift sexton kommer just nu lämpligt med tanke på tabell-läget i toppen. Vilken taktik kommer att väljas när svaret är på en bokstav? Det finns i början ingen möjlighet att snegla på andra. Jag tror det kommer att dyka upp blåa skyltar i en snabb följd för att nå titel och tiopoängaren eller åtminstone en av de åtrå värdiga sex första platserna.  Sedan kommer troligen de lämnade svaren att vara avgörande för kommande svar. Om personerna vill ha chans för att få mer än två poäng. Spännande ska det bli. 😀

Uppgift sjutton kommer jag antagligen, om jag orkar, att följa upp med ett eget inlägg.

Här är så mörkt inomhus trots att klockan är två, mitt på dagen. Ändå är jag tacksam av privata skäl. Varje liten framgång är guld värd. I ett träd utanför mitt fönster ser jag en ekorre hoppa från gren till gren. Nu försvann den vidare på egna äventyr. Själv ska jag släcka ner och kura skymning som jag gjort under flera ensam-eftermiddagar.

Lycka till med fortsatta uppgifter. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol . 🙂

Det drar ihop sig

1

Snart ska jag servera dig det sista lekuppdraget.

2

Då ska jag pressa ur de sista dropparna av dig kära lekkamrat. Vad roligt det hade varit om det tillkommit några nya deltagare. 🙂

Din insats är att visa upp om du är en tvillingsjäl till mig. Det du ska göra är följande. Glöm nätfiske, glöm vänner & närstående som vill hjälpa till. Här handlar det bara om ärligt spel i ekorrboet. Eller som min gamle vän Gottfrid Shakespeare skulle ha diktat.
”Att ha eller inte ha.”
En flyktväg att ta till om du inte har vad som efterfrågas, är att redovisa snabbt och få bonusnötter i en fallande skala från 15-12-10-7-6-5-4-3-2-1 poäng.
För de som HAR är det ingen brådska. Sista inlämningstiden kommer att ligga en bra bit bort och du får resten av oktober till ditt förfogande. Min önskan är att du kommer att njuta, minnas, sakna, drömma dig bort och i slutändan fylla ett blogginlägg med foton och text som ger glädje till dina bloggbesökare. Det är min förhoppning och jag förväntar mig att någon ”okänd” tvillingsjäl visar framfötterna och viftar med den ludna svansen. Gärna en handfull om jag får önska. Min fördel är att jag inte känner någon av er privat. Ingen av de aktiva deltagarna har jag träffat live. Endast tre andra ”nätkompisar”.

Snart tar vi det gamla ångloket mot sista stationen i poängjakten, som är arbetsnamnet i min minnesmapp på Word.

Då lägger jag in trettionde lekuppgiften, hälsar dig hjärtligt välkommen ombord på nostalgitåget, blåser i visselpipan och önskar dig en trevlig resa bakåt i tiden. Du som tycker resan verkar vara tråkig och inte alls är i din smak: Dra i nödbromsen! Släng in minst ett foto på din blogg och roffa åt dig höga bonuspoäng. Det går även att redovisa relativt snabbt och bli en av de tio som får extra poäng.

För att skapa spänning och dramatik i tabellen kommer jag att lägga in poängen kontinuerligt så att alla kan följa finalen. (Ibland fort – ibland efter en tid.)
Inget är avgjort. Varken titeln eller de tio första platserna. Men några har skapat sig ett bra utgångsläge under året.
Maxpoäng ligger just nu på ca 165 poäng. Jag filar fortfarande på vissa detaljer. 😉

Önskar dig en god höstafton.

 

Tävling, Plagg ÅTTA; Världens bästa kompis

8E8

Visst är det trevligt när det ligger oväntad post i brevlådan och inte Skattemyndigheten står som avsändare. Ovanför mitt dåvarande namn stod det Kåmpis. Ett internt ”stavskämt”. Tack Boel.

