Stanna kvar – eller flytta iväg?

Publicerad den 19 januari, 2016 av https://bosseliden.wordpress.com

129

Jag tycker om att lyfta blicken under hösten och se hur fåglarna flyger iväg i sina formationer mot sydliga trakter. Samtidigt finns det ett stråk av vemod med i stundens ögonblick.
Detta är alltid ersatt med ett ljusare sinne när fåglarna återkommer på våren. Det är som om jag själv vaknar till liv efter en vinterdvala. Så har det varit i alla år. På det området har jag inte förändrats.
Länge var jag en stannfågel som höll fast i välkända trådar vid västkustens saltdränkta stränder. Det fanns tillfällen då jag kunde fattat andra beslut. Både i länder längre bort, eller på studieorter i vårt avlånga land. När jag väl fått luft under vingarna blev det tvärtom. Jag blev en flyttfågel som flyttade längre och längre upp i landet. I björkarnas stad hade jag antagligen stannat om det inte var för de där breven som dök upp. Orden värmde min själ och hjärtat kände att det kommit hem. ❤ Istället började en flyttresa söderut som fortsatt och snart går det inte att komma längre söderut i vårt land, om inte nästa station blir Smygehuk som är Sveriges sydligaste udde.

I Sverige finns det ungefär 200 sorters fåglar som stannar kvar i januari. Den vanligaste arten vid fågelbordet är talgoxen. Därefter kommer blåmes och pilfink. Flest arter finns i södra Sverige och på västkusten.

Några av fåglarna på vintern är stannfåglar, andra strykfåglar och ytterligare några är så kallade invasionsflyttare. Skillnaden mellan stannfåglar och strykfåglar är många gånger flytande. En stannfågel stannar inom det egna häckningsområdet hela året, medan strykfåglar lämnar det egna häckningsområdet (utom i häckningstid) och söker sig till andra, närbelägna områden. De håller sig dock vanligen till samma geografiska område, vilket flyttfåglar inte gör.
Tre exempel på strykfåglar är björktrast, domherre och gulsparv.

Även fåglar utsätts för mobbing. Arten tallbit är en söt småfågel som fått öknamnen dumsnut, dum Jöns och dumskalle. Orsaken är egentligen en annan. Arten lever större delen av sina liv i ödemarken och har inte lärt sig att vara rädda för människor då den kommer i närheten av oss tvåfotade.
Större delen av hanens dräkt är hallonröd med inslag av grått. Honornas är orangegulgrå istället. Ett annat namn på arten som jag känner mer till är vaktel, som nämns ibland på menyer och ska vara gott. Har du testat? Kärt barn har många namn. Andra namn är svensk papegoja, kägelbit, nattvaka, vattla m.m.

Jag läste en artikel i DN där det enligt forskare från Spanien, Storbritannien och Kanada konstaterats att flyttfåglar är dummare än stannfåglar. Orsaken är att deras hjärna är mindre. De bränner mängder med energi under sina långa flygsträckor. Fåglar med större hjärnor har en fördel när de ska finna föda, undvika fiender och konkurrens. Samtidigt måste det vara skönt att inte behöva tänka på bekymmer under de långa flygturerna om de haft fler bränsletörstiga hjärnceller att släpa på. 😉

Faktauppgifterna har jag lånat från Naturhistoriska riksmuseets webbsida.

Inte en enda söt fågelbild så långt ögat kan se. Detta måste DU ändra på i ett eget blogginlägg. 🙂

Dags för TREDJE UPPGIFTEN i min lilla lek:
A. Ta kort på TRE olika vinterfåglar. (Inga ”lånade” bilder från Google eller gamla kort.) Du får välja samma arter som någon annan haft tidigare.
Ta ett kort på en termometer utanför din bostad. En bonuspoäng till den som har kallast utanför husknuten.

Två poäng om du gör en snöängel och är med själv på bilden (här får du välja ett foto på dig själv om du har en gammal snöängelbild som tagits tidigare)…

… annars en poäng om du tar en bild på ängeln som du precis gjort, men inte vill vara med själv på bilden.

B. Lägg in ett inlägg på din blogg med bilderna.

C. Skriv därefter ner fågelarternas namn (om du kan deras namn). + temperaturen i en kommentar i detta inlägg. Berätta om du gjort någon av de två snöängel-alternativen. (Du måste göra B före C.)

