Nu slänger jag inte fler tröjor

”Kolla! Så konstig pyjamaströjan ser ut på ena sidan. Ska jag slänga den?”
”Självklart. Kul att du vill slänga något gammalt.”
Vi hann med lite skojbrottning innan vi åkte iväg till busstationen. Nästa morgon upprepade jag samma fras. Nu hade jag på mig en nyare tröja. Den här gången åkte tröjan bara ner i tvättkorgen. Det fick räcka med att slänga en tröja samma vecka. Hade det varit en vit stor klick skulle jag givetvis gissat på tandkräm, men detta lokala småstänk såg inte ut som tandkräm. När det upprepats flera gånger till insåg jag sanningen. Det var tandkräm. Orsaken var den nya större borsten till min Braun eltandborste med de extra borsten längst fram. Den som tandhygienisten rekommenderat, för att den kom åt bättre. Jag gillade den direkt, uppskattade att den putsade på flera tänder samtidigt. Men… vilken lokal ”högerskvättare”.
Och… samtidigt… vilken fördel! 😉
Ingen vill längre vistas samtidigt som jag i badrummet när jag borstar och skvätter ett vitt regn. Tre damer flyr iväg till den andra toaletten. Sedan upptäckten har jag börjat med att borsta tänderna topless. Alla våra grannar i bostadsområdet verkar ha skaffat hund för att ha ett bra skäl att ta en sväng på grönområdet… 😉

DSC005180008

 

Alla yrken är lika mycket värda – eller?

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag vid kassan och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den fällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov. 🙂
Tack vare all tid som jag fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen.  Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att hon var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Jag inser att det har slarvats genom åren och att det på ett vis finns ett godtagbart skäl till detta ”avgiftsstraff”. Det är samma sak med besök på sjukhus och vårdcentraler. Problemet är att det är även de patienter som har giltiga skäl, som drabbas hårt.
I detta rättvisa samhälle vi lever i, har det genom åren hänt att Solveig ringt hem från sitt jobb sent på kvällen. Då jag förvånat frågat:
”Kan du ringa nu? Du har ju åtta utvecklingssamtal?”
”Två av dem kom inte.”
Tusen spänn i böter? Nä. Min trevliga fru ringer upp och det bokas en ny tid en annan dag.
När jag nyduschad och fräsch stod och väntade på en turistbuss i god tid för att gå ombord och greppa mikrofonen, hände det rätt ofta ingenting mer än att jag blev svettig om jag stod i solen. Ibland fick jag tag på en reseledare eller busschaufför i mobilen, som glatt berättade att de just då befann sig en bra bit därifrån. Inte så roligt när nästa buss rullade in samtidigt på parkeringen och jag var ensam hemma. En buss som jag noggrant hade sett till var bokad minst en timme senare. Sådant visste ju inte de femtio bussresenärerna om, som bara längtade efter att få komma ut ur bussen så fort som möjligt. Det var bara att gilla läget för mig. Idel solsken i ansiktet. Samtidigt som mitt yrkesval ifrågasattes i mitt huvud. Varför blev jag inte advokat eller doktor?

Från att stjäla pengar till att stjäla tid, är steget inte långt. Jag fick en lapp om att en doktor skulle ringa mig en vis dag. Inget om tid. Jag som brukar reta mig på när det står att någon ska ringa mig någon gång mellan 13-16. De äger mig i tre timmar. Nu skulle någon äga mig en hel dag. Jag fick inget gjort den här dagen. Vågade knappt gå ut och hämta tidningen och posten. Riskerade förstoppning. Struntade i att sätta på musik.Telefonen förblev tyst. Till slut åkte jag och hämtade Solveig vid stationen, sent på eftermiddagen. Då hade visst doktorn ringt mig. Nästa dag var Doktorn sur när hon tog sig dyrbar tid och ringde igen. Jag bad inte snällt om ursäkt för att jag fanns till. Någon måtta på torpet får det allt vara.

Vad konstigt det kommer att bli att borsta tänderna imorgon igen. Det är så lätt att få goda vanor. 🙂

Endast fyra dagar kvar till årets dom

Nu börjar det närma sig. Bara fyra dagar kvar. Jag gillar inte känslan. Vill inte ha det där dåliga samvetet som skaver. Samtidigt blir jag trött på mig själv för att jag skäms. Försöker gaska upp mig. Det är väl mina problem. Ingen annans.

