Grattis Marie Kristoffersson

123

Uppgift tjugotre av trettio: En av de tolv.
Svar: 8 bokstäver
Facit: NOVEMBER
Vinnare: Marie Kristoffersson, 32 minuter
Fakta om nästa uppgift: Kategori A
Lathund: Kategori A 7-10, Kategori B 8-10, Kategori C 8-10

Aktuell tabell:
1. Anki Arvidson, 41 poäng
2. Signhild Hortberg, 36 poäng
3. Inger Börmark, 32 poäng

4. Susan Johansson, 27 poäng ❤ ❤ ❤
5. Annika Sohlin, 26 poäng
6. Åsa Bäcklund, 25 poäng
7. Wiolettan, 23 poäng
8. Lma, 21 poäng ❤ ❤
9. Gunnel Moberg 17 poäng
10. Gunilla Wahlberg, Marie Kristoffersson, ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ 16 poäng
12. Ing-Britt Jönsson, 15 poänggränsen

13. Maj Johansson, Eva Rohlén, 14 poäng
15. Villa Herberts, 13 poäng
16. Ingen Vinnare, 12 poäng
17. Gun-Britt, Ditte Akker, Per Börmark, 12 poäng
20. Börje Carlsson, Znogge,11 poäng
22. KerstinCecilia, 10 poäng
23. Cecilia Ottosson, Ezter,10 poäng
25. Lisbeth ”Lippe” Forsberg, 8 poäng
26. Pia Boman, 6 poäng
27. Yvonne Carlsson, Susie Bloom, 4 poäng
29. Minton, Primrose, 3 poäng
31. Ethel Hedström, Solveig Svensson, Tant Glad, Åse Holmander-Mehlin, Anna-Karin Mattsson, Marianne Sturk, 2 poäng
37. RosMarie Danielsson, Maria Bergman, Ingrid Levander, Skåningen, Gun Toresson, Lotta Modin, Agneta Truelsen, Oops, 1 poäng
45. Inez Carlsson, Gittan Jacobsson, Leif Svensson, Suz, Wera, 0 poäng
50. Övriga

❤ = Uppgiftens medaljtrio.

Gröna siffror betyder att deltagaren uppnått gränsen femton poäng.

Om två eller fler ligger på lika poäng är antalet grensegrar avgörande i första läget.

Fast text:
A. Tio uppgifter kommer att dyka upp på klockslagen 07.00, 10.00, 15.00, 18.00,19.00, 20.00 och 21.00.
B. Tio uppgifter läggs in på bestämda klockslag. När? Detta kommer att berättas om här på bloggen.
C. Tio uppgifter kan komma när som helst under månaden.

OBS! Ibland kan det bli mer än en fråga samma dag. Exempelvis när lekledaren behöver fritid en annan dag. 🙂

EFTER det att en uppgift är stängd kommer jag att föra in en aktuell tabell UNDER uppgiften, lämna rätt svar, tala om vem som har vunnit och berätta om nästa uppgifts kategori, A, B eller C.

Annonser

Jag säger aldrig nej

före 1

När Solveig kommer med förslaget att vi ska ta en sen kvällstur med en fikakorg till Ale Stenar på Österlen, tvekar jag aldrig. Bäst är det att komma efter lämmeltåget passerat revy. Då finns det parkeringsplatser lediga vid den gamla fiskehamnen. Vid hamnstråket håller konstnärer, hantverkare, souvenirbutiker och Sjöräddningsmuseet till. De ligger sida vid sida med restauranger, fiskrökeri och kiosker.

1

Det är en mäktig upplevelse som når oss på Kåsehuvud, där havet möter himlen och naturen kommer så nära. En balsam för själen.

2
32 meter över havet ligger Sveriges största skeppssättning. 59 kvartssandstenar. 67 meter lång och 19 meter bred med en utsikt över havet mot Bornholm. Eftersom varje sten väger 5 ton orkade jag bara lyfta på 3 stycken. Jag hade vissa problem med att sätta tillbaka dem på exakt samma ställe. 😉

4

Tyvärr gömde sig solen och det blev kyligare i vinden. Därför valde vi att fika på nervägen, där solen fanns och kullarna gav lä.

