Den hunden gick inte på diet

Jag och Hansa var på språkresa i England. Vår värdfamilj hade två barn och en hund. Doggy var en blandrashund av okänd släkt, som alltid sökte sig till platsen under köksbordet när jag och Hansa skulle äta. Vaxduken som hängde långt ner från bordet var guld värd. Dessa matstunder hade sina givna rutiner. Reglerna var kristallklara. Vi fick inte ta vår portion själva. Alltid var det mamman som la upp på tallrikarna utan att fråga om tycke och smak. Åt vi inte upp förrätten blev vi utan efterrätt.
Vid frukosten var vi oftast ensamma vid bordet. Mamman hade dukat fram åt oss. Hon huserade sedan omkring i köket eller i närheten.
Så starka ben jag fick under de fyra veckorna. Först drack jag snabbt upp mitt eget glas mjölk vid ett lämpligt tillfälle när mamman vände ryggen till. Kvickt bytte jag mitt urdruckna glas mot Hansas välfyllda glas och smuttade lite på det för att jämna ut skillnaden en aning. Hansa mådde illa bara av en enda klunk mjölk. I skolan och hemma drack han aldrig drycken. På helgerna när det var trångt runt bordet hade han det inte lätt. Därför blev han oftast utan efterrätt. Alternativet vatten fick han inte dricka för sina nya ”fosterföräldrar”. Jag tyckte det var pinsamt att smaska i mig efterrätterna, som alltid var mycket godare än själva maten, när min kompis blev utan.

När vi kom hem från skolan där vi gick tre timmar på förmiddagen, fick vi lunch. Mamman serverade oss på tallrikarna, men satt som tur var inte med vid bordet. Jag och Hansa lärde oss ett eget språk med ögonblink och ansiktsmimik. En gaffel på köttbiten och en blink med Hansas vänsteröga betydde: Vill du ha? Svarade jag med vänsterblink bytte köttbiten tallrik vid lämpligt tillfälle. En blink med högerögat betydde att jag inte var intresserad av den torra och sega köttslamsan. I så fall hamnade köttbiten i väntrummet. När det sedan passade tog Hansa biten i sin hand och öppnade handen under bordet.
Doggy var tystgående. Han smaskade aldrig eller hade några andra ljud för sig. Antagligen svalde han godbitarna hela. Vid vissa enstjärniga måltider hade han fullt upp att hinna tömma våra händer. Efter en tid blev vi så fingerfärdiga att vi kunde utföra våra tricks även när hela familjen var närvarande vid bordet. Stor hjälp fick vi av sonen Neil, som ofta drog till sig uppmärksamheten med sitt bordsskick. Antingen spillde han eller också krånglade han mer allmänt. Pappan skällde och mamman var tvungen att hämta en trasa. Då dök tillfället upp av sig självt.
Vissa dagar hände inget när Neil hade en av sina mörka dagar för oss. När han gillade maten och åt på. Då fick vi byta taktik. Antingen fylla våra fickor eller leka hamstrar och besöka toaletten så fort som möjligt för att minska storleken på fettfläckarna i fickorna.
Det där med ögonkontakten fick vi starta med när svenskan blev för livsfarlig. De första dagarna pratade vi svenska ord med varandra vid bordet.
”Jag hatar det här sega köttet”, sa Hansa artigt.
”Jag med. Tror du att det kan det vara deras förra hund?” svarade jag med en ännu trevligare röst.
Värdfamiljen tröttnade på vårt nordiska språk. De hotade med att köpa ett svenskt lexikon.
”I like the meat”, svarade Hansa hövligt.
”I love it”, kontrade jag med.
Det var alltså efter lexikonämnet och även hotet om att vi inte fick prata svenska, som taktiken med ögonen föddes. Segt kött, torrt kött, fettspår i köttet, konstiga grönsaker. Allt som vi inte gillade hamnade en våning ner.
Doggy var som en slask. Det behövdes ingen källsortering. Han svalde allt. Strejkade inte som en tomburksautomat kan göra. Inget kom i retur. I alla fall inte inomhus. Det var inte många av våra måltider då han blev utan bidrag. Det var annars de enda gångerna som vi hörde Doggy. Ett egendomligt läte, som lät som en mistlur under vaxduken.
Undra´ hur det gick med hans ordinarie måltider? Det hade varit intressant att ha vägt hunden innan vi kom till Brighton och sedan jämfört med när vi skulle åka hem fyra veckor senare. Doggy måste ha gått upp flera viktklasser. Kanske var det inbillning när vi tyckte att han började vagga på slutet. Hur gick det med hans kolesterolvärden? Detta var såklart innan Pro-activs gyllene dagar.
Aldrig kom värdfamiljen på oss. I så fall hade vi legat pyrt till. De anade kanske att det fanns en hund begraven. I så fall de få gångerna när Doggy lät mistluren ljuda.
”Vad är det med dig Dogg? Är du sjuk?”

Annonser

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Det började med tur, sedan cykeltur och slutade med otur

 

Idag har jag haft riktigt tur.

DSCN89880001

På Olsson Basar hittade jag en perfekt skylt i lördags. Bank, bank i gräsmattan.

DSCN89950002

Grannarna flyttade snabbt. De skrek något om att de inte tål sniglar.

DSCN90180006

Kaffet tog slut till fikat. Tyvärr kom jag inte på hur man framställer kaffe ur cikoria. Skulle man smula eller hacka sönder de fina blå blommorna? Lika bra att cykla vidare till Kvantum. Jag har för mig att affären är flyttad till höger om Röda havet.

DSCN90160004

Ska jag sätta kaffepaketet i bärkassen eller tvärtom?

DSCN86540004

Så var det slut med turen för idag… 🙂

DSCN90220009

Ska vi vädra jojo-kortet imorgon eller ska jag skriva ett kåseri om när jag åkte på språkresa till England? Jag har några sköna minnen därifrån.