D. Jag kommer att gå in på din blogg och kika. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” i kommentaren hos mig kan både jag som domare snabbt se ditt blogginlägg och andra av mina bloggkommentarläsare kan också nå din blogg. Därmed kan du få nya bloggvänner.

E. Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-6 poäng. (endast en person kan lyckas med maxpoäng denna gång.) Ett poäng för varje fågelbild. Två poäng om du gör en snöängel. En poäng om du istället tar kort på snöängeln utan dig på plats. En bonuspoäng till den som har kallast runt husknuten.

F. Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg när jag har tid. (vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

G. Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. 😀

OBS! Du får alltså bara använda egna bilder tagna med mobil eller kamera. Den här gången är det tillåtet att flera deltagare har samma fågelart på sitt foto och du måste inte kunna artens namn. Om du inte hittar allt är det helt okej att lägga in bara en fågelbild eller två arter. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna. Lätt som en plätt. Undra vilken fågelart som kommer att synas mest på era foton. LYCKA TILL!

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Tabell:
1. GunBritt, Wiolettan, 12 poäng
3. Ditte Akker, 11 poäng
4. Ethel Hedström, Anki, Kersti, 9 poäng
7. Comsi Comsa, Eva Rohlén, Mia, Gunilla Wahlberg, 8 poäng
11. Sussie, Znogge, 7 poäng
13. Villa Herberts, 6 poäng
14. Gerd Lindblom, Sanna, Maria Bromander, 5 poäng
17. Anna Andersson, Gunnel Moberg, 4 poäng
19. Gun Toresson, 1 poäng
20. Övriga 0 poäng. 🙂

Här har du andra lekkompisars bidrag: (Hälsa gärna på hos dem och se om det finns några snöänglar och mystiska fåglar) 😀
(Det blir en vit ”bloggfläck” ner till en lekkamrat, så scrolla ner en bit. Konstigt nog är allt rätt när jag lägger in. Det var samma sak med samma blogg förra gången. Mysko. )

Flera fåglar och en snöängel

Min mörkaste bloggvecka

Publicerad den 26 oktober, 2014 av https://bosseliden.wordpress.com

147

Vad nära det kan vara mellan harmoniskt välbefinnande och mörk sorg. Ibland kan jag naivt tycka att det är precis som om man inte tillåts att vara glad alltför länge och alltför mycket som människa på jorden. ”Tro inte att du är något. Här får du en skopa skit över dig.”
Förra söndagen firade jag och Solveig vår 24-åriga bröllopsdag på Österlen. Vi njöt av god mat i Kåseberga, vacker havsutsikt, men framför allt njöt vi av varandra. Tillsammans pratade vi minnen från den soliga oktoberdagen då jag sa JA, men där jag fortfarande inte är säker på om Solveig svarade på frågan. På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra vad hon mumlar. Tyvärr gick vår kombinerade DVD och VHS-spelare sönder och vi köpte bara en ny DVD-spelare. Vi har skojat många gånger om att jag fortfarande väntar på svaret. Solveig retas som vanligt tillbaks och säger att hon fortfarande funderar. Fraserna må vara gamla, men de två sammanfogade pusselbitarna har byggt upp ett gemensamt liv trots svåra sjukdomar och död omkring oss.
När vi mätta och glada efter dagens innehåll parkerade bilen utanför vårt hem var vi lyckligt ovetandes om vad som väntade oss. Jag tror att det är bra att inte veta. Man ska aldrig ta ut sorger i förskott. Då får man uppleva dem två gånger. Vi delade på oss när vi kom in. Jag kände impulsivt för att ge mig ut på bloggpromenad. Nu gör jag en passande smygreklam och ger samtidigt en känga till en av författarna till denna bok, den manliga.