5

Vallmo är jag alltid svag för. ❤

6

Tänk att få(r) gå där och beta.

7

En sida av mig vill inte bryta upp. En annan sida tycker att man ska ”lämna” en plats när det är som bäst. Vad tycker du?

I erosionens fotspår

Ett

Vi tog bilen mot Österlen. Ser ni hjulspår i rapsfältet? Då är det inte vår bils. Solveig säger att jag älskar omvägar. Vem vill bli jagad av en uppretad bonde i en röd traktor med en keps med skärmtexten ”Jag ogillar bloggare”? 🙂

Två

Jag hade fått ett tips i Facebookgruppen ”Vi som älskar havet”. Tack Kerstin Persson för fototipsen och Gun-Britt Österlind för vägtipset. ❤

Tre

Det finns bara ett hus vid Vårhallarna. Vi parkerade på rastplatsen (med toaletter) som ligger en liten bit öster om Simrishamn. Först ska du ha passerat Tobisborg. Efter en backe på väg 9 blinkar du med höger blinkers om du kommer med bil. Kommer du med cykel eller går gör du som du vill med blinkandet men glöm inte att ta en klunk vätska i backen. 😉

Fem

Ett äppelträd i blom. Vackert och njutbart.

Fyra
Min nyfikenhet tog överhand när jag hörde konstiga ljud inifrån huset. Det visade sig att det flög omkring en fågel i racerfart i det trånga köket.

Sex

Den ser gammal och antik ut. Undra om man får fiskelycka eller ösa?

Sju

Tänk vad erosionen kan nöta sönder den hårdaste bergart och skapa konstverk. Ibland blir det lodrätt stupande, andra gånger fristående raukar och ibland mjukt rundade. Inget är gjort på en kvarts kafferast. Enligt fakta skulle sandstenen vid Vårhallarna i Hanöbukten sköljts ren av vågor och högvatten under 500-600 miljoner år.

Åtta

Solveig tyckte att det såg ut som en jättes hand till vänster. Var får hon all fantasi från? Hoppas det inte smittas. Jag vill inte ha en jättes händer i min nacke.

Nio

Den där grottan påminner mig om att vi måste se Kullamannen snart, jag och mina döttrar. Vår årliga tradition veckorna innan sommarlovet.

Tio

En vacker plats vid Hanöbukten. Den ska jag lägga till i min minnesbank.

Elva

Tolv

Tack Solveig för dina närbilder på blommor. ❤
Var det mandelblom och en slags orkidé?
Tretton
Du skrämde mig när du sa att vi skulle ta ett annat bord när vi fikade. Jag som på håll hade sett ut det med den bästa utsikten. Undra om det blir soppa för ägaren den närmaste tiden.
Hem tog vi en annan rapsfältsväg.

Fjorton

 

Från en hamn till en annan

Skillinge är ett av våra många smultronställen på Österlen.

Bild ett

Min vana trogen plåtade jag en snygg skylt.

Bild två

 

Vi lämnade en fiskehamn för att…

Bild tre

…åka till en annan. Kåseberga hamn. Oj! Vad lång jag är. Världens längsta Bosse. 🙂

Bild fyra

Ale Stenar. Intressant att läsa och skönt att ta en paus efter klättringen.

Bild sex

Vi var fyra med på utflykten, men även månen var nyfiken och ville vara med.

Bild fem

Vallmo får jag aldrig nog av, men de håller på att ge sig.

Bild sju

Okej! Jag ska fundera på om jag vill vara med på bild. Räcker det inte med min nya Hollister tröja? Gubben tycker jag har gjort sitt på bild. Honom känner jag inte igen längre när jag tittar mig i spegeln.

Bild åtta

Vi tröttnar aldrig på att åka hit. Sitta en stund på en filt och fika. Titta ut över havet, eller vända sig om och betrakta de där stenarna som har stått där några år. Låta fantasin stillsamt få flöda.

Bild nio

Solen var på väg ner, men vårt humör var på topp. Jag kände en stor tacksamhet över att ännu en gång få vara med om detta.

