En kall februarimorgon 1959

Bosse minns …

Lilla Bosse

Vad kallt det var att lyftas upp till världen denna tidiga råkalla vinterdag. Om jag fått välja själv skulle jag gärna stannat kvar och plaskat i det varma vattnet och istället tittat ut till sommaren. Men det var bara att gilla läget.
Jag ville ha blåa ögon som pappa och rakt blont hår. Varför fanns det inga syskon i min egen ålder? Har de ingen bil? Sova verkar vara trist. Sådant spar jag tills jag blir en gammal gubbe.

Det gällde att vara smart. Inte gnälla och visa att man var vaken. Bättre att krypa iväg till köket och leka med bilar, eller tända ficklampan under täcket och sluka serietidningar och böcker. Annars åkte jag i säng igen om mamma upptäckte mig.
Som vuxen frågade jag henne ibland:
”Hade det blivit några fler barn om jag kommit först?”
”Nä. Det hade jag inte orkat med”, svarade hon ärligt och jag tog det som en glad förstående man och kramade om henne.  🙂
Sedan brukade mamma berätta om när hon till slut inte orkat med att ha mig hemma efter alla månaders sömnlösa nätter. Hon sa att jag inte skrek mer än mina syskon. Men doktorn tyckte att hon skulle få sova ut och samtidigt kunde de ta prover på mig och leta eventuella fel.
När mamma kom upp till sjukhuset på besök och såg att jag var smutsig bestämde hon sig på studs för att ta hem mig direkt. Något fel hade experterna inte hittat. Istället hade de kommit fram till att jag hade överskottsenergi, något som skulle växa bort när jag kom i skolåldern.
Jag minns hur jag fick ha stolar runt om sängen, annars kunde det hända att jag vaknade på golvet under mina korta sömnperioder. Tur att det låg en tjock heltäckningsmatta i mitt rum.
Det är klart att jag sov. Men inte tyckte jag att man skulle ligga i sängen klockan tre en härlig tisdagsmorgon när solen höll på gå upp.
Tidigt lärde jag mig klockan och att listigt fråga pappa när på natten han skulle komma hem från jobbet som lokförare. Så fort jag hört pappa borsta tänderna och kliva i säng väntade jag bara till de första tre snarkningarna, sedan smög jag upp.  😉

Den där energin höll i sig i nästan trettio år. De sista åren kunde det hända att jag behövde en stunds siesta på eftermiddagen när vi var utomlands, så jag orkade ha kul till tre-fyratiden på morgonen alla fjorton dagarna. Ändå var jag pigg som en mört och stack iväg och köpte nybakat bröd i affären tidigt på morgonen efter en uppfriskande joggingtur. Mina ressällskap var morgontrötta efter festnätterna, men jag lyckades alltid få igång dem till frukosten. Minns inte att någon, någonsin var sur av den anledningen.

Inte det minsta konstigt att jag klev in i den berömda väggen, med tanke på sjukdomarna och skadorna som ville bestämma i min envisa kropp. Jag hade inte tid att lyssna på deras klagomål. Jag och Solveig var övertygade om att jag skulle bygga upp väggen på en helg.
”Se nu till och bli frisk tills på måndag. Jag har sommarlov”, sa Solveig den där dagen i början av juli.
Ack vad fel vi hade.
Tillsammans har vi kämpat på, mot både det ena och det andra. Bäst mår jag alltid när jag inte tjatar om mina sjukdomar. Det kostar bara energi. Energi som jag inte har. Synd om mig tycker jag nästan aldrig. Istället tänker jag på medmänniskor som har det tufft. Mitt gamla jag hade gärna jobbat med att hjälpa till på olika sätt. Det tillhörde min personlighet och det var det jag skaffade mig utbildning och erfarenhet av på mina arbeten. Annars kommer man långt med sunt förnuft och medkänsla.
Empati.
Tyvärr tvingas jag ofta att stänga av de ”mörkaste” tankarna. Orkar inte ta in allt som väller in via sociala medier, TV och tidningar. Ser jag på Aktuellt känns det som om 95 % är negativa nyheter. Allt dystert sänker mig. Låter fegt för vissa att läsa, men handlar om självbevarelsedrift. När lampan lyser rött finns det två vägar att gå. Ingen blir gladare om jag väljer fel.