Ett av de första kåserierna har rubriken ”På promenad genom Blogglandia”. När jag precis har läst om kåseriet känner jag en obehaglig känsla i magen och upplever mig själv som en falsk skribent. Jag håller inte alls med om alla rosord som jag har skrivit. Skulle jag fått en chans att redigera skulle jag fyllt på med två sidor till och skrivit om medaljens baksida. Jag skriver i kåseriet att det aldrig har hänt att jag fått skoskav och att livlinan bara är några tryck bort när jag läser andras bloggar.
Ändå är det bara ett sandkorn från sandlådan, som våra fina döttrar säger, bara ett korn från den sandlåda där jag tycker att vissa hör hemma i detta bloggdrama, till det hemska som vissa drabbats av på nätet. En falsk slinga kan sprida sig med vindens hastighet. I värsta fall och utan stöd från omgivningen ger de oskyldigt drabbade upp helt. De står inte emot trycket och trasas sönder. Jag lider med de som kallas offer och det river i mitt hjärta när jag tänker på hur onödigt allt sådant är.
Vilken tur jag har haft på dessa snart 2.5 år som jag bloggat. Något som jag bara tagit som en självklarhet. Jag är inte blåögd, utan brunögd på bägge ögonen. Jag har tröstat de som råkat ut för nätmobbing och näthat som till sist lett till att de lagt ner sin blogg. Urtrist när ondskan och mörkret ska segra. 😦

I min debutbok behandlar jag olika ämnen. Några av dem är svek och skuld, skuld över något som Sebastian Rosander egentligen är mer eller mindre oskyldig till. Han valde taktiken att hålla sin sanning för sig själv, vilket hade sitt pris under en lång mörk tid. Efter det hemska som hände blev det med tiden något gott av det hela, när Sebastian bytte livsspår och gjorde upp med sina skelett i garderoben. Jag som följde hans väg med stort intresse var nöjd med vad han åstadkom. En författare bryr sig om sina bokbarn.
Bosse Lidén var till skillnad från Sebastian helt oskyldig och ovetande om vad två kvinnor skapade bakom ”ryggen”. Jag har försökt landa dessa mörka dagar och ta det i den takt som min kropp tillåter. Jag har pusslat ihop detaljer som är synliga på ”brottsplatsen”. Egentligen skulle jag denna vecka helhjärtat ägnat mig åt marknadsföring av vår gemensamma bok. Istället ligger jag väldigt nära gränsen till att gå tillbaka till min utbrändhet, den som alltid finns där i skuggorna, och dessutom har jag ett adrenalinpåslag som gör att kroppen inte tar upp det insprutade insulinet på ett optimalt sätt. Inget som någon bloggare med alias eller fågelbild som profilbild behöver bry sig om. Att namnet på en kategori i min blogg, Skyltsöndag, skulle kunna orsaka något sådant här var jag helt oförberedd på. Jag har inte startat någon fotokedja eller samlat ihop en grupp bloggare som ingår i en fotoutmaning. Det är kul när man skämtar MED varandra. Men man hänger inte ut främmande människor med bild och klipper och klistrar i en text så att bloggvännerna som läser ska bli vilseledda och i sin tur fortsätta mobbingen på sina bloggar. Hade hela min kommentar fått vara med hade alla som läst fått veta sanningen och då hade det inte blivit något att driva om. Hela skämtet och anklagelsen hade fallit till marken som en pannkaka, om kvinnan med en bloggadress som för mina tankar till en lånad boktitel av Monica Zak, lirat med öppna kort. Vad vann hon med detta? En kort stund i rampljuset bland sina bloggläsare. Ett livstids minne hos den hon ”ord-och-bild-sköt” på. Hon fick sol hos sig medan jag hade regn hos mig, skulle Orup sjungit träffande om veckans lågtryck. Det var så lågt att följa allt som hände utan att själv kunna göra något. Kvinnan varnar så gulligt:
”Det inte får bli ngn mobbningskampanj mot stackars Bosse, förmodligen helt oförberedd på vad han har ställt till med… vill iaf tro att det var omedvetet. Vi får utgå ifrån att folk är goda och ärliga även i bloggvärlden, eller hur? 🙂 ”
Kvinnan fick med några sanningar och själv satt hon på HELA sanningen. Den hon så vackert dolde med att klippa av mina ord. Jag är impad av min behärskning att inte kliva in på scenen just då, när drevet gick.
Solveig skrev ett inlägg som snabbt lades in. Hon blev en ensam soldat i främmande land. Ett förlåt dök upp på som en kommentar för granskning på min blogg. Det lät vackert en mycket kort stund, tills vi på Solveigs dator såg svaret på en kommentar som drev om Solveig. Beviset på devisen, falsk som vatten. Kränkande är den kortaste sammanfattningen för alla de mörka känslorna som flög genom min hjärna under tiden som vi såg kommentarer droppa in. Händer det här på riktigt? Vilken tur att jag inte stod vid ett stup i Kåseberga. De vassa klipporna skavde ändå på ett bildliknande sätt. Främmande människor söndagslekte och hade ett improviserat skyltsöndagsparty där jag och Solveig var de inbjudna måltavlorna. Tack kära okända bloggvänner för ert bidrag till vår tjugofjärde bröllopsdag. Det tacket hade ironiskt presentpapper. Från mitt innersta vill jag däremot tacka de få kvinnor som valde att inte kommentera varken mig eller göra sig lustig över Solveigs inlägg. Störst tack till Solveig som modigt stödde mig. Min egen klippa i livet. Ordet skyltsöndag är belagt sedan 1895 i Sverige. Tiden går fort.

