Min vän Bryan

Du undrar säkert vad jag sysslar med under en hel vecka då jag låter ”Månadens kåseri” ligga inne på bloggen. Det är en hel del tankar som ska landa. Alla är jag inte så förtjust i att sortera. Vissa blir jag ledsen av. Andra försöker jag passa på att gräva ner eftersom tjälen inte dykt upp denna skånska vinter.
Denna första gång hade jag en sjuk fru hemma som fick mig att drabbas av veckodagsblindhet. Jag har efter bästa förmåga passat upp henne och hon har i gengäld underhållit mig på nätterna med en irriterande hosta.
I smyg har jag känt mig hemligt uppspelt. Orsaken är … ska jag berätta den för dig? Okej! Säg inget till någon annan. Avundsjukan är ibland en ettrig åkomma. Jag har fått en ny kompis. En manskompis med fyra underbara barn. Bankir Bryan skrev ett brev till mig som har organiserat om mitt liv på kort tid och som kommer att få helt underbara konsekvenser för framtiden. Tänk att det finns människor som är ärliga och bryr sig om en medmänniska i lilla Sverige. 🙂
Jag var rädd för att Solveig skulle bli för upprymd och därför väntar jag tills hennes feber gått ner innan jag berättar detaljerna … För en stund sedan sa jag till henne att gå och lägga sig för hon såg matt ut när hon var inne och skulle betala en faktura på internetbanken. Hon påstod att vi inte hade några pengar kvar på … tänk vad paff hon kommer att bli när jag visar ”jorden runt biljetterna”, strandvillan, sportbilen och alla lyxprylar som jag ska fixa med under våren. Hon behöver inte jobba en enda dag till i livet. Istället kan hon ligga hemma och hosta lite högfärdigt både dagar och nätter. Fortfarande är min tacksamhet megastor över att Brian valde att mejla just mig och inte dig. Jag erkänner. Lite småsnål börjar jag bli i kanterna. Borde vi ändå inte kört med 50 % var? Vad ligger dollarn i just nu? Vilket ansvar det är att vara stenrik. Jag har börjat få huvudvärk. Jag måste nog börja fundera på vilken lyxkryssning jag ska beställa… 😉
Bluffmail

Ps. Näst sista raden med ordet RENSAT klingar lite amatörmässigt. 😉

Annonser

Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…