Vilken tur att det finns nummerljus. Annars hade min lungkapacitet inte fixat att blåsa ut alla ljus. Förresten hade de inte fått plats på tårtan. Nu ska jag göra som jag gjort de tre sista födelsedagarna under dagtimmarna. Jag gillar traditionen som jag började med i min ensamhet. Först njuta av filmen …
Bara en natt
… ”Bara en natt” sedan efter en paus se uppföljaren …

Bara en dag

… ”Bara en dag”. Jag älskar både filmerna, skådisarna och storstäderna Wien & Paris. På något vis kunde jag både gjort regi, varit skådespelare eller hoppat in i en sådan verklighet från förr. Alltför ofta hade jag för kul i livet. Därför sköt jag gärna upp pluggandet på hög nivå. Nästa termin blir bättre att börja läsa på universitet eller högskolan, tänkte jag. Först ska jag bara …

När jag klagar till Solveig, efter ännu en insulinkänning, och säger den slitna frasen: ”Jag är slut som artist”, svarar hon alltid:
”Det har du sagt i tjugosex år. Du har aldrig varit artist. Nu tar vi nya tag. Om några månader ska du och jag åka till …”
”Du försöker bara lura mig att komma igen.”
När jag ser de gröna ögonen som är fyllda av kärlek och värme, är det svårt att säga emot min klippa i livet.
”Bara jag får allt på min önskelista imorgon.”
”Vissa saker kan bli svåra att fixa.”
”Du menar en bukspottkörtel, en sköldkörtel, två axlar, en rygg, två knän, sömnflingor och … det kan väl inte bli så svårt? Fick jag inte välja från översta hyllan?”

Fotnot 1:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. På lördag ska vår dotter Jennifer sjunga två sånger på ett bröllop för första gången. Det är en kompis storasyster som ska gifta sig i en kyrka några mil härifrån. Vi ska skjutsa dit henne, men mitt önskemål om att sitta långt bak och försvinna ut innan bröllopsparet börjar sin gemensamma vandring i livet, gick inte igenom. Hon är kanske rädd för att en gammal gubbe ska ställa till med något hyss och kidnappa bruden. Nåväl. Jag har hört Niffe träna flera gånger på hemmaplan, men det blir så mycket bättre i en kyrka med all dess akustik, om hon nu inte sätter en groda i halsen. Vad skulle hända då? Blir det ”sju olyckliga grodår för brudparet” och … bäst att avrunda där. Kvack kvack.   😀
(ursäkta alla tuppar för att jag bytte ut er mot en groda)

Fotnot 2:
Torsdagen den 12 februari 1959. Råkallt. Klockan 07.10, 3700 g, 53 cm, mörkt hår, blågrå ögon. Susanne Alfvengren 1959 och Sofia Zelmani 1972 delar samma datum. Det får bli en Zelmani-skiva imorgon också.

 

Annonser

Ord som berör mig; 11

before-midnight-ethan-hawke-julie-delpy

Mycket få människor lever i dag –
de flesta gör förberedelser för
att leva imorgon.
Jonathan Swift

Livet är det som drabbar
dig under tiden som du är
upptagen med att planera det.
John Lennon

Egna ord: Intressanta och ständigt aktuella ord. Personligen tar jag både åt mig och inte, av visdomsorden. Samtidigt är det när det gäller vissa saker nödvändigt att förbereda för framtiden, som om jag har en fribiljett till morgondagen, vilket jag egentligen inte har. Istället borde vi när det finns möjlighet, fånga ögonblicket innan det är försent. Jag tror att det behövs en balans av båda världarna. Tid för att stanna upp och tid för att leva i nuet. Tid för att sätta upp små och stora mål som kan bli morötter för ett välbefinnande. De flesta av oss gör så gott vi kan med de verktyg vi har. Det stora problemet är att inte alla får chansen av olika anledningar. Jag önskar er en fin vecka 41.
Kram från Tänkaren Bosse.

Tove var först, kommer det någon nummer två?

De två senaste torsdagarna har jag talat mig varm för två filmer som jag tyckt hållit hög klass om man gillar romantik, nostalgi, Wien och Paris. Det är viktigt att man ser filmerna i rätt ordning.
1. Before Sunrise / bara en natt
2. Before Sunset – bara en dag.

Här kommer en genväg som dessutom är både snabb och helt gratis. Man behöver inte ens vara medlem (är gratis). Bildkvaliteten är lite sämre än den jag har på mina DVD-filmer, men duger förhoppningsvis och det är helt reklamfritt. Bli inte irriterade som jag blev när tyskan i första filmens inledning inte översattes till svenska. När medelåldersparet bråkat färdigt på tåget blir det tal på engelska och översatt till svenska.

Dreamfilm.se (ni får skriva in adressen själva) 😉

Jag skickar med de två scener från första filmen som jag valde som favoriter och den berömda kyssen som fick pris på MTV.

