Det borde inte vara möjligt

Tiden går. Vi har inga små barn längre. Det är slut på att borsta tänderna, skära köttet, byta de där illaluktande blöjorna och läsa spännande sagor. Inte behöver vi längre sätta fast dem därbak på något fordon.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Jag vet inte vem som myntade uttrycket. Det är klart att jag funderar ibland. Vad ska man annars ha de tre hjärncellerna till. Min svärfar skämtade till Solveig att han skulle släppa lös en arg farlig hund om hon kom hem med pojksällskap. Jag vågar nog inte ha en sådan hund hemma hos mig. Jag är mer intresserad av mindre modeller på fyra ben. Små hundraser kan låta bra och tro att de är stora hundar men skrämmer inte dagens tuffa grabbar med läbbiga tatueringar och ringar överallt. Jag får allt fila på framtiden. Samtidigt känns det som om jag redan varit där. Vid det där olämpliga i fel ålder. Minns kristallklart när Lizette knappt tog sig uppför vår dubbeltrappa. Klagade på att hon hade ont i magen. Jag fick inte ens nudda vid den ballongstora magen för hon gnydde så högt.
”Det gör jätteont pappa. Vad kan det vara?”
”Lilla älskling. Jag vet vad det…”
”Kommer jag att dö?”
”Nä. Ingen av er kommer att… vi ska bara låta en doktor titta försiktigt på din mage sedan blir allt som vanligt igen. Vi kommer alltid att vara fyra i familjen Lidén min vän.”
”Räknas inte Texas?”
Lizette verkade ha glömt bort sitt onda och hade åsikter om att inte vår hund räknades in i familjen.
”Jo fem. Pappa räknade fel.”

Vi åkte direkt efter jag ringt ett samtal och krävt en akuttid. Jag fick dra till med en vit lögn. Bytte ut första siffran mot en lägre siffra i Lizettes födelseår för att den bestämda kvinnan skulle förstå brådskan i ärendet. Jag fångade en oförstående Solveig i flykten som undrade varför det var så bråttom och framför allt varför vi måste smyga ut från huset bakom häcken.
”Jag förklarar senare. Snabbt in i bilen. Du vet vilken skvallerkärring Svea är.”

På sjukhuset tyckte jag att jag gjort mitt som chaufför. En riktig karlsyssla. Jag är inte så sugen på stora mängder av blod och otäcka vassa instrument som ska stoppas in här och där. Dessutom såg jag en Kalle Anka i väntrummet jag inte läst förr.
Dumt nog kom både Lizette och hennes mamma ut INNAN jag läst färdigt. Nu vet jag inte om min vän Kalle löste gåtan med den elaka vargen. Solveig sa bestämt att jag INTE fick ta med tidningen hem. Att hon INTE hade tid att stanna kvar så jag fick läsa klart. Nämnde även något fult om att jag var för gammal för sådan lektyr. Att hon var som en ensamstående trebarnsmamma.
”Lektyr är väl något helt annat?” svarade jag när ett minnesstråk gled förbi.
Jag nämnde inget om att hon var dålig på matte när det gällde räkna barn i vår familj, eftersom min mage började kurra och jag ville inte hetsa upp min favoritkock
i onödan. 😉

 

Bloggbild Lizette

Ps. För känsliga läsare kan jag berätta att jag hittade på det mesta i detta inlägg. Eller kanske allt. Det var inget kåseri tagit direkt från verkligheten. Det här är heller ingen Kalla Fakta-blogg. Den får Lennart Ekdahl sköta själv. Även bilder kan ljuga. Däremot hade storasyster Jennifer en ännu större mage vid ett senare tillfälle. Då ringde jag inte till doktorn. Dessutom visste jag att det gick att fixa själv utan bedövning. Det var bara att dra upp tröjan en bit och sticka in en nål. Pang! Så var den svullna ballongmagen ett minne blott. Inte en bloddroppe syntes på den vita mattan. 😉

Annonser

Den första kärleken

Jag är övertygad om att vissa ouppklarade saker i livet kommer ikapp oss med tiden. Förr eller senare. Har det onda inte värkt färdigt kan det blossa upp och sätta sina vassa klor i oss igen. Det svarta kan dyka upp i vilken skepnad som helst. När vi minst anar det.

