En har blivit två


2019. Vad overkligt att skriva eller säga årtalet högt. Det kommer att kännas speciellt när jag tar fram min femårsdagbok ikväll och börjar skriva på andra året i boken. Nu kan jag om jag vill snabbt få reda på vad jag gjorde samma datum förra året. Behöver inte leta fram förgående dagbok.

Hoppas du fick ett fint avslut på året igår. Gladast blev vi i fredags när yngsta dottern klarade sin uppkörning på första försöket. 🙂

Denna vecka kommer att vara fylld med samvaro och Tour de Ski. Först på måndag kommer jag att bli ensam i bostaden och börja med mina egna aktiviteter fullt ut.
Jag tycker redan att det blivit lite ljusare på eftermiddagen. Vi är på väg åt rätt håll. Det hållet jag uppskattar mest. Ska bli extra spännande att få upptäcka det på Gotland. ❤

Jag är envis på gott och ont. Hade jag satt upp som mål att starta upp en Gotlandsblogg första januari 2019 gör jag det. Precis som med denna blogg kommer jag att smyga igång den lugnt och stilla. Namnet kom till relativt snabbt. Det fick bli en egen domän denna gång. Allt som inte handlar om Gotland kommer att hamna på denna blogg – precis som vanligt. I sin egen takt.

Välkommen på besök till gotlanduppochner.
https://gotlanduppochner.com/

Ha en bra start på det nya året.
Kram Bosse

Låt det aldrig bli en ny månad

Hela år 2014 var speciellt hos oss i köket. Jag vet inte hur många gånger som jag tittade på väggen utan att se det jag ville se. Det retade mig. Det enda positiva var att jag tränade på min karaktär – att klara mig utan. Skälet till tomheten var att det var första gången i vårt gemensamma liv som vi inte hade en almanacka i köket.
De sista åren har vi haft fotokalendrar där vi valt ut tolv egna bilder, riktigt fina och personliga kalendrar. Vi kom aldrig till skott förra året. Tidigare brukade jag fixa ihop tre stycken fotokalendrar. De andra två fick våra döttrar i julklapp. När jag konstaterat att de ibland glömt att byta månadsblad kröp sanningen fram till slut. De gillade inte vissa bilder. Ville inte visa upp dem för kompisar osv. Därför låg de hellre fel i tiden. Löjligt tyckte jag. Snygga bilder med söta tjejer på. Tagna av en mästerfotograf. 😉

I januari 2014 hittade vi bara fula kalendrar när vi gjorde ett tafatt försök att fylla tomrummet i köket. Men i somras när vi var på Bornholm slog vi till direkt när vi hittade 2015 års kalender i Rönne. Sex månader före tiden. När vi kom hem från semestern la jag kalendern på ett bra ställe. Det fantastiska var att jag lyckades hitta gömstället i slutet av december 2014.
Vad tycker ni om januaribilden? Det påminner både om Ystad och Gamla Stan i Falkenberg, där vi också bott.

Rönne

Nu har jag ”big problemas”. Jag har blivit förälskad i denna bild. Möjligtvis kan jag tänka mig att byta ut till denna …

Rönne två

men det är decemberbilden … Vet inte om jag har lust att fira advent och jul så här tätt inpå. 🙂 Jag som egentligen längtar till våren och sommaren vill inte längre att januari ska ta slut. Kan Jennifer och Lizette ha smittat mig? ”Sådana barn sådan fader”, nytt Ystadordspråk.
Nästa fråga. Har inte Bornholmsinvånarna röda dagar? Jobbar de ännu hårdare på de blå dagarna? (det är blå färg på söndagar och helgdagar)

När hela familjen spelade Alfapet en kväll funderade Solveig på att börja räkna hur många gånger som jag sa att jag älskade Januaribilden. Vilken tur att hon börjar jobba imorgon igen. Då slipper hon höra mitt tjat. 🙂 Jag hade ju inget att göra när de satt och tänkte i evighet innan de fick dit bokstäverna på spelplanen. Vilken plats jag kom på i spelet? Är det nödvändigt att jag berättar detta? Okej! Jag kom precis bakom medaljplatsen. Vilket innebar att jag bara fick en Aladdinbit i den grenen. Perfekt för en diabetiker.