I en av mobbsvansarnas inlägg driver ytterligare en okänd bloggare med mig med en stor bild och text. ”Fågelbloggaren” tycker att jag är en JUMBO och jag har därför hamnat på dennes lista ( kommenterande personer tycker att det var hellyckat och passande). Först tog jag det som ett förtäckt hot när jag läste meningen ”Han har redan fått en placering hos mig” på ”moderbloggen”. Det lät så läbbigt att läsa det. Något som handlade om mig. På ett vis fick denne bloggare rätt. Jag har känt mig som en Jumbo ända sedan jag gick på bloggpromenad förra söndagen. Jag hoppas personen är nöjd. Det han eller hon inte visste, liksom de andra i kommentarsvansen, var att de var förda bakom ljuset. Jag vill med detta långa inlägg få människor att tänka till nästa gång de hänger på en svans med skitsnack om någon okänd bloggmänniska. Om svansen inte blir road försvinner glädjen hos ledaren. Jag önskade att det fanns en bloggpolis. Då hade jag inte tvekat om att anmäla ett alias. Mest för att sätta ner spaden och se vad som händer med rättvisan, för jag anser att annars får ondskan syre. Nästa gång vill jag lägga in ett betydligt trevligare inlägg. Jag ska ärligt erkänna att jag älskar att skriva böcker, längre texter till en roman eller ett kåseriinlägg. Det var därför jag skaffade en blogg. Mitt sätt att skriva ville jag bjuda på. Läsarna behövde inte tycka om mig som person (fast det är inte förbjudet) utan endast kommentera mina texter. På resans gång ändrade jag tidigt åsikt. Orsaken var att jag träffade på så många härliga okända människor, så gränsen mellan författaren Bosse Lidén och privatpersonen har på något märkligt sätt suddats ut. Så har det mestadels varit fram till i söndags. Jag hade och har fortfarande som främsta mål att SolBo Förlags två titlar blir sålda och lästa av personer som trivs med läsupplevelsen och längtar efter en tredje bok. Böckerna är för mig inga luftslott, men just nu har jag svårt för att se någon glädje i att ha en blogg. Min humor har åkt på semester. Förhoppningsvis till en varm och skön plats. Mitt obehag över att inte veta var främmande personer gör av mina ord ger mig en sur smak i munnen. Det kommer att sjunka in, men aldrig ska jag glömma detta helt. Jag tror att det är viktigt att jag tar med mig det i min livsryggsäck. En erfarenhet som startade med en kniv i ryggen av en person som lämnat 119 kommentarer hos mig. 😦

Detta är mitt inlägg nummer 654. Det klart svåraste att skriva av de alla. Jag ville berätta om något som jag upplevde som mycket obehagligt och kränkande. Jag har valt att inte skriva ut en svart lista på deras alias och även riktiga namn. Vissa saker kan ändå inte göras ogjorda.