Bild tio

 

Sista kustetappen denna sommar

När vi cyklar längs med kusten gör vi det i maklig takt. Vi är ute efter att njuta fullt ut. Se de små detaljerna som annars bara sveper förbi. Sommaren 2013 har varit idealisk för sådana aktiviteter. Vi startade i Abbekås. Genast fick vi problem om vägval. Därför frågade vi denna trevliga kvinna.

Fråga vägen

Följ bara kornfälten var rådet.

Hörte tvåHörte tre

Hörte Ruin. Vi stannade och läste den intressanta texten på informationstavlan. Ni som är intresserade kan läsa vidare… ni andra glider iväg till nästa bild.

Denna gavel i gråsten och tegel har aldrig ingått i en byggnad. Godsägare Albrecht Baltzar Wallin på Dybäcks slott lät 1907 uppföra gaveln som en ruin eller kuliss.
Inspirationen kom från Italien när de ex. grävde ut Pompeji 1748. Vid åsynen av en ruin skulle man påminnas om alltings förgänglighet och helst uppfyllas av lustfyllt, svårmodiga känslor.
Enligt folktron utgör Hörte Ruin resterna av en vikingaborg. Det sägs att det ska ha funnits en underjordisk gång som lett från ruinen till Dybäcks slott

Hörte fyra

Vad jag älskar att cykla genom sådana här passager.

Hörte fem

Några dagar till och hela bondens fält är fyllt av dessa blommande honungsörter.

Hörte sex honungsört

Tack! Det var snällt skrivet. Varför skrev de inte Solveig & Bosse Lidén? 🙂

Hörte sju

Jag tog en försiktig titt först så vi inte störde morgonidyllen. En man satt och metade. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var en ful fisk.

Hörte åtta

Till höger ser jag en…

Hörte hamn 2

Solveig! Du har väl inte glömt fikakorgen?

Hörte nio

Drömmar i Abbekås

Även den här morgonen var idealisk för cykling längs med kusten. Nästan ingen vind. Precis lagom varmt. Vi lämnade Mossbystrand och svepte förbi ett fint hotell med havsutsikt. Målet var att njuta vid den idylliska fiskehamnen i Abbekås. Fikakorg hade vi med oss. Glatt humör var som vanligt nedpackat. 😀

Abbe ettAbbe tvåAbbe treAbbe fyr

Tänk om Rickard Sjöberg kunde sluta och knycka 160 kr den första varje månad på ett av våra konton. Istället kunde han väl lekt grannyra i våra kvarter. 🙂 Då skulle jag vilja bo i ett av husen längs med vattnet i Abbekås, från maj-september. Men det är mycket jobb med trädgård. Vi har haft några stycken genom åren. Kan ni läsa skylten?
Abbe fem

Här sitter en gammal nöjd man och vill stanna tiden.

Abbe sex

Vi kunde inte låta bli att ta kort igen…

Abbe sju

Man måste vara rädd om de små. Solen är stark.

Abbe åtta

Jag blir aldrig trött på mitt älskade hav. Året om måste jag ha min dos.

Abbe nio

Nu ska ni få lyssna på en sann sång om en Joakim. Min bloggvän Åse som har vuxit upp i Abbekås kan intyga… 😉 Edvard Persson står för skönsången om Abbekåsagåsen Joakim.

http://youtu.be/nE_IlmfZKMU

Modevisning på hemmaplan

Igår fick jag sitta i soffan och titta på modevisning till skön musik i bakgrunden.
JenniLizett

JennytvåLizztvå

JennytreSist

Om ni vill se bikini, badkläder och fritidskläder får ni hänga med till Mossbystrand. 🙂
Vi har fint sommarväder i Ystad. Efter lunch packar vi bilen för en stund på stranden. Hoppas att inte alla har samma tanke. Bäst är att åka dit tidiga morgonstunder och sköna kvällar tycker jag. Nästa inlägg blir troligen ett kåseri. Kanske ska jag berätta om hur arga tanter utan kläder kan vara.

Se upp för Ulliganerna!

Från hotellbalkongen såg utsikten ut som en panoramabild.

Jag och Solveig befann oss i Saalbach i Österike på semester. Inte på vintern utan mitt i sommaren. Vi var ändå inte helt utan vinter. Mannen som serverade frukost på hotellet hette Mr Winter. Han gjorde skäl för namnet. Var stel och kylig, men hela tiden korrekt.