Vår väggkalender med ficka i sovrummet är januari-neutral. Den är mer av funktionell betydelse. Vi har alltid en sådan och lägger våra räkningar i. Mycket praktiskt. Är det någon mer som kör med den varianten?

Mappkalendern

Jag läser i min femårsdagbok, där jag skriver på tredje året att vi både 2013 och 2014 plockade ner julen dagens datum. Har du kvar allt, lite eller inget? Vi har kvar allt och granen är den bästa vi haft under våra fyra jular i Ystad. Konkurrensen var visserligen inte hård. 😉

PS. Glöm inte att rösta på tre filmer. Tre trisslotter ska delas ut. Ni har bloggtävlingen under min header.

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Skämt8

En handfull oskrivna år

FemårsdagböckerEtt nytt år. Ett oskrivet år. Så kan man uttrycka det om man skriver dagbok. För mig är det mer än ETT nytt oskrivet år. Sanningen är fyra år längre än så.

Jag skriver i femårsdagböcker. Mycket bättre och framför allt roligare. Det var när vi besökte en trevlig kvinna på nittiotalet som det kom upp på tapeten att både hon och jag skrev dagböcker. Då berättade hon att hon hade en femårsdagbok. (Jag vet numera att det finns tioårsdagböcker också). Nästa gång det var dags att köpa en ny dagbok gick jag också över till en bok som varade i fem år.
I måndags var den färdigskriven. Min tredje femårsdagbok. Nu har jag startat i en helt tom. Det är en härlig känsla som doftar både hopp och möjligheter. Det handlar inte om så många rader på varje datum. Vid läggdags brukar jag kortfattat skriva ner vad som hänt och vad jag gjort under dagen. Extra roligt var det 2012, när jag skrev längst ner på varje blad. Hade jag tid och lust blev det lätt att jag tittade efter vad vi gjort de fyra föregående åren just detta datum. Ibland läste jag högt för Solveig. Om det blir diskussion om vilket år och datum vi gjorde en resa eller när något speciellt hände kan det lätt bli många åsikter som går isär. Då går jag bara till facit. Ofta blir jag själv överraskad. Ibland tar jag fel både på år och rätt årstid. Man glömmer så lätt.

Synd att jag hade en lucka i skrivandet under alla mina ungkarlsår. Nu får jag lita helt på inre skrifter i minnesarkiven. När jag var yngre skrev jag däremot. Där handlar det om andra problem när jag numera försöker tyda chiffret. Antagligen trodde jag när jag skrev att jag skulle ha ett alert minne genom hela livet. När det hade hänt något extra spännande skrev jag inte ut hela orden utan gjorde mina egna förkortningar. Inte heller när jag stötte ihop med någon intressant tjej. Istället står det bara första bokstaven. Tanken var att minimera risken om boken skulle hamna i fel händer. Därför är jag snart tvungen att lägga ut kryptiska meddelanden på Youtube för att få hjälp med att lösa koderna. Skulle ni snubbla över det på Tuben så låtsas som om ni inte känner mig. ;

Jag såg A cykla framför mig. Tog en annan väg för att genskjuta henne längre fram. Lyckades. Vi hade sällan till lekplatsen. Mitt framför SB hände det. A smakade H och M. När S kom smög vi in i buskarna vid grusgången. Spännande och magiskt. Helst när Å och L kom gående förbi. En gren bröts och vi höll på att börja fnissa. Imorgon ska vi LSM klockan fyra.

Snacka om att sätta krokben för sig själv. Om det hade stått Å fanns bara två möjligheter och någon Åse kände jag inte i den åldern. Tänk om jag fick fatt i den lille lintotten… då skulle jag vrida om… 🙂