Världen & Vardagstankar: 22 av 30

Tjugotvå

  1. Vilka tre kända personer skulle du vilja fika med? (Du får även ha med personer som inte finns i livet längre.)

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Ps. Idag kommer det TRE frågor för att skynda på kategorin, eftersom den tog sommarlov. Det gjorde vårt internet igår också. 😦

Nu tar vi hem dig

tre

”Nu tar vi hem dig.”

Orden kom från Solveig när vi gick ifrån fikastunden igår. Vad exakt menade hon med dem? Undra om det hade något att göra med vad som hände på Maria Caféet? Vilken tur att jag hann göra en privat sak på toaletten innan en dam kom in när jag stod och tvättade händerna.Tydligen hade jag inte låst dörren. Fast jag hävdade att damen måste ha haft dyrk när jag berättade det för Solveig.
När vi skulle gå ut frågade jag om jag skulle ta brickan och sätta den på vagnen.
”Nej jag kan ta den”, svarade min fru.
Jag gick därför iväg mot utgången. Öppnade dörren, höll kvar den med ena foten samtidigt som jag njöt av Mariakyrkans fasad. Bakom mig noterade jag den svarta jackan. Innan jag släppte dörren med foten sa jag sällskapligt och gulligt:
”Är du med mig?”
Jag ville ju inte att Solveig skulle få dörren i nyllet. Jag skötte mina kort. Släppte dörren i rätt läge utan att titta bakåt.
Toalettdamen ville inte ta mig i handen, 🙂 trots att jag hade tvättat händerna noga. Däremot gjorde nästa kvinna det och fällde inledningsrepliken till detta blogginlägg. Vilken tur att jag är helt okänd i min hemstad.
”Nu tar vi hem dig innan jag ska iväg och …”

Fredagshäng

Jag gillar hösttraditionen som vi haft de tre senaste fredagarna, då vi åkt och fikat ihop – jag och Solveig. Först utomhus på Olov Viktors i solsken, sedan ljuvliga växthuset på Backåkra och förra fredagen åkte vi till Åbergs trädgårdar.

Nu sa Solveig lite taskigt i morse att hon ska till Kristianstad och plugga idag.
”Det vet du väl. Där var jag igår också.”
”Du skippar alltså mig. Okej. Då väljer jag en annan fikakompis. Vem av er ska med? Jag har bara råd att bjuda en av er.”

DSC_07710025

OBS! Imorgon blir det två bloggtävlingar. Jag vill fira 100 000 visningar. Välkomna då!
Provboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”  har kommit. Jag har fullt upp …
Önskar er en fin fredag.
Kram Bosse

 

Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

Tävling – Bild SEX

F

Jag kände mig inte mogen för rollen som morfar. Vilken tur att det var falskt alarm och bara handlade om en naturlig munblåsning. 😉

Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Tävlingsdag är på söndag. Idag får det allt bli ett besök på olov viktors. Hoppas att inte ”alla” har kommit på den tanken. Det blir en dos OS också. 🙂

Lilla rapsturnén

Rapsett

Jag gillar verkligen det gula majhavet.

Rapstvå

Både på långt håll och nära inpå.

Rapstre

Blev nyfiken på väderkvarnen som jag såg långt därborta genom kameralinsen.

Rapsfyra

Steget till att bli sugen på att fika är aldrig för långt. Vi gjorde ett stopp på Åbergs Trädgård & café i Öja. Njöt av hembakat vid ett av borden utomhus.

Rapsfem

Vi gillar att vandra runt på våra favorit-handelsträdgårdar och alltid kommer vi hem med något som vi ”behöver”.

Rapssex

Jag vågade mig inte på att provsitta.

Rapssju

Röd Rhododendron har vi redan hemma som blommar. Nu betalar vi och åker vidare till nästa rapsfält.

Rapsåtta

Rapsnio

”Vindkraften” informerar oss om att vi är snart hemma igen på mammas gata. Två dagar senare hade vi tänkt oss den ”Stora rapsturnén”. Då var vi lyckligt omedvetna om att den skulle regna bort.
Jag önskar er en fin avslutning av maj. Njut av naturen och ta vara på varje dag.
Carpe Diem.

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂

En enda chans

Ibland får man bara en chans att välja rätt replik. Ganska läbbigt när man tänker efter.

