Jag fick blodad tand

Det är viktigt att vara rättvis. Om jag var snäll och gav en bok i försenad födelsedagspresent till Helena Bergström måste jag vara lika generös och skicka en roman till en manlig filmregissör.  ❤

Jag vet när Lukas Moodysson fyller år, men det blir säkert bra även några veckor före födelsedagen.
Ett kort i bakfickan har jag med insatsen. Efter åttiotalsfilmen ”Vi är bäst” (En av tjejerna i filmen kallas Bobo precis som jag) tycker vi på SolBo Förlag att det är dags för en sjuttiotalsfilm. Vem kunde vara mer lämpad än Lukas Moodysson att göra en film av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Uppriktiga läsare har sagt, efter de läst min bok, att de ser handlingen och läsupplevelsen som en film. Jag är inte förvånad, bara nöjd med att det lyser igenom. Under hela skrivprocessen tänkte jag i bilder. Inre bilder, yttre bilder. Detta underlättades eftersom jag valde att lägga det fiktiva på en ort som jag kunde utan och innan. Sedan har jag heller aldrig haft några problem med att fantisera och se för mig själv fiktiva platser och personer, vad de gör och inte gör när jag dagdrömmer. Ibland stannade jag upp under skrivandet och blundade. Andra gånger hade fingrarna svårt att hinna med i tempot när fraser och ord blixtsnabbt ville ut ur tanken och in på datorskärmen.

Det är viktigt att få drömma. Ha planer när livet är novembergrått. När jag började skriva på ”Mina fotsteg i ditt hjärta” hade jag en seriös tanke om vem som jag ville skulle spela Lena Sanders på bioduken.
Det går inte längre.  😦
Hon har växt upp och klippt av det långa fina håret och jobbar numera bakom kameran och gör dokumentärfilmer. Maria är dotter till två av våra kompisar. Annars har hon rätt dialekt.
Innan var jag stensäker. Nu tvekar jag. Vet inte om det måste vara Halmstaddialekt eller ens om det är möjligt. Ni som inte känner till det ska veta att ni inte kan dra alla hallänningar över samma kant. Det är en stor skillnad mellan varje stad och personer som bor i inlandet. När vi bodde i Falkenberg skrattade de åt mig som var från Halmstad, fyra mil söder ut. Bad mig säga ord som tårta, två, Harplinge kyrka, sport, gurka och gå.
I Varberg pratar de vackrare tycker jag. Dialekten glider iväg mot göteborgska som jag alltid varit svag för.
I Laholm grävs det mer åt ”bondhållet” om jag ska vara elak. Gamla fördomar från när jag var ung sitter kvar med Björnklister.  🙂

Dagens fråga:
Tycker ni att skådespelarna ska ha rätt dialekt om romanfigurerna är födda och bott hela sitt liv på samma ställe som handlingen utspelar sig?
Jag måste erkänna som ”expert” på Wallanderböckerna att jag aldrig har accepterat vare sig Lasse Lassgård eller Christer Henriksson som Kurt Wallander. Hur duktiga skådisar de än är kan de aldrig göra den Kurt Wallander rättvisa som växte upp i Klagstorp utanför Malmö och jobbade som polis i Malmö innan han ville ha det lugnare i Ystad. Så fort som de öppnade munnen i första sekvensen föll filmens status och trovärdighet för mig.
”Problemet” är att jag har läst böckerna för många gånger. Lasse har rätt kropp, också en viktig detalj. Inte kan jag sedan ställa om min hjärna till en tunn kroppskopia? Då faller allt annat realistiskt som käglor i rännan.
Michael Segerström hade varit det perfekta valet – när det var aktuellt. Både med tanke på dialekt och kroppsform. Jag tror att Michael hade axlat den uppgiften med bravur. Undra om han själv tänkt tanken och om han var påtänkt någonstans uti kulisserna? Han hade inte haft långt till Ystad från sitt sommarställe i Beddingestrand.

Åsikt och krav från de som bara läst Wallanderböckerna sporadiskt går inte att jämföra med den grupp som jag tillhör, som läst alla volymerna i kronologiskt ordning (i mitt fall flera gånger). Filmtittarna (som inte läst böckerna) går helt naturligt efter andra kriterier och har sina egna krav och favoriter och är så nöjda med rikssvenskan.

Vem vet. Det finns kanske någon uti biosalongerna som tycker att filmerna på duken ska hackas sönder i 6-8 reklampauser. Inget kan snart få mig att förvånas längre och det tycker jag är på ONT.

Fotnot:
Symbolsvar på eventuella kommentarer. November är min intensivaste bloggmånad som varit både kul och snabb. Ser med spänning fram emot de sista fyra uppgifterna. De som vinner en lott kommer kanske att bli extra glada i nästa vecka. Julklappspengar? Semesterpengar? Eller bara en trist nitlott?  😦
Tacksamhetsgest till dig som läst ända hit i texten:
Ha en mysig tävlingsfri lördagskväll.  ❤