När plikten kallar

Hela juli 2018 känns som ett stort vitt tomt papper. Jag har inget som helst att göra. 😉 Då dök räddningen upp i postlådan. Ett tjockt kuvert. Jag hade blivit speciellt utvald. Kände SIFO till att jag älskar statistik? Fint foto. Vilken stad kan det vara tro.

Det fanns en lockelse om att jag skulle kunna vinna pengar i något projekt. Svante började tjata om att han ville hjälpa till. Jag förklarade på skarpen att det stod tydligt att INGEN annan får fylla i. 🙂 Det dröjde till sidan 22 A innan första kladdet kom. Jag började antagligen tappa koncentrationen. Skyller på frågan om damkläder-inköp de senaste 12 månaderna. Ruta för 0 kr, 250 kr, 500 kr och till sist över 20 000 riksdaler.
Blev en aning less på dubbelkoll och trippelkoll av samma typ av frågor som jag redan besvarat.

Roligaste frågorna var kanske de om vilka favoritlag jag har i olika sporter. Inte lätt att hålla reda på om jag lyssnade på P4 mellan klockan 10-12 förra onsdagen.

Min rygg, vader och fötter tackar som djupast SIFO för denna ”korta paus”. (tog flera dagar)
Jag kunde inte låta bli att räkna mina kryss. Endast 2 622 stycken. Det tjocka kuvertet där jag slapp sätta dit ett eget frimärke la jag på postlådan igår. En halvtimme senare hade jag fått en cortisonspruta i mitt högra pekfinger. Tur det inte var tvärtom. Då hade kryssen hamnat utanför rutorna. Jag kunde inte skyllt på Svante. 😉

Var tror du jag satte sista krysset? 😀 Hade du gjort din plikt? Eller slutat efter tre sidor? (Det var 44 sidor)

Efterord:
Alla tycks flytta från Ystad samtidigt. Det kom nya flyttkartonger på tisdagen. När S kom dit var där endast 10 st kvar. De är nu redan fulla i vår bostad. (raglar inte omkring) Nya kartonger ska komma idag. S har beställt en rejäl ”dos”.
Det är mer trist med personer som ska komma och köpa möbler och annat. Undra hur många som svikit/lurat oss de senaste månaderna? Stulit av vår värdefulla tid. Idag skulle någon komma och köpa 3 st Billy med glasdörrar. I söndags skulle någon komma och köpa två av dem. En massa extrajobb för oss. Timmar vi kunde ägnat åt viktigare saker. 😦
Snart kommer sista frågan/uppgiften. Först måste jag ta ett foto. Då måste en röd bil vara ”hemma”.

Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…