Vi stod och betraktade Schattsbergs höjder där kor gick och betade helt oberörda av lutningen. Vilket utvecklat balanssinne dessa levande mjölkmaskiner tycks vara födda med. Eller är två av benen längre än de andra? Skulle inte fungera så bra om de blev sugna på att vända andra sidan till. Det märktes att mina snusförnuftiga tankar också hade semester. Med jämna mellanrum gick en röd kabin upp eller ned ifrån berget. Längst upp skymtade de snötäckta topparna. Det såg mäktigt ut på håll. Vi såg fram emot en tur med en kabin nästa morgon, ovetande som vi var om vad som skulle drabbas oss. Vid detta tillfälle visste vi bara vad Hulliganer var. Några Ulliganer hade vi aldrig träffat på tidigare. Varken i Svenska Akademins ordlista eller i verkliga livet.

Efter en stadig Winterfrukost begav vi oss upp med ”Bergbahnen” till 2018 meters höjd över havet. Eftersom jag har en viss respekt för höjder la jag beslag på en av de få sittplatserna i vagnen. De äldre passagerarna med vandringsstavar och åderbråck verkade inte ha några fobier. Jag hade satt på mig mörka solglasögon som skapade en distans mot rädsla och stirrande blickar. Mina privata tankar gick till en hit från 80-talet. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”. Höjdrädslan glömde jag bort på vägen upp. Till slut nådde vi toppen. Vilken underbar känsla det var att stå där och titta ner på husen i Saalbach som påminde om en leksaksby. Läckert att gå iväg med kortbyxor och bar överkropp. Festligt att samtidigt kunna ha snöbollskrig med närmaste omgivningen.

All fysisk aktivitet tar på krafterna. Vi hade som tur var packat med oss rikligt med proviant. Dessutom smakar mat och dryck mycket bättre på picknick. Lämpligt nog hittade vi en rastplats där vi hade storslagna Grossglockner mitt framför oss. Platsen var en bänk med något slags skjul bakom. Solen gassade när vi plockade fram den aptitliga vandringskosten. Vi hällde upp dryck och bredde oss några maffiga alpsmörgåsar. Direkt började det vattnas i munnen. De varma vandringskängorna åkte av och vi satte oss som två skräddare på bänken. Njöt av livet när vi tog den första tuggan. Inget kunde bli bättre.

Men något kunde bli värre. För det var nu det hände. Just som vi var som mest sårbara och hade kopplat ifrån alla medfödda varningssignaler. Från skjulets baksida dök en hord av Ulliganer fram. De måste ha haft mjukisskor på sig. Innan vi hunnit säga varken Bu eller Bä hade ledaren lagt rabarber på de nyss bredda smörgåsarna. Vår heta dryck rann utför bänken och färgade effektfullt snön innan den smälte bort.

Med den största baggen i fronten och de andra som trampade ner våra vandringskängor fortsatte ligan att orsaka rabalder och attackera oss samtidigt från flera kanter. Det hjälpte inte att vi gjorde allt för att freda oss. Underhuggarna kunde vi skrämma iväg en bit. De var flyttbara för stunden om vi tog i. Men den stora baggen gick i en annan viktklass. Han vägrade att flytta sig bakåt en millimeter. Det märktes att han hade flera års höghöjdsträning i kroppen. Han satsade istället med sitt hornförsedda huvud på att ta sig ner i vår ryggsäck efter fler godsaker och lyckades få upp ett fack. Det såg illa ut för oss tvåbenta. Ingen domare syntes till för att skipa rättvisa. Vi spelade helt klart på bortaplan. Hemmalaget följde sina egna fuskregler. Ordspråket ”Bättre fly än illa fäkta” spred sig i våra stressade hjärnor.

