Spretande grönsak

Foto nummer 10
Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 19.08-21.39
Deltagare: 19 st
Först blev: Anki Arvidson

24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.

Annonser

Var har vi trivts bäst?


Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Öppen och dold kärlek

Ögonblicksbild; sju
Kramen till Rasmus är varm och hjärtlig. De två små kompisarna har varit förtjusta i varandra ett bra tag. ❤
Läget är att Jennifer gör sin sista dag på förskolan i Falkenberg. Det är dags att flytta iväg nio mil söder ut.
Små barn bestämmer inte över vissa saker. De är ofta flexibla och hittar lätt nya kompisar i den åldern.

Ögonblicksbild; åtta
Här handlar det också om en flytt. Pojken och flickan är några år äldre. Tiden sex år tidigare. Tror de slapp lämna idylliska Hjo  ❤ i en flyttlåda och att pojken istället höll händerna på ratten. Osvuret är bäst. Vet att de slapp skiljas från varandra.

Ord som berör mig; 14

skrea strand

”Varje människa har
sina hemliga sorger
som världen
inte känner till”
Henry Wadsworth Longfellow

Bloggägarens egna ord:
Över sjutton månader har gått sedan jag senast la in ett blogginlägg i denna kategori. En kategori som jag var säker på skulle dominera bland mina valda. Den låg i rätt nivå med mina tankar och intressen i livet. När jag ser på datumet från förra inlägget ser jag förklaringen. En mörk tid på det året på alla sätt och vis.
De tänkvärda orden är inte mina, men Henry Wadsworth Longfellow delar frikostigt dem med resten av världen. Tänk om alla kunde lämna sådana fina avtryck efter sig.
Fotot är jag däremot ”pappa” till. En enkel digitalkamera stod för tekniken.
Det är premiär för mig. Jag fick ta till hjälp vid debuten när Jennifer visade mig hur jag kunde ”signera”.
Jag råkade hitta det i ett album i förra veckan i samband med letandet efter fotot på den blå dörren, där Jennifer är med. De är från samma Västkustresa.
Skrea Strand vid Falkenberg. En av många stränder som jag utforskat otaliga gånger under årets alla årstider och skiftningar.
I eftermiddag lär det bli en annan strand vid en annan kust. ❤

Fotnot:
Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Dock inga blå hjärtan för jag vet inte hur man gör.  😉
Jag önskar alla bloggläsare en solig och skön söndag.

En naken kvinna åt gången räcker

Det måste ha sett festligt ut. En stor grupp av människor av samma kön som satt, stod och halvlåg. Alla livligt viftande åt samma håll – mitt håll. Snett framför dem försökte min blodsockerfattiga hjärna komma i rätt balans. Jag läppjade på min Cola och försökte njuta av havsutsikten. Det glittrade i det somriga vattnet. Jag såg Danmarksfärjan närma sig hamnen. Sakta kände jag kolhydraterna återvända till min diabetikerkropp. Försynt vände jag mig om för att se vilken populär person som befann sig bakom mig. Var det Uffe Lundell som stannat kvar efter gårdagen spelning vid Varbergs fästning? Han skulle säkert kyssa havet en sista gång.

