Världen & Vardagstankar: 20 av 30

Tjugo

  1. Vilket datum kommer du aldrig att glömma eftersom du förknippar det så starkt med något som hände dig eller som hände i världen? Om du inte vill berätta varför räcker det med att skriva datumet.

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Ps. Idag kommer det TRE frågor för att skynda på kategorin, eftersom den tog sommarlov. Det gjorde vårt internet igår också. 😦

Annonser

”Favorite Record”


Jag fortsätter på temat musik, men vandrar från ljuva 60-talet till modern musik från 2014. Jennifer som gör denna cover fyllde 19 år i förra veckan. Sista året som tonåring. Till sommaren är det studentexamen. Familjen Lidén firar examen tre år i följd från och med juni 2015. 🙂
Temat för denna speciella vecka för mig är födelsedagar. Om jag ska vitsa till det skulle jag kunna skriva att jag har två stycken denna vecka. Ärligt talat vet jag inte om jag är speciellt förtjust i någon av dem. På lördag ska jag i ett seriöst inlägg skildra min sista dag …
Är ni extra vänliga under denna ”Vänliga veckan”? 🙂
Vilket härligt väder vi hade i Ystad igår. Som jag njöt när jag vandrade längs stranden i Lilleskog. 😀 Det var riktigt varmt och den kyliga vinden från söndagen var helt nertonad. En föraning om våren. En fin sten fick följa med mig hem och verkar trivas i fönstret. En annan bor kvar i mörkret i min jackficka. Livet är inte alltid rättvist. Varken för människa eller sten. Var rädd om dig. ❤

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Skämt8

Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”