Som barn märkte jag inget av saken. Mamma berättade att hon hade respekt för åskväder. Mer detaljer ville hon inte skrämma oss barn med. Eller så hade hon låst dörren till sin egen barndomsupplevelse. Vi drog ut sladden till dumburken och till antennen. Pratade inte i telefon när ovädret låg över vårt bostadsområde. Längre var inte säkerhetslistan. Då.

När mamma blev ensamstående flyttade hon till en lägenhet som jag hade cykelavstånd till. En gång överraskade jag henne tidigt en morgon. Jag blev förvånad över att hon inte hade säkerhetskedjan på. Noterade att det stod ett par kassar i tamburen och att jag snubblade över ett par damskor. Den gången berättade mamma att det varit busväder på natten. Att hon ett tag trott att blixten skulle slå ner. Därför hade hon ställt fram kassaskåpet med alla viktiga papper och annat som hon skulle ta med vid en snabb flykt. Jag hade sovit hårt i min egen lägenhet och tyckte att oron var obefogad och överdriven. Höll mamma redan på att bli gammal? Chansen att blixten skulle slå ner i ett stort hyreshus måste vara en på miljarden.
”Här kan du känna dig trygg. Så länge du inte är ute och cyklar i ovädret.”
De osorterade fraserna slängde jag ur mig och skojade med henne. Nu i dagsljuset verkade hon hänga med i amatörpsykologkursen, konstaterade jag självgott.
Sedan blev det till en skröna. Att jag drev med hennes natthobby när jag ringde efter en åskvädersnatt.
”Var du beredd? Du glömde väl inte fotot på mig när jag var liten? Och den där fula stora keramikvasen du fick av faster Gudrun?”
”Tyst med dig”, sa hon på det där speciella sättet som jag saknar så mycket än idag.
När jag pluggade på andra orter hyrde jag ut min egen lägenhet möblerad. För de extra pengarna brukade jag åka på semester i juni. (Inte helt fel). På jullovet och en del vanliga helger bodde jag hos mamma. Det var så mysigt att komma hem till henne. Hon tog så väl hand om mig med all sin kärlek och värme. Men det bästa var att vi kom varandra så nära. Nära hade vi varit innan, men nu tillät vi oss att ta underbara steg inåt på slingrande stigar, djupt in i mörkaste skogen. Ett samtal mellan två vuxna som litar på varandra. Vågar släppa masken. Vi pratade om ouppklarade saker i våra liv. Stort som smått. Skrattade ofta. Helst när vi blev trötta. Ibland satt vi bara tysta och höll var och en på med sitt. Hon virkade eller löste sudoku. Själv pluggade jag eller läste i en vanlig bok för skojs skull. Jag hade börjat plugga rätt sent i livet och istället arbetat i några år och skaffat mig yrkeserfarenhet. Nu var jag vuxen och vi var mer jämlika.
En äldre människa har ofta mer att säga. Det var högtidsstunder när mamma berättade minnen från förr. Hon var en berättare av rang. En höstkväll när vi satt med hett te och mumsade på scones lirkade jag fram vad som gjort att hennes rädsla för att blixten skulle slå ner hade flammat upp så starkt. Efter den kvällen parkerade jag mina ironiska ord om ämnet för gott. Den natten låg jag vaken länge i bäddsoffan. Försökte ta in den sorgliga informationen och på mitt eget personliga sätt se det berättade, som i en inre film. Med utgångspunkt från kort från när min mamma var liten såg jag henne klart när jag blundade. Långt självlockigt mörkt hår. Bruna ögon. Smilgrop i bägge kinderna. Kort till växten. Hon lekte mest med killarna. Älskade friidrott och var vig i gymnastik. Gillade inte att hennes bröst blev så stora att de inte gick att dölja. Sakta men säkert blev det en ny gräns mellan henne och grabbarna i det lilla samhället. I skolan gick åldersblandade klasser. Alla barn kände alla på gott och ont. På en av rasterna i femman hade mamma stulit till sig en kyss av Uno. Den snyggaste killen i klassen. Han som satt snett till vänster. En bänkrad framför. Nu var hon hemligt kär i Uno som bodde i ett stort nymålat gult herrgårdshus bara hundra meter från henne. Från sitt sovrumsfönster såg Sofia bort till Unos hus. I hemlighet hade hon tagit reda på vilket som var det magiska fönstret. Det lilla vindsfönstret. Hade Sofia haft en kikare skulle hon kunnat se in i Unos pojkrum. När Sofia stod där i mörkret och drömde sina vackra flickdrömmar blev hon varm i kroppen. Kanske drömde hon om en tid som herrgårdsfru.

