Den falske fransmannen

 

När jag åkte utomlands i min ungdom ville jag inte bli sedd som en turist av betraktarens ögon. Istället såg jag fördelar, på många olika plan, att smälta in. Stora fördelar om jag åkte neråt i Europa var mina bruna ögon, mitt mörka hår och turen att bli brun fort och dessutom rejält.
Jag satt på en bänk med ”en ta med dryck” i handen. Kamera och karta i ryggsäcken, klädd som vem som helst av lokalbefolkningen i den kända staden. Huvudspråket var franska.
Min flickvän befann sig i affär nummer hundra på den kända gatan som finns med i många romantiska sånger. Antagligen var det parfymer eller skor som lockade. Själv njöt jag av ledigheten, frihetskänslan och pulsen från kärlekens stad – Paris.
Bänken var inte bokad och jag var inte storväxt. Två blonda kvinnor i trettioårsåldern slog sig ner och mina tankar gick till något nordiskt land. Några inledande fraser på gutamål avslöjade sanningen, gotländskor.
De sa någon fransk hälsningsfras till mig och jag svarade artigt på engelska av ett dolt skäl…

Smakprov ett av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25830086

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag en ”vit” månad i december.

Annonser

Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

En tid som varit

Bloggbild

Det tar emot men till helgen tar jag adjö. Hundratals filmer kommer att landa hårt på återvinningscentralen i Hedeskoga. Igår upptäckte jag en stor låda till i förrådet. Jag har inte orkat gå igenom den ännu. Såg att det låg flera köpefilmer överst. Kan nog inte med att slänga vissa av dem. Grease med min hemliga flickvän Olivia Newton-John, Välkommen Mrs Doubtfire med Robin Williams i två roller, En bädd av rosor som jag inte alls gillade första gången, men som jag sett om med behållning flera gånger efter premiären m.m. Bäst att blunda och sätta på locket igen. Jag har tre dagar på mig. 🙂

När vår VHS-spelare gick sönder efter många år köpte vi en kombinerad CD och VHS-spelare, för att fortfarande kunna se inspelade filmer. Ibland har jag tyckt det varit trevligt att visa upp en del riktigt gamla filmer för våra tjejer. Många klassiker i svartvitt. Hösten 2012 blev Jennifer och Lizette förtjusta i att se Skärgårdsdoktorn. Pang! så blev det svart i rutan när Wilma skulle smyga ut mitt i natten. Gick inte ens att öppna luckan och ta ut kassetten. Den fick snällt följa med till soptippen.
Jag vet att man kan rädda filmer och spela över med hjälp av tekniska apparater. Allt har sin tid. Eftersom vi oftast spelade in på long play är kvaliteten inte den bästa och därför är inte tekniken aktuell. Däremot var det suveränt med long play när vi åkte iväg på en veckas semester. När vi kom hem kunde vi återse alla serier och program som vi följde. Det var tiden innan ”playkanaler” tog vid. Givetvis har vi räddat vår bröllopsvideo och inslag från när Lidéns Samlingsmuseum var med på TV och lite annat smått och gott. Frågan är om inte ekorren Bosse Lidén på lördag kommer att sitta med en nostalgisk blick och titta stelt rakt fram i bilen och inte ens lyssna på ljudet när Solveig slänger ner allt i en tom ekande container. Det gör ont i hjärtroten när jag ser bilden framför mig just nu.

Givetvis kunde jag inte låta bli att göra en tabell över vilka filmer vi hade inspelade. En smart minneslista att titta i om min längtan blir för stark. Med lite tur finns filmen på DVD. Det verkar inte som Blue Ray kommer att slå ut DVD i samma racerfart. Ändå. Snart kommer garanterat något nytt på marknaden och då blir det till att slänga våra DVD-filmer när vår nya spelare lagt av.