Vi tvingades alltså till reträtt. Slet tag i vad som gick att räddas. Hoppade i de nertrampade kängorna och satte av. Okej! Bäst att hålla sig till sanningen. Det är lika bra att erkänna. Är man en gammal sprinter så sitter takterna i. Jag räddade ryggsäcken och kutade iväg en bra bit från händelsernas centrum. Fast inte längre bort än att jag kunde zooma in efterfesten med kameran. Solveig gjorde sig riktigt bra på bild tillsammans med Ulliganerna.
”Fårskalle! Jag som trodde att du var en riddare”, bräkte Solveig.
”Var tvungen att rädda den nya kameran. Du och dina kompisar blev kanon.
Tror du inte att det är lugnare på Råsunda mitt bland Hulliganerna?”

En planering som sprack

Det går fortare att cykla eller att gå jämfört med att ta bilen. Den meningen stämmer bra i våra kvarter som är tämligen bilfria. Då handlar det om ärenden ända ner till centrum. Det går mycket fortare att rulla nerför backarna med ett tvåhjulat fordon än att krångla med bilen och försöka hitta en ledig parkeringsplats i ett somrigt Ystad. Om man struntar i att tänka på tillbakavägen med tung last…

Igår stämde även uttrycket att det går fortare att gå än att köra bil på en landsväg med den högsta hastigheten 90 km i timmen. Flera gånger när vi satt i bilen genom den underbart kuperade omgivningen kom någon snabbt gående person och gick förbi vår bil som rullade i snigelfart på den slingrande vägen. Ibland stod vi helt stilla i flera minuter.

Vi hade laddat upp med en maffig fikakorg. Hade först tänkt oss att motionera i Brösarps backar. Krävande fotvandring är bra för aptiten. Efter fikat skulle vi leka turister. Besöka Ravlunda kyrka. Leta upp Frithiof Nilsson Piratens gravsten med sin personliga text:
Här under är askan
av en man som hade vanan
att skjuta till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen
den 31 jan 1972

Kanske även se mångsysslaren Olle Adolphsons gravsten som vi missade förra gången när vi var där för fem år sedan. (ska visst vara ett enkelt träkors några meter från Piratens pampiga grav) Då var vi turister på riktigt. Sedan skulle vi vika av från väg 9 för att inte riskera att hamna i Kivik. I Ystad Allehanda hade jag på morgonen läst om att årets marknad var igång. Hade inte varit så kul att hamna i någon slags bilkö genom lilla orten Kivik. Det gäller att vara förutseende. Smart. Ligga minst ett steg före…
Detta var min teoretiska tanke. När allt skulle bli precis som jag hade tänkt mig. Av detta blev det intet. Redan när vi svängde in genom Brösarp stod trafiken stilla. Bara åt vårt håll. Mina tankar gick stillsamt till gatuarbete. Helst när det kom en jämn ström av bilar från andra hållet. Givetvis en tillfällig trafiksignal och bara en fil att köra på. Sedan fladdrade tankarna för omväxlings skull vidare till en trafikolycka. När vi till slut tagit oss genom lilla Brösarp var det slut på att ens tänka tanken att vända bilen. Den möjligheten var tömd. Om vi inte skulle överraska några främmande människor som bodde en bit in på någon av grusvägarna. Kiviks marknad är tydligen inga småsaker ens på rätt avstånd. En oändlig bilkö åt vårt håll.
Vid de berömda Brösarps backar svänger vägen rejält. Vi hade stått stilla ett bra tag i en uppförsbacke. Flera personer i olika åldrar gled gående förbi bilarna. Regnet hängde i luften. I backspegeln hade jag sett att det stod flera hundra bilar stilla bakom mig. Nu hade vi kommit runt ett hörn och rörde oss i alla fall framåt. Meter för meter. Då ropade Lizette från baksätet.
”Det finns inga bilar bakom oss.”
Kul kommentar. Inte alls rolig kommentar. Min humor hade just då åkt på semester. Åt ett helt annat håll. Befann sig på restresa i ett exotiskt land. Jag tittade trött i backspegeln och trodde att jag såg i syne. Det var kliniskt rent på bilar. Alla hundratals bilar var borta. Med risk för akut nackspärr vred jag snabbt på huvudet. Litade inte på spegeln. Den fina omgivningen upplevdes med ens skrämmande. Deltog vi i ett skämt? Under en nanosekund jämförde jag situationen med när Cary Grant i Hitchcocks film
”I sista minuten” upplever tystnaden på det vida fältet där inga bilar kommit körande på en kvart. Det är helt tyst innan flygplanet dyker upp från ingenstans och han inser faran och börjar springa i sicksack in i majsfältet.
Chauffören i bilen bakom oss hade antagligen tänkt på miljön. Stängt av motorn. Sedan hade motorn blivit sur och vägrat att starta. Vi gissar på det. Bakom sista krönet kom efter en stund en jämn strid av bilar, men den blå Volvon låg inte längre bakom oss när de kom ikapp oss.
Plötsligt började det regna. Först lite inom oss. Sedan definitivt utanför bilen. Efter en och en halv timmes krypkörning i tre kilometer kom äntligen en möjlighet att köra av mot Vitaby. Glassbilen som låg tio bilar fram blinkade också höger. Fikat intog vi i bilen. Utsikten var en grön häck utanför en skoaffär. En svensk sommarhäck. Jag hoppade möjligheten att ta kort på den. Annars hade jag med mig två kameror. Idag stannar vi hemma och gör en inre utflykt till tvättstugan. Vi fick nog av äventyr igår. Både vi och bilen behöver vila upp oss. Bilen hade ju sitt äventyr imorse när han fick hälsa på Bildoktorn.

