Aftonbladet eller Expressen?

Aftonbladet eller Expressen? Albert Bonniers Förlag eller ge ut själv? Losers Förlag eller SolBo Förlag? Alla dessa val man står inför såhär i början av året.

Egentligen är det Joanna Björkqvists fel… 😀 Jag gick in på en länk från hennes blogg och blev sugen på att köpa en bok som hon skrivit tillsammans med kollegan Kristina Svensson. Titeln var: http://dinbokdrom.se/ (Läs gärna min positiva recension som jag la in som januari månads boktips här på bloggen). Blir det fel går det inte att ringa upp Albert Bonnier heller. Han tog ner skylten 1900.

Det är dyrt, trist och energikrävande att dra ut 350 sidor. Lägga ner tid på att skriva följebrev och sammanfattningar. Ändå är jag tämligen säker på att vissa bokförlag inte ens läst en sida av mitt manus. Man satsar inte på debutanter som inte ger avkastning direkt. Så är det bara. Jag har tröttnat på att inget händer. All denna väntan av min tid. Jag har bara ett liv. Textmässigt är mitt manus klart för mig sedan länge.

Jag och Solveig har varit ensamma några dagar. Våra tjejer befinner sig på läger. Vi har gemensamt kommit fram till att SolBo Förlag inte ska vara skraja för att satsa på en debutant. 🙂 Manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska bli först och förhoppningsvis inte sist ut. Primärmålet är att inte gå back ekonomiskt. Personligen är även målet att inte bli totalsågad på BTJ viktigt. Nästan viktigare för mig som bibliotekarieutbildad. Jag ska erkänna att det kommer att göra mig orolig. Tänker på alla tusen timmar jag lagt ner. Hur dessa kan krossas av en främling med makt på några rader och sekunder. En främling som kanske haft en olycklig kärleksdrabbning i västkuststaden Halmstad och som därför ser rött så snart staden kommer på tal. Då är det kört så det ryker. Jaja. Man får hoppas att lektören är neutral och bara gör sitt jobb. Solveig har jobbat som lektör på BTJ i massor av år. Synd att hon inte skriver om vuxenböcker. 😉

Sådär skrev jag under jullovet.

Vissa saker har fördjupats nu några veckor senare. Jag struntade i att skicka till Albert Bonniers förlag och många andra förlag. Stängde av de tankarna. Plötsligt kändes de totalt oviktiga. Jag fungerar så. När jag släpper saker droppas de helt bort i mitt medvetande. Jag går aldrig och ångar mig efteråt.

Samtidigt stämmer inte en sak längre som jag skrev ovan. Den sysslan som ett ”riktigt förlag” skulle tagit tag i. Haft åsikter om ditten och datten. Nu har ansvaret glidit över till mig och mina närmaste. Textmässigt är jag åter igen INTE KLAR. Visst har jag tvättat texten i många timmar, men inte ord för ord. Inte varje tecken. Sådant skulle jag ha sluppit ifrån om ett känt förlag tagit över taktpinnen.

För att jag ska få den riktigt rätta känslan måste jag dra ut varje kapitel på papper. Sedan hitta olika trevliga positioner. Gå omkring och läsa högt. Prassla med papperna. Sätta mig i en favoritfåtölj. Lägga mig på rygg i sängen. (Saknar att kunna vara utomhus). Efter att jag läst ett kapitel börjar slitet. Varje mening ska sakta läsas igenom. Sedan varje ord och tecken. Finns det för långa mellanrum? Sitter ” på rätt ställe jämfört med punkter och kommatecken? Måste erkänna att jag fortfarande ibland hittar små, små fel här och där. Inte på varje sida, men tillräckligt ofta för att vara retfullt. Tänk om det blir ett fult fel redan på första sidan som stör läsaren. Hemska tanke. Till saken hör att jag inte läst många böcker genom åren som inte innehållit något fel. Men. Jag har sett många fler fel i böcker med okända bokförlag genom åren. Det är en sanning som får branschfolk att le lite fult. 😉

Sista veckan har jag blivit rejält yrkesskadad. Undermedvetet letar jag fel. Den spännande boken jag läser på kvällarna har innehållit 28 fel, d.v.s. som jag märkt. Hitintills. Albert Bonniers Förlag står det på framsidan. Slump? Varför dyker det namnet upp hela tiden?

Jag stressar inte. Drar ut ett kapitel på kvällen. Jobbar intensivt med en sida när jag känner mig fräsch och redo nästa dag. Den helt klart bästa metoden är när Solveig läser högt för mig. Då hör jag direkt om det fungerar. Mycket bättre än om jag gör det själv. Jag har aldrig tyckt om att höra min röst. Minns hur pinsamt det var på mellanstadiet när vår lärare spelade in oss när vi läste en engelsk text på rullbandspelaren. Sedan fick hela klassen lyssna på allas inläsningar. Det kändes som det var någon annan som läste. Obehagligt. Berodde inte på fel engelskt uttal. Jag har hört Solveigs röst på radio några gånger. Den är helt perfekt. Hon skulle kunna få läsa in min bok som en ljudbok. Fast näää. Berättarjaget heter Sebastian. Det skulle bli tokfel… Vilken är er favorituppläsare när ni lyssnar på ljudböcker?