Jag har en önskan till dig läsare som är sugen på att kommentera efter detta inlägg. Det är att du BARA visar med en glad gubbe eller ett rött hjärta att du läst detta trista och mörka inlägg. Jag vill inte att du ska bli min svans. Mitt råd är att ni där ute är rädda om varandra. I en god värld skulle mobbarna be om ursäkt. Det räknar jag dystert inte med. ”Självklart bedriver vi ingen mobbing. Hela bloggandet är ju bara på skoj. Men det får man tåla!” skriver ”fågelbloggaren” från sin anonyma gren.
Kram från en besviken medmänniska en mörk söndag i oktober. Veckodagen vågar jag knappt SKYLTA med. 😉

Ps. Jag valde att inte godkänna de mejl som kom in till granskning på WordPress. Varför? Av det enkla skälet att då hade personerna fått nyckeln till min blogg, kan skriva när som helst om vad som helst. Det är ju inte helt säkert att humorfria Bosse Lidén tycker att allt bara är på skoj. Jag måste alltid godkänna nya besökare första gången och personer som WordPress anser inte ha kommenterat hos mig på en längre tid, men alla människor i hela världen kan läsa min blogg. Om de nu får ut något av den… tänk om jag vore en flyttfågel med Medelhavslängtan …

Ljus på flera sätt

Publicerad den 9 mars, 2014 av https://bosseliden.wordpress.com

Det är en ljuvlig tid just nu. Jag gläds och är tacksam åt många saker. Flyttfåglar kommer i stora stråk från söder och flyger in över havet. Vårblommorna tävlar med varandra om att dra till sig uppmärksamheten. Det är flera veckor sedan snödroppar och vintergäck tjuvstartade. Fortsätter värmen kommer allt rekordtidigt. På gärdena såg vi igår hur bönderna jobbade på med vårbruket. Ljusets återkomst uppskattar jag otroligt mycket. Mer och mer för varje säsong. Kan det ha med åldern att göra? Precis i skarven mellan sportlovet och nystart på vårterminen brukar det märkas markant i dessa breddgrader på båda hållen. Ljust vid frukosten med fågelkvitter utanför. Ljust vid kvällsmiddagen. Finns det inget negativt? Jag funderar några sekunder och kommer fram till att prata emot mig själv. Ljuset. Färgerna. Spänningen att inte veta vilka färger när vi startar våra kvällspromenader från husdörren… går genom tunneln under Dag Hammarskjölds väg… och tittar upp mot Nya Vattentornet för att se vilka färgtoner som konstnären valt för denna natt. Fortfarande har vi inte registerat hur många färgkombinationer vi sett under dessa snart tre år vi bott här. Däremot varit tacksamma och glada när vi varit utanför stadsgränserna och börjar närma oss vår hemstad under den mörka säsongen. Precis som om vi blev välkomnade hem. Önskar er en fin söndag.

Sista morgonturen i centrum

Publicerad den 16 augusti, 2013 av https://bosseliden.wordpress.com

Med lite vemod startade vi sista morgonturen med cyklarna, i centrala Ystad, denna härliga sommar 2013.

Vi gillar denna affär – bara att komma in och känna doften i butiken är välbefinnande.

Kvinnan, som vi tror är butiksägaren, är alltid naturligt trevlig.
Klocktornet på S:ta Maria kyrka, som ligger på Stortorget.

Det stämmer verkligen, ordet som sammanfattar sommaren 2013 när den varit som bäst. Dessutom är det början på min frus namn…ett norskt flicknamn.

”Ursäkta! Är du en flyttfågel?”

”Nja! Jag funderar bara på att doppa fötterna. Fast är det tillräckligt varmt?”

Triss i energikickar

Publicerad den 2 oktober, 2012 av https://bosseliden.wordpress.com

Andra höstmånaden har börjat med kalasväder. Jag har suttit utomhus och intagit måltider och svettats och nästan inbillat mig att vi var på väg åt rätt håll. Sedan tittar jag ut över skogsdungen och ser de vackra höstfärgerna och inser sanningen. Om jag ändå inte är helt övertygad kan jag med jämna mellanrum höja blicken och lyssna på skränet. Flyttfåglarna som intar sina positioner i flocken och lämnar oss andra i sticket. Det är något visst med att se detta varje höst, men jag föredrar stunderna när de kommer tillbaka.
Därför är det så underbart med energikickar under mörka årstider. Man kan få dem på olika sätt. Den här gången tänkte jag nämna tre stycken som är mer av det mänskliga slaget. Jag har inte betalt något för att möta dem. De har funnits där helt gratis för mig i tre olika miljöer och på tre helt olika platser i tre lägen av mitt liv. 😀