Posten var sen i onsdags. Det var inte förrän det drog ihop sig till fika som jag såg brevbäraren. Jag hämtade vår tjocka bunt och ropade att fikat var klart. Snart satt vi där hela familjen. Jag och mina tre damer. Familjestund. Myspys. Ändå kändes det som om bara min kropp var där. Jag själv kände mig utanför. Som en katt bland hermelinerna. Det bläddrades febrilt i de nya tjocka katalogerna. Repliker om fult, mode, storlekar och färger studsade runt kaffekopparna och sötsakerna. Ingen hade tid med mig och min nytttiga smörgås med grönsaker på.
”Vet ni om att Kikkan Rendall fyllde 30 år på självaste nyårsafton?”
”Är hon modell pappa?”
”Kunde hon lätt varit. Vet ni vem som ligger sjua efter tre etapper i Tour de Ski?”
”Gunde Svan.” ”Tomas Wassberg.” ”Björn Ferry.”
Jag hade haft mer behållning av att prata med väggen eller bananflugorna.

På kvällen befann jag mig tillsammans med Solveig i badrummet. Någon trängde sig lite fult fram till spegeln så att jag inte hann lämna några spår efter min tandborstning på spegeln.
”Nu är man bara gammal, ful, fet och finnig”, sa Solveig som säkert hade tankarna på sin födelsdag om några dagar.
”Du är väl inte finnig?”
Min replik var spontan, blandad med en portion av ironi, bus, sanning och några kryddor till.
”Vad sa du? Det där var inte rätt replik.”
”Stämmer det inte?”
”Det var väl inte den repliken jag ville höra, dummer.”
”De andra sakerna vet väl både du och jag att de inte är sanna. Var det inte 26 du ska fylla?”
”Försök inte att rätta till det nu. Har du ringt och grattat Kikkan, eller har hon också blogg?”
”Hörde du det i allt bläddrande?”

Vi ensamma och stackars män har det inte alltid lätt. Mina tankar gled över till storyn om mannen som fick två slipsar av sin svärmor i julklapp. När han kom hem till henne nästa gång var han smart nog att ta på sig en av dem.
”Och vad var det för fel på den andra?” sa svärmor redan i dörren.

Herr Papphammar på fint besök

När jag tittar ut genom sovrumsfönstret och ser vår häck skenar min fantasi iväg till åkattraktionen Balder på Liseberg. Jag inser att det är hög tid att frisera häcken. Dagens regn gör att jag kan tillåta mig att skjuta upp arbetet och istället tänka tillbaks i tiden.

För ett år sedan, när vi bodde i Skummeslövsstrand, hade vi en mycket längre häck. Vi brukade oftast ”leka” med häcken i 2-3 dagar. Minns att det var rätt svettigt eftersom vi var tvungna att ha på ett bra lager med kläder, handskar och öronskydd mot faror av alla de slag. Dumt att chansa. Det var dessutom vassa ovänliga grenar som kunde göra revor i solbrännan. Just denna sommar satt vi en dag under ett plommonträd i skuggan och intog fika när närmaste grannen började klippa häcken med sin elektriska häcksax. I ett nafs försvann gemytligheten runt bordet. Det var bara några döva flugor som inte hade ont av oljudet. Som på beställning tystnade plötsligt häcksaxen. Redan då tänkte jag direkt på en personlig gammal episod som jag fick bekräftat högst en sekund senare när det började osa svordomar i luften. Lätt leende insåg jag att han hade fått fint besök. Gösta Ekman som sitt alias Herr Papphammar. Grannen och jag blev med ens som osynliga själstvillingar genom häckarna. Samma pinsamma situation hade jag själv råkat ut för några år tidigare. Förlängningssladden fick sig en hemlig kyss av den vassa eggen och tystnaden i trädgården fick ett nytt ansikte. Enda skillnaden var att jag inte svor. Tom i blicken tittade jag på den avklippta långa sladden när Solveig råkade komma runt hörnet. Eftersom alla besticken fortfarande inte hamnat i rätt låda sa jag den klassiska repliken till henne, samma som jag brukade säga till min mamma när jag var liten:
”Det var inte jag. Jag har stått på stegen hela tiden.”
Funkade inte. Direkt utan pardon kastade hon mig in i verkligheten genom att hålla upp de två stumparna. ”Och vem skulle det annars vara?”
”En okänd läbbig man sprang iväg genom häcken för några sekunder sedan. Tror att han bröt av den med handkraft. Inte häcken alltså.”
Det var ett tappert försök som inte gick hela vägen hem. Det såg jag på rynkan i hennes panna. Tur att vi hade en förlängningssladd till. Ännu mer tur att jag fortfarande kunde räkna in alla fingrarna efter arbetsdagen. Fast en gång ramlade jag rakt in i häcken när stegen välte.

Här i stolen håller jag mig kvar än så länge… och regnet det bara öser ner.