Jag har sneglat på lappen som suttit på A-tavlan i köket några dagar. Kallelsen. Det privata besöket. Besiktningen av det där som jag har i munnen.

Visst minns jag att den privata mottagningen låg mysigt. Gick att ta sig in från två håll. Märk väl jag skrev inte två hål. 🙂 Antingen från kullerstensgatan mitt emot det gamla klostret, eller via en mysig bakgård där patienterna fick ställa sina fordon. Hade det varit rätt årstid kunde jag suttit utanför i den trevliga bersån med fruktträd och små vrår och vickat på tårna. Förra gången jag var där var det just sommar och varmt.

Förra besöket. Jag hade inga hål. Men det var snabblektionerna utan rast som jag minns mest. Kursen i hur man borstar tänderna rätt. Tandläkaren påstod på allvar att det fanns spår som avslöjade min burdusa teknik där jag lekt Porsche på Autobahn. Jag försvarade mig med ungdomlig vårdslöshet och menade att jag numera använde eltandborste. Ändå var han inte helt nöjd med mitt försvar. Antydde att spåren var åt det färska hållet. Eftersom det inte var någon el ansluten till tandläkarstolen erkände jag inte att jag ibland, fem-sex dagar i veckan, inte gillar det långsamma surrandet. Jag skyndar gärna på det eldrivna.
Tandläkaren gick in på känsliga frågor.
”Tandtråd?”
”Visst. Både tråd och tandstickor av plast.”
”Tandstickor puttar bara in bakterierna. Värdelösa.”
Jag orkade inte förklara mitt läge. Tandtråden är perfekt på många ställen. Men hur jag än vrider och vänder på huvudet och munnen får jag inte in någon tråd längst in. Jag är inte så stor i gapet. Det slutar bara med att jag biter mig själv. Vem sjutton ska man då begära skadestånd av? Hjälper inte att man har bildbevis. Huggbevis. Han i spegeln blånekar. 😉
”Du måste skölja med munsköljvätska. Förebygger karies. Det finns två sorter på apoteket. Välj den med 0.2 % Natriumfluorid. Den andra som de säljer är värdelös.”
Jag gjorde så. Stod och tvekade i affären och blev splittrad när en expedit försökte kränga på mig tio biprodukter. De måste få procent i dessa nya businesstider. Försökte förklara att jag inte hade bakpulverproblem och varken var lös eller hård i magen. Mitt egentliga ärende blev plötsligt väldigt privat. Jag kände mig splittrad när jag äntligen nådde rätt hylla. Var rädd att välja fel. Tänk om jag valt en flaska som påskyndar karies med siffrorna 99.8 %. Det hade inte varit roligt. 😦

Den var vidrigt stark den första. Antagligen tog jag fel. Jag fick stålsätta mig. Tänka på vad jag önskar mig i julklapp och andra förvillande saker för att fixa minuten. Fuskade alltså. Jag hörde orden:
”Det står en minut men du ska skölja två minuter. Annars gör det ingen som helst nytta.”
Jag är alltid rädd för att jag ska lura mig själv. Svälja allt. Tro att det var en aptitretare på kvällskvisten.
Flaskan tog slut. I alla fall innehållet. På något vis. Det fanns visst fler i familjen som hade dåligt samvete. Sedan hade jag en lång skön paus där jag ägnade mig åt andra aktiviteter. Mina fossingar ville också ha uppmärksamhet. Helst under vintern. Sedan är det så lätt att man odlar nya intressen. 😉

Nu har jag provat den andra. Den är tvärtom. Nästan ingen smak alls. Känns som vattenblask. Sista veckan har jag jobbat stenhårt inför mötet. Sköljt. Gurglat. Spottat blod. Fräst lite. Pysslat om tänderna efter bästa förmåga. De verkar en aning småtjuriga på mig av alla människor. 😉

Hoppas att inte besöket gör för stora hål i ekonomin. Om jag har zero hål ska jag direkt gå och fira med något riktigt smarrigt på ett fik i city. Eller så sticker jag in på apoteket och tittar efter om de fått in en tredje variant av vätskan. Mellanstark. Med den lilla finstilta texten tjusigt instoppad bakom produktnamnet. Förebygger sådär. Svälj högst varannan droppe. Skölj på egen risk. Vi garanterar inte att tänderna sitter kvar. Missfärgningar kan förekomma hos 93 av 100…