Det talas ibland om människor som stjäl energi av andra. Energitjuvar. Rådet tycks alltid vara att man ska undvika dem. Det kan vara både rätt och fel. Ibland prövas vännen i nöden.
Så finns det personer som är unika. Varje gång jag träffat dessa tre människor har de fått mig att bli glad. Känna mig önskad. Precis som om jag var värdefull. Ändå har det inte handlat om något personligt. Trion har betett sig likadant mot alla i sin omgivning. Deras ögon har gnistrat av livsglädje, hopp och ljus. Inget har varit omöjligt. Nu när jag tittar i livets backspegel kan jag inte erinra mig något tillfälle där jag sett dem klaga, gnälla över småsaker, säga något dumt, sucka över vädret, jobbet eller skolan.

Glädje smittas. Blir som ringar på vattnet. Letar sig in i trånga och snäva utrymmen. Visst finns det människor som har ont av andra personers lycka. (Stackars ”krakar” som hamnat så långt ner i källaren). Men jag är övertygad om att ”mina” tre speciella människor på sina vandringar genom livet har glatt tusentals andra människor i livets alla situationer med sitt positiva och härliga sätt. Jag hoppas av mitt innersta hjärta att de förstått vilken betydelse de haft. För inte har jag tackat dem. Däremot tagit dem för givet när jag träffade dem. Man ger lätt sina medmänniskor sina koder och kläder för hur de ska vara. Dömer och fördömer. Nu vill jag i denna blogg ge rosor till följande människor. En av dem finns inte längre i livet. Han sitter säkert någonstans på ett moln och sjunger och glädjer andra saliga själar. Vi ses förhoppningsvis igen i framtiden om det blir som jag vill.

TACK Bruno Onemark för alla trista mörka mornar när jag frusen kommit cyklande mitt i natten till posten för att börja mitt jobb. Mitt humör gjorde en höjning åt rätt håll varje gång jag såg att det var du som jobbade i ”värdeburen” den morgonen. Egentligen brukade jag höra dig först innan jag såg dig. Du hade nästan alltid en sång på dina läppar. En gammal schlager. Trots stress hade du alltid tid om det var något jag inte kunde eller ville ha reda på. Aldrig såg jag dig brusa upp eller tappa tålamodet inför någon av dina arbetskamrater. Just nu ser jag dig precis som du var i din glans dagar. Spenslig. Sportig. Du såg bra ut och var som ett stort sommarleende även mitt i kallaste vintern.

TACK Katarina Larsson för de stunder på mornarna på Balder i Borås där vi ofta möttes först av alla när vi skulle lyssna på föredrag i Hörsalen. Eller Sovsalen som vi vanliga människor ofta kallade aulan. Precis som jag ville du alltid vara i tid. Du måste ha blivit den mest lämpade bibliotekarien i hela Sverige. Vilken energikick du var som person. Alltid glitter och positivitet i dina bruna ögon. Inget var för svårt. Lärarna måste ha upplevt dig som mönstereleven. Duktig på alla sätt. Du var underbar som kurskamrat. Helst de grå dagarna. För regnar gör det ofta i gamla textilstaden Borås.

TACK Elvy Andersson som jag fick äran att träffa när jag jobbade på Ätranskolan i Halland i tre år. Elvy var anställd som allt-i-allo. Det fanns inte en uppgift hon inte klarade av och utförde med glimten i ögat. En fantastisk kvinna som sken som en sol trots en tuff barndom, eller kanske just därför. Vad jag njöt av våra samtal på tu man hand där vi pratade om högt och lågt. Du var så populär bland kollegor, elever, föräldrar och bland alla i dina hemtrakter. Du behandlade alla lika. Löste många konflikter bara med ditt glada humör. Elvy har gett ut två tjocka böcker med hundratals färgbilder över sitt liv och de sina. Hon har fortsatt efter sin pensionering med att glädja och göra livet gladare och meningsfullare för andra pensionärer. Hos mig platsar du verkligen in som en av mina solstrålar med ditt stora hjärta fyllt av människokärlek och medmänsklighet.

Sedan har jag haft riktig tur på hemmaplan också. Inte alla kan njuta av en Sol varje dag. Syftade på halva min fru. Sol-veig. Utan henne hade jag varit halv. 😉