Bild F

Det är inte dumt med mjuka omsorgsfulla kompisar som finns där i alla lägen. Jag tror vi behöver dem genom hela livet. Fast det vågar vi inte erkänna.

Solen lockar. Ska vi välja skogen eller havet efter lunch? Blåser det ingen kylig vind lutar det åt det sistnämnda. Jag önskar att jag hade ett stort objektiv till kameran. Det finns så många planer som jag skulle vilja förverkliga.

Mellofinal. Det var absolut inte vår favorit som vann. Jag delade ut fyra poäng till fyra deltagare. Ingen fick maxpoäng. (5 p.) Robin fick bara två poäng av både mig och Solveig.

Tävlingsregler & fast text:
EFTER jag lagt in alla deltagande foton från A till S kommer ett tävlings-blogginlägg. OBS! Det är endast där som du deltar i tävlingen.

En av er som lämnar poäng och deltar vinner en Skrapkryss. Jag eller någon familjemedlem lottar från det svarta porslinshjärtat.  ❤

Du har 15 poäng till ditt förfogande. Poängen fördelar du precis som du vill.

Annonser

Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.