Annonser

Fyra buntar manus

Fyra sådana här buntar av papper. Stackars skog. Snart är det klart för avgång mot norr.

Tre sekunder efter att jag tog balkongkortet kunde grannarna fått läsa boken i lite fel ordning 😀  Sant är att det blåste rejält så jag fick ta en chansning när jag släppte sista tummen vid kanten innan jag tog kortet.

Känner man sig stolt som skapare till ett manus? Många skulle nog svara JA på den frågan. Jag känner mig som vanligt. Fast första gången jag drog ut ett manus och tog kort på bunten kände jag en blandning av stolthet och förvåning. Hade verkligen jag skrivit allt det där. Det känns nu som om det var väldigt länge sedan det var just första gången – I början av nittiotalet. Titeln var ”En andra chans”.

Besvikelserna genom åren bidrar till att det inte känns något speciellt. Enda skillnaden är att jag bestämt mig för att det kommer att sluta på annat sätt den här gången. Det finns många möjligheter att trycka upp en egen bok i precis så många ex man vill ha.

Jag trodde att jag skulle fixa kopiering och några detaljer på en vecka. Nu började det krångla direkt. Bläckpatron, papper och tre andra saker var beställt i god tid. Jag fick fyra olika mejl om köpen. När vi hämtade ut var papperna inte med, mer än på papperet 🙂  Har jag bestämt mig för ett startdatum ruckar jag inte på det. Därför köpte jag ett paket papper på Rusta och startade kopieringen förra måndagen. Nästa dag fick jag göra om ett besök på Rusta och köpa femhundra papper till. Efter kontakt med företaget visade det sig att någon klåfingrig person trollat bort de fem buntarna på sträckan mellan paketering och leverans. I fredags fick vi därför en ny låda och har därmed papper ett bra tag framåt.

Nytt för denna gång är att jag blivit modernare och gått ifrån den mossiga principen att skicka till ett bokförlag i taget. Med tanke på att jag vid vissa tillfällen klarat av både första och andra gallringen är det inte så smart att behöva vänta ett halvår på ett trist besked.
Nu är frågan om jag är för sent ute för att redan i år kunna komma i fråga när det gäller det där lilla priset de brukar dela ut 10 december. Chansen att de skulle välja någon från sitt eget land två gånger i rad är rätt liten. När inte ens hon….vad hette damen… hon som skrev en massa tramsiga oväsentliga barnböcker om busiga barn… Astrid något… lyckades få medaljen.
Den där Astrid fick inte ut sin bok på det kända bokförlaget i Stockholm dit hon lämnade det först. Hoppas verkligen inte dessa fyra lyckliga mottagare gör samma misstag.   😀

Att skriva trehundrafemtio sidor fördelat på trettiofyra kapitel var rätt enkelt jämfört med att skriva en sammanfattning. Jag kom fram till det i förra veckan. Om man uttalar ordet högt och tänker på betydelsen känns det inte bra när sammanfattningen blir längre än manuset. En obehaglig tanke surrade i mitt huvud om att förlagen inte skulle uppskatta det. Efter ett  tvättande av texten fick jag ner det till en halv sida utan att avslöja vilka som eventuellt dör, mördarens personnummer och hela den röda tråden.

Ett följebrev ska också vara viktigt att få med. Helst skulle jag bara vilja lotsa vidare till min blogg och det jag skrivit om mig själv där. Nu blev det en personlig sida där jag bjöd på anekdoter och några av alla mina ovanor. 🙂 Nu hittade jag på. Följebrevet var i alla fall betydligt lättare att skriva än sammanfattningen.

Nu kan jag lägga större fokus på vad jag vill ha ut av mitt skrivande i framtiden. Medan jag funderar på vad som lockar allra mest fortsätter jag att skriva kåserier som jag lägger in på bloggen och på 1av3.se och samlar in material om annat intressant. Än så länge finns det sex alternativmanus jag väljer mellan. Min blogg kommer jag även att utveckla åt olika håll. Jag har en del idéer och har som ni kanske märkt redan startat nya kategorier. När jag går in i ett riktigt skrivande kommer det att bli många vita veckor. Där är jag inte på ett bra tag. Först är det många beslut som ska fattas i höst. Ska jag skriva barnbok, läromedelsmaterial, novellsamling, deckare, kåserisamling, biografi om min mamma, välja anekdoter från tiden med Lidéns Samlingsmuseum eller något helt annat? Så länge som jag producerar kåserier finns alltid en reservutgång. Imorgon ska jag berätta lite om ”Pojken med nio liv”.

Vad underbart att solen och värmen kom tillbaks plötsligt efter lunchen. Måste ta en paus och njuta av sensommaren.