Välkommen hem Bosse

Hitta hem

Fortfarande är det mörkt på kvällarna, även om ljuset håller på att knapra in på försprånget.
Vad det är skönt att de nya Vattentornen leder mig hem när jag varit ute på vift. Bäst är det annars när vi går på kvällspromenader. Alltid lika spännande att se vilken färg ”konstnären” valt på tornen just denna kväll. Ett mysigt och uppskattat inslag i stadsbebyggelsen. Från där jag sitter just nu behöver jag bara gå tjugo meter för att se tornen. Om jag går åt rätt håll. 🙂

På tal om att gå. För många år sedan gick jag just detta datum ut till Tylön utanför Tylösand. Ön är södra Hallands enda ö i havet och ligger ungefär 500 m från Tyludden. Det året var 7 mars en solig söndag. Flera personer befann sig ute på isen. Annars hade inte jag och min dåvarande flickvän vågat. Ovanligt att isen sträckte sig långt ut på havet. Minns att det knakade flera gånger under isen och det var med en skräckblandad förtjusning vi nådde ön.
Detta är än så länge mitt enda besök på Tylön som hade en verksam fyr fram till 1968. Jag känner till att fyren konstruerades av kända Gustav von Heidenstam och kom i drift 1870. Annars är det tillträdesförbud till stora delar av ön under vissa tider på året. Den fågelrika ön är även naturreservat.

Ps. I fredagskåseriet kommer del ett i mina närkontakter med polisen. En ungdomssynd… Ds

Det var länge sedan

Det var länge sedan

Det var väldigt tidigt i år. En gång i tiden kunde det bli flera matcher på ett år. Det var innan vi blev med barn och eget företag. 🙂

Jag är inte riktigt som andra. Lika bra att erkänna det med en gång. Visst skriver säkert alla som spelar Alfapet protokoll. Hur skulle de annars veta vem som vann. Men jag stannar inte vid det lilla futtiga. Jag tar oftast längre steg. Slänger inget gammalt. Därför ligger alla mina fult skrivna A4-papper (alltid jag som är sekreterare) kvar i lådan. Än så länge putar inte locket. Det är bara en tidsfråga. Senast 2025 kommer locket att ramla av. 😉

På varje ”fight-papper” finns en egen liten tabell över ställningen totalt och även årets ställning. Som jag nämnde blir det inte många matcher längre. Sedan flera år tillbaks blir det oftast bara en om året. Därför kan jag titulera mig årets mästare både 2009, 2011 och senast 2012. Ett noll vann jag med dessa år. Med andra ord är jag regerande mästare. Sug på den. Jag tänker inte det minsta på att jag 1993 fick stryk med 19-14 och premiäråret 1990 med hela 15-5. Sådant gammalt är mossigt. Då spelade vi på helt andra platser och underlag. 😉
Jag känner mig så smart. Tänk att jag vunnit hela 61 gånger. Jag är på väg mot de magiska hundra. 😀
Kanske inte idag. Det har inte börjat så bra. Den som lägger först får visst en massa extrapoäng när personen startar med att lägga ut alla sju brickorna. Nu hörde jag någon bloggtittare höja rösten. Var säkert en kvinna.
”Hur många gånger har din fru vunnit?”
”Vilken fru? Vi är konkurrenter och titulerar inte varandra hur som helst. 😉 Hm! Det har hänt ett par gånger att hon lyckats vinna. Jag har haft livsfarliga förkylningar och en menisk som råkade trilskas i visa trängda lägen. Helst i underlägen.”
”Det där var inget svar på min fråga?” (vilken envis bloggläsarkvinna)
”Okej! Solveig heter hon. Förresten. YESSSSS! Man får inte lägga egennamn. Det kom jag på just nu. Måste läsa det finstilta. Hoppas det står att man blir diskad och måste sköta städningen i minst en månad om man lägger sitt eget namn först. Var är mina läsglasögon?”
”Försöker du slingra dig? Du har ju själv lagt DITT namn. Svaret på min enkla fråga tack.” (Vad hon tjatar. Den här anonyma bloggkvinnan).
”Kan jag inte istället berätta att vi spelat 157 matcher. Jag är regerande mästare från förra året och bo kan också vara…”
”Hon har alltså vunnit 96. Det är alltså snarare HON som är på väg mot hundra.”
”Vad snabb du var. Är du mattefröken? På väg och på väg…”
”Jag är kvinna.”