Min bloggvän Tove berättade att hon sett ettan och kort senare tvåan. Finns det någon mer därute som kommer att drabbas av samma lycka som jag drabbades av den mörka höstkvällen för snart tre år sedan när jag råkade snubbla in på Before Sunrise och blev så tagen att jag såg den tre gånger på raken? Antagligen finns det inte fler sådana galningar som jag. Men osvuret är alltid bäst. 🙂

 

Film trettioåtta av femtio

Bara en dag

Bara en dag/Before Sunset
Genre: Drama, 77 minuter, 2004.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Ett minne avslutas aldrig så länge man lever.”

Egna ord: Mina förväntningar var skyhöga. Det är unikt att jag är nervös inför att se en film. Vid första titten klarade jag inte av att ta till mig de bra sakerna. Istället satt jag och ville skynda på Jesse och Celine på olika sätt, med tanke på de ringa sjuttiosju minuterna. Jag hade ingen Latte framför mig på ett franskt café och insåg inte att jag såg ett nytt mästerverk. För mig fick andra filmen bara en sjua. Nästa dag gav jag filmen en ny chans. Efter det blir det en tia, precis som för första filmen, vid varje titt. Denna gång utspelar sig filmen i en annan av mina favorithuvudstäder i Europa, Paris. Effektfullt får vi återblickar från magiska scener i Wien nio år tidigare. Som alltid när två människor träffas på tu man hand kan de känsliga bitarna ta tid för att komma fram. Pusselbitar behöver fogas in på rätt plats. Känsliga bitar skaver. Man kan känna sig utlämnad om man tar av sig rustningen. Sanningen kan ta olika slingrande vägar innan den naket står där i eldskrift. Filmer växer och växer. Visst tycker jag att Celine tjatar för mycket sex vissa stunder. Det är kanske typiskt franskt.  🙂 Allt känns annars lika naturligt som förra gången. Häftigt att två personer kan bära en hel film. Allt blir så verkligt med tanke på att de själva har blivit nio år äldre ”in real world”. Jag vill inte avslöja för mycket. Mitt budskap är att filmerna ska ses i rätt ordning. Julie Delpy har själv skrivit tre låtar som hon framför i filmen. När jag hör låten ”A Waltz for a night” reser sig håren på mina armar. Smart sätt att låta kameran bjuda på Parisvyer i inledningen för att skapa plats för Wien i senare återblickar. Återigen får Linklater till ett rafflande slut. Han ska känna sig mycket stolt över dessa två filmpärlor.

Baksidestexten i korthet: Ethan Hawke och Julie Delpy skapar åter igen en magisk känsla när de återupptar sina roller som Jesse och Celine och återförenas med regissören Rickard Linklater i den fängslande berättelsen om kärlek och återuppväckta känslor.

Kuriosa: Nio år senare gjorde samma trio om det igen. Tredje filmen som kom 2013 heter Before Midnight. En fjärde film är med i planerna. Jag vet inte vad arbetsnamnet är. Kan det vara ”Bara en kvart”?

Dagens fråga: Har du upplevt någon gång att del två är bättre än första filmen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film trettiosju av femtio

Bara en natt

Bara en natt/Before Sunrise
Genre: Romantiskt drama, 97 minuter, 1995.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Gör vi inte allt i livet för att vi ska bli mer älskade.”
Favoritscen: Det har jag många. Svårt att välja. Det får bli scenen med låtsastelefoner, där Céline och Jesse ringer hem till sina vänner, men i mycket hård konkurrens med den underbara scenen i ett trångt musikbås och den vackra scenen när de sitter på tre pallar.