Det var Sofia Lidéns fortfarande oförstörda drömmar som nu femtio år senare gjorde mig tårögd. Därför drog jag i den osynliga bromsen. Tidsbromsen. Jag var inte redo. Istället blev det till en stillbild i min egen film, i bäddsoffan. En romantisk bild. Fullmånen lyser upp Sofias rum. Kastar sitt ljussken på de blommiga tapeterna och den fina dockan som fortfarande har tillåtelse att ligga under täcket. Den tolvåriga flickan står där barfota i nattlinnet. Håller med en hand i snöret till den mörka rullgardinen. Väntar en extra stund med att dra i snöret. Drömmer om både det ena och det andra när hon med ett leende låter lockarna breda ut sig på kudden. Den lilla världen i den stora är god. Len som silke.

Några veckor senare drog ett våldsamt åskväder in från sydväst mitt i natten när samhällets invånare sov som djupast. Jag läste i dagens Ystads Allehanda att en del experter tror att det är magnetismen i marken som styr var blixten slår ner. Att det går vissa starka stråk i jorden som har högre halt av magnetism. Inte vet jag om marken vid Unos stora herrgård var speciell när blixten utan pardon slog till när människorna var som mest sårbara. På natten. Däremot vet jag att brandkåren inte bodde granne med huset. Det var flera mil till närmaste brandstation. Jag vet numera också att min egen mamma stod i sitt fönster och såg på det fruktansvärda skådespelet som tuggade i sig inte bara hennes hemliga drömmar utan även skapade sår ända in i barnsjälen. Ändå var hennes sår inget mot det traumatiska i familjen som miste sin yngsta son. Pappan hade gjort ett desperat försök att ta sig upp, men trappan gav vika när elden härjade besatt och slukade i sig allt skoningslöst som kom i dess väg. Pappan blev aldrig sig själv igen. Han anklagade sig själv för att han inte varit tillräckligt snabb. Den fina herrgården brann ner till grunden. Alla grannar som skyndat till och dragit kläderna över nattsärken innan brandkåren kom, tävlade mot en övermäktig motståndare som skaffat sig ett för stort försprång. I framtiden skulle det alltid fattas en person när årets familjekort skulle tas hos den lokala fotografen. Den yngsta sonen, Uno.

Nästa skoldag stod en bänk tom i skolsalen och flaggan på skolgården vajade på halv stång. Min mamma som redan då hade ett sjätte sinne såg fortfarande samma syn när hon sneglade mot bänken. Det ljusa snaggade håret. Den där gulliga gropen i Unos nacke. Synen av fräknarna på näsan när Uno vände sitt ansikte inåt försvann i en salt dimma när verkligheten obarmhärtigt trängde sig på. Efter terminens längsta skoldag bar vaktmästaren ut bänken och stolen till förrådet.

Jag är rätt säker på att Uno hade ett eget hemligt rum i Sofias hjärta genom alla år. Ingen människa glömmer den första kärleken. Den sköra. Den ofullbordade.
Barn har oftast en bättre förmåga att gå vidare i livet. Utåt sett. Men långt därinne sitter sorgefågeln på sin gren. Den kan vara tyst i många år när så mycket annat händer i en människas liv. När ålderns höst gör sig påmind tror jag att sorgefågeln börjar röra på sina fjädrar och ger sig till känna igen.

En vacker dag kommer jag att skriva en hel bok om Sofia.