Vilken svår bok att skriva om. Ändå är den given som mitt boktips i november. Uppföljaren till boken ”En man som heter Ove”, som jag älskade. Jag är egentligen inte så förtjust i att befinna mig i sagor samtidigt som jag läser en vuxenbok. Det är också när besöken där blir för långa, som jag anser att boken tappar tempo. Det finns ett stort skäl till att Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas är en viktig del i denna mycket allvarliga bok. Här träffar vi på många olika karaktärer som från början har den gemensamma länken att de bor i samma hus. Fredrik Backman har ett personligt och helt underbart sätt att lyfta fram viktiga, annorlunda personligheter och ibland ge klacksparkar med sin, i många fall, ironiska berättarstil. Man kan välja att skratta med eller sätta skrattet i halsen. Frågan är vad som krävs för att man ska få ha sin fulla rätt att vara annorlunda. Dialogerna är ofta riktiga pärlor. Träffsäkra. Levande. Ibland skrattretande nära personer jag mött i riktiga världen.
Elsa är sju år och just annorlunda. Supersmart och fylld av fel kunskaper jämfört med sina jämnåriga. Mormor är sjuttiosju år och galen. En härlig kombination. Allt eftersom storyn nystas upp får vi reda på alla tokigheter denna kvinna gjort och samtidigt får vi även reda på allt viktigt hon gjort i sitt yrkesliv. Stora insatser som får konsekvenser i bokens framtid. Vi läsare känner igen katastrofer som hänt i världen. Det finns otaliga poänger i romanen. Fredrik Backman har för andra gången bevisat för mig att han är viktig i svensk skönlitteratur. Jag uppskattar hans fylliga epilog.
”För livet är ju väldigt komplicerat och väldigt enkelt på samma gång. Det är därför det finns Facebookstatusar.”
Bloggäventyr med Bosse Lidén 