Imorgon är det dags igen

Ja. Jag tror att det är så. Liksom gamla hus tror jag att även bilar har någon form av känslor. Juli 2012 hade vi tänkt oss att umgås en hel del med bilen. Åka till stranden och ta slingrande upptäckarvägar runt på Österlen med fikakorg. Lära känna varje vrå av denna oas i södra Sverige. Eftersom vi bara bott här i ett år känns fortfarande många platser som första gången (och är det också) Vi är som en blandning av turister och fast boende. En skön konfettiblandning.

Vädret. Det nyckfulla julivädret har omkullkastat våra dagsutflykter. Istället är det vår bostad som fått kännas vid vår omtanke med spontana projekt. Bilen har inte ens fått bo i garaget fast det stundtals ösregnat. Grannens bil blev så sur att den satte igång larmet en natt när det vräkte ner som värst. En slags protest? Vår Volvo är mer väluppfostrad. Lider i tysthet. Men imorgon är jag rädd för att den ska ge igen. Exakt klockan 08.20 ska ”den vita” till bildoktorn. Bilbesiktning. Vi har inte pratat högt om det i bilen. Känsliga saker. Någon gång har vi varit nära att försäga oss. Helst när den röda texten började lysa. Den om att det är dags för service. Det räkneverket har de fixat så att den lyser femhundra mil innan det egentligen är dags. När tiden är inne tar man det inte på allvar längre. Ögonen har blivit blinda av den uttjatade informationen.

Jag ska inta en tidig frukost imorgon. Vissla så där lite hoppfullt på en Ledinlåt när jag vrider om nyckeln. Sedan ska jag köra en omväg för att förvilla. Fjäskprata. Prata om gamla minnen. Ta bakvägen till Svensk bilbesiktning. Hoppas att det är en snäll besiktningsman, som Bosse Bildoktor från TV och framför allt att det INTE är någon person som ska ta ut det dåliga julivädret på vår bil med släggkrafter. I min barndomsstad fanns just en sådan Bosse. Denna min namne var ökänd. Alla pratade om hans metoder efter att de haft oturen att råka ut för honom. Det var en relativt stor lokal. Plats för fem bilar. När ökände Bosse jobbade hade man åttio procents chans att slippa hans slägga. Pessimisterna pratade mest om tjugo procent. Enligt rykten slog han ända tills han kom igenom plåten. När jag blev med bil var det nervöst vid väntan. Jag klarade mig varje gång. Ända till sista gången jag bodde i min hemstad. Då visade det sig att Bosse hade en ovanlig dag. En solskensdag. Han var riktigt trevlig mot både mig och min röda sportiga Datsun. Sedan är det en helt annan historia att jag själv inte klarade besiktningen hos doktorn två dagar senare. En annan typ av doktor. Med vit rock. Nu i efterhand önskar jag av hela mitt hjärta att det var tvärtom. I en önskedröm funkar det att tänka så…