Egna ord: Efter att ha sett filmen fyra gånger innan de tjugofyra timmarna och hyrtiden gått ut på nätet, analyserade jag allt. Jag gick systematiskt igenom de trettiofem scenerna och försökte komma fram till varför jag blev så skönt berörd och ansåg att det måste ha varit nittiotalets bästa romantiska drama. Visst älskar jag Wien, har luffat runt på tåg tusentals mil, skulle ha kunnat vara killen i filmen. Men det är så mycket mer som tilltalar mig. Det är otroligt svårt att göra en ”pratfilm” med få scener där det mesta ska bäras upp av två skådespelare, utan att det känns som en teaterpjäs. Woody Allen är kanske den mest kände på detta område. Jag tycker att Allen lyckats några gånger, men jag tröttnar nuförtiden snabbt på mannen med de tjocka glasögonen. Har inget gemensamt med honom. Det har jag istället med Richard Linklaters regi och rollfigurer. Vilket underbart filmande. Jag upplever det som om jag är med själv hela tiden. Tack Linklater för att du inte klipper av utan låter kameran rulla på längre än vad de flesta skulle gjort. Tack för att jag slipper alla statiska Hollywoodfloskler och hemskt mycket tack för att ungdomarna inte har haft sex vid sju tillfällen innan de ens sagt vad de heter. Innan det börjar bli på gränsen till småtjatigt och statiskt inom ett samtalsämne byter Céline och Jesse galant samtalsämne eller så byter filmen tempo. Vi får se fantastiska kamerasvepningar över kända ställen i Österrikes vackra huvudstad som jag själv har så många privata ljuvliga kärleksminnen från. Biskådespelarna lever upp till namnet, men har ändå viktiga bärande funktioner i handlingen. Om jag kan fresta någon av er att hyra denna film ex. på Headweb.com för 29 riksdaler så behöver ni inte vänta nio år på uppföljaren, som de som såg biofilmen 1995 fick göra. Det ska ni vara tacksamma för. 😉

Handlingen i korthet: Den amerikanske lite vingklippta killen Jesse (Ethan Hawke) befinner sig på ett tåg i Wien. Där börjar han prata med fransyskan Céline (Julie Delpy) och de bestämmer sig efter ett tag för att gå till restaurangvagnen. Ungdomarna trivs ihop. Problemet är bara att Jesse ska med flyget nästa förmiddag till USA och Céline är på väg till Paris och studier på Sorbonne. När tåget rullar in Wien är goda råd dyra. När Jesse hoppat av tåget inser han att han har inte har något att förlora …

Kuriosa: Filmen utspelar sig i likhet med romanen Odysseus av James Joyce den 16-17 juni. Richard Linklater vann Silverbjörnen i kategorin ”Bäste regissör” vid Berlins filmfestival. Om du blir sugen på att se filmen. Gör inte misstaget att hyra/köpa filmen ”En dag/Before Sunset. Det är uppföljaren nio år senare med samma skådespelare. Då förstör du filmupplevelsen. De ska ses i rätt ordning. Det finns även en tredje film (Before Midnight) och en fjärde är planerad.

Dagens fråga: Gissa vilken film jag ska ha som filmtips nästa torsdag?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Film trettiosex av femtio

Döda poeters sällskap

Döda Poeters Sällskap/Dead Poets Society
Genre: Drama, 123 minuter, 1989.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 27/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar: ”Sanningen är ofta närmare än vad man tror.”

Egna ord: Det finns så mycket lärdom att ta till sig i denna bitterljuva film. Året är 1959 och platsen USA, men problematiken lever kvar 2014 på flera sätt och ställen. Denna gång var det konstigt att se om filmen så här kort efter Williams tragiska död. Filmen väcker många tankar och känslor inom mig. Empati är inget man kan slösa för mycket med. Tänk att Neil äntligen hamnade rätt och fick blomma upp i sitt rätta element på teaterscenen. I rampljuset. Med sin pappa längst bak i publiken. En far som alltid tilltalas Sir som för mig skapar en ocean mellan kött och blod. Inledningstalet från rektorn vid terminsstarten. ”Mina herrar, vilka är de fyra hörnstenarna?” De äldre eleverna ställer sig upp och en talkör rabblar. ”Tradition, heder, disciplin, briljans.” De nya gossarna skiljs gråtande från sina mammor och barndomen tonas bort i tårarna, som rinner nerför kinderna. De erfarna eleverna har sitt eget sätt att tackla livet innanför väggarna och snart bildas en spännande klubb som kommer att förändra hela deras liv. På gott och ont…

Baksidestext: En anrik men förstelnad privatskola. Benhård disciplin. Regler, regler, regler. Och att göra som man alltid gjort. Det tror man på. Att lita på elevernas egna viljor, känslor och passioner. Den tanken har ingen tänkt. Men så plötsligt. Engelskläraren John Keating (Robin Williams) kommer till skolan. Han inspirerar eleverna. Ger dem mod. Får dem att börja ana vad livet skulle kunna vara. Samtidigt som motkrafterna mobiliserar… Efter att ha skrämts, skakats, skrattat – och kanske gråtit. Efter att du helt och fullt förstått vad John Keating menar med ”att fånga dagen”. Ja, då är inte heller du riktigt den samma som förut!

Kuriosa: Det var festligt för mig att återse skådespelaren Ethan Hawke som Neils tillbakadragna rumskompis.

Dagens fråga: Ser du helst amerikanska, engelska, svenska, danska, franska … filmer eller spelar det ingen roll vilket land en film kommer från?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014