Tävlingsdag på söndag.
Nu är det bara två plagg kvar att visa upp. Det är kanske på tiden att berätta att inget av dessa plagg har suttit på min kropp, innan denna fotografering på hela tvåtusentalet, eller ens bott i våra garderober. Istället har de legat i en blå stor plastbox som blivit än mer rymligare eftersom bara ETT plagg finns kvar av dessa tio, i skrivande stund. Men som tur är har ekorren kvar fler hemliga klädesplagg som inte varit med i någon tävling. 😉

Det gäller att välja ut det bästa

Vilka möjligheter som öppnade sig när digitalkamerorna gjorde sitt intåg. Nu behövde man inte leta efter det perfekta ögonblicket. Be alla att hålla gluggarna öppna på släktkortet. Hoppas att ingen skulle få kaninögon. Se till att inget låg och skräpade en bit från motivet man ville skulle vara med på bilden. Nostalgiskt kan jag ändå minnas stunderna när pappa tog fram den stora kameran från den ljusbruna stora tjocka väskan. Hur han satte dit blixtkuben. Den där hemska blixten rakt in i ögonen.
”Smile.”
Nu trycker jag hej vilt när jag ser något spännande. I PictureProject fixar jag till skavankerna och beskär bilderna. Sedan kommer ändå mitt personliga problem. Jag är släkt med ekorrarna. Länge kan jag komma på mig själv med att ha svårt att slänga de andra nio bilderna från samma motiv. Helst när jag tycker att bilderna är ungefär lika bra som det jag först valde ut. Vilket är bäst? Det eller…? Nja. Snart kommer jag att drunkna om jag inte lär mig konsten att slänga.

En personlig amatörteknik jag tagit till mig på bloggen är att med digitalkamerans hjälp fota ett gammalt kort från förr. Jag brukar ta ut kortet från albumet och lägga det någonstans utomhus för att få ett bättre ljus. Flyttar runt kortet så att jag får fler möjligheter att sedan välja vilken bild jag ska lägga in i bloggen. Lägger kortet i mer solljus. Ställer mig en liten bit längre ifrån och zoomar. Väljer närbild, ibland porträtt från menyn.
När jag sitter där senare framför datorn och försöker välja vilken av de åtta bilderna jag ska lägga in på bloggen har det hänt…

Vågar jag skriva? Ska jag bjuda på detta rakt ut i spacen? Jag tar sats och blundar. Det har hänt att… nä jag vågar inte… kan någon hålla mig i handen? Att jag suttit och tvekat vilken bild jag ska ta. Funderat på om jag ska ta den bilden eller den. Börjat prata med mig själv. Peppat mig till att äntligen komma fram till rätt beslut. Oftast är det ingen större skillnad men jag vill gärna lägga ut den minst dåliga. Nu när jag har möjligheten att göra det. Välja fritt.
”Yes.”
Visst är det så. Den här bilden är klart bäst. Ingen tvekan. Varför såg jag inte det tidigare? Jennifer ler mycket mer på den… ler mycket mer???
Det ska erkännas att jag fortfarande bara behöver en tiondels sekund. Innan jag inser det omöjliga i mitt påstående. Än så länge. Jag är dock orolig för framtiden. Min framtid är allt annat än ljus. Men än så länge behöver jag inte alltid ha en kompis för att kunna få mig ett gott skratt i vardagen. Jag kan nämligen den stora konsten att skratta åt mig själv. Hoppas att jag lyckades få dig att skratta också. Inte rått. Det tycker jag inte är snällt. 😉 Jag vet och förstår det omöjliga. När jag tänkt till. Använt allt däruppe på hjärnkontoret. Då lossnar det. Sanningen kliver fram.
Fotograferar man av ett gammalt foto bör det vara samma leende på alla bilderna. 😀

Fast i Lizettes Mac-dator finns andra möjligheter. Jag gör mig verkligen som en söt ekorre om jag väljer den varianten. På alternativet groda ser jag för hemsk ut. Skulle aldrig bli kysst.

Grabben på den röda filten sitter på dynerna i Frösakull, som ligger en bit från mer kända Tylösand i Halmstad. Frösakull och Haverdal besökte vi flest gånger när vi åkte varm bil till havet. Fast det var inget emot vad den var på hemvägen. 😦