Jag hade varit i mysiga Träslövsläge och badat. Denna fiskehamn är en av mina många favoritplatser på västkusten. Innan jag åkte hem till Falkenberg svängde jag in till Varbergs bibliotek för att hämta en bok som jag hade beställt. Inne på bibblan kände jag de första signalerna, kroppen började bli seg. Jag sneglade på klockan. Det var redan en bit över fikatid för Skalman. En stor del av min energi hade gått åt till att simma och leka kurragömma med några leksugna brännmaneter. När jag kom till bilen hade jag ingen lust att fika i bastuvärmen eller på parkeringen. Fast jag är diabetiker kan man väl få ha några krav på livskvalitet. På studs bestämde jag mig för havet vid fästningen, som den livsnjutare jag oftast är.
På darriga ben klev jag ur bilen med min kylväska och filt. Det fick bli rakt ner. I mitt flummiga tillstånd var det inte förhandlingsbart att leta efter världens bästa plats. Rakt ner fanns det bara vassa stenar. Jag tittade med oklar blick mot vänster och såg en kille och en tjej på en perfekt klippa tjugo meter bort. Bakom dem såg jag lediga klippor men vågade inte klättra dit. Jag vecklade istället ut filten och öppnade fumligt min väska. Bestämde mig trots mitt darriga läge för Light Cola. Detta för att undvika jättehöga värden på hemvägen, om jag valt den söta Cola som egentligen behövdes just nu.
Jag hade förutom de två obligatoriska smörgåsarna ett äpple med mig. Efter några glupska bett på frukten tittade jag förstrött på dem som råkade befinna sig närmast mig. Det skiljde säkert tjugo meter åt andra hållet också. Närmast låg en läsande kvinna i bikini och en tant i brun baddräkt. Nedanför dem fanns det ett räcke med en trappa rakt ner i havet. En äldre kvinna med en röd badhandduk virad omkring sig närmade sig trappan. Jag sänkte blicken från Grenåfärjan och såg förvånat hur kvinnan tog av sig handduken och knöt den runt trappräcket. Med sin skrynkliga rumpa gick hon försiktigt nerför trappan. Aha! Någon gammal frisk tanke vaknade till liv. Jag befann mig i ”Syndens Näste”. Staden där tanterna börjar slåss om någon okänd kvinna lagt rabarber på deras gräsplätt inne på Nudistbadet. Det hade jag nyligen läst i Hallands Nyheter. Inte en gång utan vid flera reportage genom åren. Sakta vred jag på huvudet och såg nu att den där tantens baddräkt inte alls var brun. Hela tanten var kroppsligt brun som en pepparkaka. Samtidigt som jag åt på min första smörgås försökte min tröga hjärna smälta informationen. Även en nyfikenhet började växa i takt med att blodsockret lämnade farligt låga gränsen. Utan att kunna hejda mina nackmuskler vred jag diskret på huvudet. Först nu insåg jag att överallt låg det kvinnor som glömt att önska sig badkläder i julklapp. Fortfarande var jag inte tillräckligt skärpt för att känna mig generad. Dessutom fanns det unga paret med kläder till höger om mig. Frestad vände jag mig om och såg varken staket eller plank. Så vitt jag visste hade jag varken flugit dit eller klättrat över ett elstängsel. Jag kände ingen extra värme i rumpan. Inga hål i mina nya sommarshorts efter en taggtrådskontakt. Nä. Jag hade på darriga ben tagit mig fram på offentligt område. Det var jag helt övertygad om.
Efterhand som sockret steg mot ett normalvärde flyttade jag blicken mot havet igen. I ögonvrån märkte jag att någon viftade som en stins. Nu var jag mitt vanliga blyga jag och låtsades som inget. Jag var rädd för att stinsen var näckklädd. Som en sommarepidemi spred sig viftandet bland klipporna. Ett par tjejer reste på sig. Somliga skrek något ohörbart. Trots mitt stirrande över havet förstod jag att det var lynchstämning på gång och att lilla snälla jag plötsligt var både i centrum och huvudperson i detta drama i verkliga livet. När en barsk kvinna började prata med en hög stämma förstod jag att Uffe Lundell inte var föremålet för deras dyrkan. Det var ingen mindre än Bosse Lidén som fått deras adrenalin att pulsera i blodet. Jag tog bort bladet från munnen. Letade bland alla ord jag lärt mig genom åren.
”Jag skulle bara fika”, var det enda snusförnuftiga textilBosse fick fram mellan tuggorna. Detta verkade inte alls lugna de argaste kärringarna. Med risk för att de bruna rumporna skulle skifta åt pionrött tog jag demonstrativt sakta ett sista smörgåsbett. När jag gick mot bilen bubblade det upp ironiska kommentarer som jag istället borde ha kläckt ur mig. Jag var arg, omtumlad och road i en salig blandning. Dessutom övertygad om att jag var oskyldig. Om jag varit lagd åt snuskhållet kunde jag väl hyrt en video från hemliga hyllan. 😉
Det var nog tur att min hjärna fortfarande led av sockerbristen och jag inte hade sagt någon av dessa dräpande fraser. Gatlopp kan vara jobbiga även för en gammal sprinter. Dessutom var mina smörgåsar slut.
På hemvägen kom jag på ännu fler smarta saker jag borde ha kläckt ur mig. Nåväl. Det går fler tåg. Om jag tar på mig fiskmåskostymen nästa gång. Döljer propellern under fågeldräkten. Landar på en behaglig sten en lagom lång bit ut från land. Blandar mellan fågelläten, mänskliga rörelser och strupljud kan de få lite att fundera över. Om jag skulle ta och vifta med en färgglad BH och en trosa för skojs skull. Då är frågan om de kastar smörgåskanter eller småsten mot fiskmåsen. 😉

Kra! kra! För er som är ovana med fågelspråket. Trevlig helg betyder det med denna betoning.

