Idag är det helgdag

DSCN6785

Idag är det helgdag. Jag känner för att bada badkar. Hela kroppen behöver mjukas upp. Kroppsarbete sliter på min lekamen. Vi har kämpat i flera dagar med att få loss skruvar och  andra mojänger i olika material som suttit fast i vårt garage. De tidigare ägarna var så givmilda att vi fick behålla allt eller så glömde de att ta med sig det de inte behövde. 🙂 Nu fick vi anvisningar från bostadsrättsföreningen att det skulle vara tomt och rent tre meter in i garaget. Orsaken var att vi ska få nya fjärrstyrda vikdörrar.
Det blev riktigt fint. Perfekt. Bilen kan stå närmre dörren. Jag slipper höra meningen:
”Pappa. Snabba dig. Flytta bilen. Jag kan inte ta ut cykeln. Skolan börjar snart.”
När mannen visade mig hur fjärrkontrollen fungerar tänkte jag på ”Fångarna på Fortet”. Att det gäller att komma under och ut från porten innan tigrarna släpps ut i garaget och att det inte får bli strömavbrott just då. Jag sa inget om detta till mannen. Jag vet inte om han var sugen på att leka med mig. Hade inte Jennifer också börjat bli sådär tråkigt vuxen kunde vi lekt som vi gjorde förr. Då räckte det med att jag smög ut i mörkret i trädgården och bankade på rutan. Tjejerna släppte allt de höll på med och hoppade i ytterkläderna och jag hörde dörren öppnas och stängas. Sedan lekte vi gömme med ficklampor. När jag går ut nu via altandörren ser jag Jennifer sitta vid sin dator på sitt rum. Möjligtvis hejar hon. Lizette sitter med sin dator eller någon annan teknisk leksak en våning upp. I sin egen värld. När jag samlat på mig tillräckligt med mod ska jag fråga grannarna om vi ska leka gömme när det blir mörkt. Kanske till hösten. Nu tar jag mig ett bad. Synd att det inte var badkaret på bilden som finns på ett av våra favoritfik på Österlen. Närmare bestämt i Backåkra. Härligt med skum. Var är min gula anka? ”Solveig! SOLVEIG! ÄR DET DU SOM TA…”

Önskar er en trevlig Kristi himmelsfärds dag. Här i Ystad välkomnas vi med ännu en soldag. Efter lunch ska vi åka på utflykt.

Annonser

Förtroende åt två håll

Förtroende. Det kan aldrig betonas för många gånger. Vi måste ha förtroende för våra barn. Detta måste även vara ömsesidigt. Om detta samspel klickar råder inte balans. Stora elaka mörka moln kan dyka upp i familjeidyllen som skapar oro.

Lizette är duktig i köket. Hon testar gärna nya maträtter och leker med sina apparater hon samlat på sig. I torsdags hade hon bakat en ny sorts kaka som skulle göras i många steg. I slutändan hamnade den i frysen. Längst upp. Hennes önskan var att den skulle avnjutas på fredagen när familjen skulle fira helg. På fredagen gav hon mig en hemuppgift. En livsviktig sådan. Hon berättade att jag skulle ta ut kakan klockan tolv. Den gick inte att tina i mikron.
”Glöm nu inte det pappa”, sa hon och kramade om mig innan hon på sina långa ben försvann ner i backen mot högstadiets sista skoldag för veckan.

Under förmiddagen log jag när jag skulle greppa vattenkannan. En stor rejäl lapp satt fasttejpad på vår svarta kanna. På kylskåpet och frysen fanns lappar med en personlig handstil och de söta fåren från blocket vi köpt på Gotland. När jag uppsökte toaletten kom jag heller inte undan. I sovrummet låg ytterligare en lapp strategiskt utlagd. Efter ett tag blev lapparna naturliga ingredienser i hemmiljön. Mina tankar fick ett annat liv. Jag kände mig jäktad. Mitt manus hade fångat mig igen. För vilken gång i ordningen orkade jag inte hålla reda på. Klockan skvallrade om att nu var det bråttom. Ännu ett livsviktigt lopp väntade mig. Min uppgift att heja på skidåkarna manade på. Det fick bli något snabbt i mikron och en matstund i soffan. Stressad slog jag mig ner i soffan med alla matbitar, dryck, bestick, glas och en smaskig efterrätt framför mig. Jag tog tag i fjärrkontrollen och såg i grevens tid en ny lapp. Svår att undvika. Jag flög upp från soffan…
”Fantastiskt pappa. Du kom ihåg kakan. Det trodde jag aldrig.” 

(OBS! tryck på bilderna så det går att läsa.)

DSCN8230

DSCN8233