Jag förstod inte Solveigs list de första femtio matcherna. Jag var jätteglad när jag kunde lägga ut fem bokstäver och därmed fick fem nya fräscha brickor att vända på. Spännande. Stolt räknade jag ihop och skrev in fjorton poäng. Hann inte skriva klart innan Solveig lagt två futtiga bokstäver. Stackars liten hann jag medkännande tänka innan…
”53 poäng”. kvittrade den söta varelsen mitt emot köksbordet.
”Femtiotre poäng för två bokstäver?”
”Tre gånger ordpoäng och jag blev äntligen av med mitt C. Dessutom blev det ett nytt ord både här och där.”
”Det är fult att peka”, sa jag lamt.

Till slut förstod jag. Man ska inte lägga ut långa ord om man samtidigt bjuder på de lila hörnen. Man måste vara superlistig i detta bokstavsspel. Tänka i flera steg. Inte bjuda på något. Absolut inte skapa öppningar för den andra. Jag trodde bara det var ett sällskapsspel med min flickvän. Var naivt glad när jag la långa ord som blev trevliga ordormar både lod- och vågrätt. Tydligen var jag helt ute och reste i det blå. Det här förklarade en och annan förlust i de första drabbningarna.

Min enda chans att vinna matcher är att skaffa mig ett rejält försprång. Helst över femtio poäng halvvägs in i fighten. För jag vet vad som väntar. På slutet när jag är rädd för att de lagda bokstäverna på spelplanen ska flytta iväg lite dumt om jag försöker lirka ner något mellan dem brukar jag få problem. Stora problem. Helst om jag sitter där med fem I och två D. Sådana problem har sällan Solveig. Hon sitter och klurar. Tar sedan sina långa pianofingrar och lirkar ner någon liten vit bricka och bildar en massa nya ord och käkar upp min ledning sakta men säkert. Så är det att vara gift med en fröken, lektör och läromedelsförfattare i samma kropp.
Tur att jag inte är en dålig förlorare. Det är riktigt skoj att spela Alfapet. Vi borde göra det oftare. Vi har en gammal ordlista till domare. Det är Svenska Akademins ordlista över svenska språket. Fast vi kallar den för Elsa. ”Nu ska jag minsann se efter i Elsa om det ordet finns och stavas så”. Elsa var en faster till mig. Jag fick ordlistan i examenspresent när jag tog studenten. Tänk om Elsa vetat om alla gånger som vi slagit ”i henne”.
Solveig har ofta föreslagit en annan variant. Att vi ska spela fuskalfapet istället. Om vi är på riktigt tramshumör kommer jag att gå med på det. Ibland har det blivit så ändå. När vi efter ett tag upptäcker ett helt galet stavat ord. Jag gissar på att det ALLTID är jag som är skurken. Lagt ord ligger har vi som grundregel. Samtidigt är det kul att retas för det där ordet flera dagar efteråt.

En fråga till er läsare. Mitt minne jobbar febrilt. Det retar mig. Kommer inte på filmens namn. En äldre film. Antagligen från åttiotalet. En amerikansk film. Tre-fyra äldre damer sitter och spelar Scrabble (Alfapet) i en lägenhet sent på kvällen. De fnissar. Dricker något starkt till. Lägger snuskiga ord. Kameran följer dem utifrån. Jag är nästan säker på att de inte tillhör huvudpersonerna i filmen. Jag har för mig att det är en man som är jagad och som befinner sig utanför lägenheten, som ligger högt upp och tittar in på damerna. Min första spontana tanke var att scenen är hämtad från ”Tjejen som visste för mycket” med Goldie Hawn. Är det någon som vet svaret på min fråga?  Snälla hjälp mig så att jag kan sova i natt.