En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.

Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

DSCN8059

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀

Novemberfunderingar

När denna höstmånad visar sig från sin bästa sida speglar den fortfarande årstiden när den är som allra bäst. Jag tänker på klara dagar med hög luft och en färgprakt som slår ut det mesta. Dagarna har blivit mycket kortare, men solens kämpande varma strålar gör, att jag vill ta tillvara på alla små möjligheter att få uppleva dessa utomhusstunder. Få suga på karamellen en sista gång, som en rest av sommaren 2012 som nästan aldrig dök upp. Bara kom på tillfälligt besök när det passade den.

Platsen kan för mig vara skogen, vid havet eller i en park. Kanske sitta en helig stund på en värmande dyna eller filt i min egen tillfälliga lilla vrå. Hälla upp rykande kaffe från termosen medan höstastern vajar lätt i vinden. Nu pratar vi södra Sverige. Ni andra får tänka oktobertankar eller till och med sen september när ni läser detta.

Är det höststormar, pinande vind och regn som aldrig upphör har det också sin charm. Om jag upplever det på tryggt avstånd. Jag syftar på någon form av glas, lä, väggar och centralvärme som skydd. Bäst är det nästan när jag kan unna mig tid att pyssla om mig själv. Sätta mig i favoritfåtöljen, plocka fram en bra bok och ha något gott att dricka till. Fuska lite med något sött. Stanna upp vid en sidvändning och njuta av smattrandet och vinandet mot fönstret. Kanske ha en mjuk tjock filt över benen. Eller sitta nära en öppen spis. Lyckliga den som kan klia sitt trogna husdjur om det är för stort för att ligga i knät.

En riktigt stormig novemberdag brukar jag passa på att ta bilen till havet. Genom åren har jag haft mina favoritplatser där jag kunnat uppleva havets styrka och makt. Denna fantastiska storhet som får mig att både känna mig liten och ödmjuk inför livet och naturen. Platserna har varit pittoreska småbåtshamnar där motsatsen till sommarstunderna blir så påfallande. De vita gässen och de stora skummande vågorna som slår över bryggorna och tävlar om att åstadkomma mest effekt. Havets alla färgnyanser är också en fascinerande dekoration. Jag kan nämna tre av dessa platser jag älskar; Grötvik utanför Halmstad, Glommen utanför Falkenberg och Kattvik på Bjärehalvön. Ibland skakade det rejält i bilen som jag satt i. När jag var yngre ville jag även ut ur bilen och känna på äventyret. Låta mig svepas med i kastvindarna. Våga mig så nära som möjligt till pirspetsen. Utmana ödet. Nu nöjer jag mig med bilen.

De andra novemberdagarna är oftast fler. De grå. Som aldrig vill ta slut. Allt för många människor påverkas djupt av dessa, i deras fall, destruktiva dagar. Dystra tankar sveper in. Ibland börjar det storma i hjärnans vattenglas. Vi behöver lura våra hjärnor. Om vi har råd bör vi unna oss saker. Kortare eller längre resor. Det finns dock saker att göra på hemmaplan som är nästan gratis. Umgås lite mer. Tända ljus. Massage. Beröra varandra på olika sätt, vi som har turen att vara mer än en. Starta upp en hobby. Gå en kvällskurs. Vissa saker kan man göra via dator om man inte vill ge sig ut. Släktforska ska vara både kul, intressant och givande.

Snart tänder vi första ljuset i advent. Om några veckor vänder det och ljuset kommer tillbaka i små etapper. Håll ut kära läsare.

Fotnot. Denna text hittade jag i en grön pärm när jag städade. Då var rubriken oktoberfunderingar som egentligen passade bättre. Sant är att vi fortfarande har levande blommor överallt i bygden. I söndags såg vi flera rosor i trädgårdar i centrum. Än har inte frosten tagit dem. Vi lever i Mankelltider här i Ystad  –  ”Innan frosten”. 🙂