Han valde fel flyktväg

Många små grabbar drömmer om att få åka polisbil eller brandbil. Jag vet inte om mina drömmar var så starka. Men en gång fick jag åka polisbil. Inte så långt. Ett par hundra meter. Okej. Det pirrade säkert lite extra i magen. Samtidigt var jag mest tjurig på min kompis. Det där kunde vi ha undvikit.

Jag var ingen liten grabb. Hade fyllt femton, eller sexton år. Minns att polisen framför mig i polisbilen hade en enormt tjock och bred nacke. Mina tankar gick till en rysk brottare. Han var tuff på rösten. Spottade ur sig frågor som han ville ha raka svar på. Jag som hade tankarna fulla av brottning, ryska maffian, snabba tankar på att smita, som att öppna dörren och rusa, hade ingen större lust att försöka komma ihåg mina fyra sista siffror i mitt personnummer. De lämnar man väl inte ut hur som helst, till vem som helst? Problemet var att min kompis inte var så snabb. Vi hade heller inte snackat ihop oss. Inte hunnit. Nu var det inte läge att leka viskleken i baksätet.

Jag var den enda grabben i min klass som inte hade moped. Det fanns en kille i vår klass med samma namn som jag, som hade ont av det. Jag i min tur kunde inte förstå hur han kunde vara född med två vänsterfötter och varför han inte fick något bollsinne när han föddes. Skillnaden var att jag var väluppfostrad och behöll mina tankar inombords. Det som stack i grabbens ögon var att jag fyllde femton år först av alla grabbar i klassen. Han tyckte det var slöseri. Han hade redan köpt en rätt ful moped, med mina ögon sett, som han putsade varje dag. Töntigt tyckte jag. Som att damma och städa rummet varje dag utan att få någon belöning. Inte ens när jag berättade att jag valt språkkurs och tennisläger en månad i England istället för moped, verkade en logisk tanke tändas hos min namne. Jag höll därför tyst om att jag ville behålla mina starka ben genom att fortsätta cykla. Ville heller inte skryta med att moped hade jag minsann redan provat på att köra när jag var sju år och lånat brorsans svarta Rex. Putsa däremot tyckte jag var ett kärringjobb.

När jag och mina kompisar hade bråttom trampade jag inte på min cykel. Istället stållade jag som det hette på den tiden. Höll i mopedchaufförens ena axel. Eller så satt jag obekvämt nere på ramen med fötterna läbbigt nära ekrarna. På den tiden var jag odödlig och insåg inga risker. Allt var bara äventyr. En av mina bästisar var född med tur. Två gånger när jag stållade fick vi möten och jag tvingades släppa. Runt hörnet dök båda gångerna en polisbil upp.
Samma tur hade jag inte ihop med Dennis. Egentligen hade jag en himla otur med Dennis. En gång när jag stållade tappade han sin ena toffla, som jag rullade över med en lika förvånad cykel som jag. Jag och cykeln flög i backen. Till råga på allt missade jag därför direktsändningen från OS när Bernt Johansson cyklade hem ett guld till Sverige. Det sved värre än skrubbsåren och myggorna den sommaren för en sportkis som jag. Denna andra gång befann vi oss utanför Folkets Park och Galejan, som det andra dansstället hette. Då såg jag den svartvita polisbilen komma mot oss på Furuvägen.
”Snuten. Snabbt in till Folkets Park.”
Dennis lydde och styrde in på den breda asfalterade vägen som stora orkesterbussar skulle kunna rulla in på. Jag satt därnere på moppen, vred på huvudet och såg att polisen tog upp jakten. Vägen innanför portarna var ungefär etthundrafemtio meter lång. De skulle vara ikapp oss på slutet insåg jag när bilen svängde in på området.
”Kör in bland blomsterlabyrinterna. Lura dem. Sedan drar vi ut genom andra utgången. Vidare ner på grusgången vid Nissan. Där får inte snutbilen plats. Sväng!”
Jag spottade ut mina fraser. Det blev för mycket information på en gång för Dennis.
”Va?”
Dennis fortsatte istället rakt fram mot döden. Polisbilen gasade på rejält, hann ifatt oss på ett par sekunder och trängde in oss mot gräsmattan.
”Varför stannade ni inte?”
”Vi såg er inte”, svarade Dennis.
”In med er i bilen.”
Lite spännande tyckte jag att det var med polisknastret och när de kontaktade någon genom polisradion som bekräftade att jag var jag och Dennis var Dennis. I den stunden kände jag mig som om jag var med i en deckare på TV, Mannen från Uncle.

Detta är min enda prick i registret. Jag kände väl till spelreglerna. När man fått två prickar får man inte körkortstillstånd. Tvingas då vänta på körkortet i ett helt extra år. Megalångt. Därför slutade jag tvärt med det buset. Körkort skulle jag ha så snabbt som möjligt. Jag fick inte ens någon utskällning när jag kom hem. Fick betala böterna själv. Det sved. Var lite mallig för lappen som jag hade på anslagstavlan i mitt pojkrum som ett minne från min brottsliga bana. Pappa brukade reta mig ibland. Jag hackade någon gång på Dennis som kontrade med att han inte hade hört mina goda råd, ”sketrädd” som han varit.

Om ni är nyfikna:
Kontakt två med polisen kommer nästa fredag.
Kontakt tre kommer torsdagen den 21 mars. Vid dessa tillfällen var jag äldre och totalt oskyldig. Andra gången var jag rädd… tredje gången var jag rosenrasande.

Annonser

En nytvättad sannhistoria

Svårt att säga hur många gånger vi sagt frasen att vi måste åka och tvätta bilen på en mack sedan vi flyttade till Ystad. Lättare att hålla reda på hur många gånger det hänt. Inte många. Ändå lovade vi varandra att vi skulle sköta vår bil även på utsidan när vi bytte senast.

Idag gjorde vi det. Vi ville att bilen skulle glänsa när vi gjorde en av årets sista turer ut på Österlen i det vackra vintervädret. Jag rattade in på OK. Glatt såg jag att båset var tomt, vikdörrarna öppna och att det lyste grönt. Jag körde fram precis utanför tvättomaten medan Solveig gick in för att betala och få en biljett med kod. Runt min bil kretsade bilar som skulle kontrolleras på luft, tvättas för hand och personer som skulle in på macken i olika ärenden. Skönt att ha pool position, tänkte jag belåtet. Knack, knack. En äldre man ville något. Han sa att det var hans tur att tvätta bilen. Jag såg ingen bil. Inte ens en påse Ahlgrens som stack upp från hans vinterjacka. Solveig kom efteråt. Det visade sig att mannen köpt biljett före henne i kön. Jag rullade bakåt och hamnade i ett sämre läge. Mannen trollade fram en riktig bil och körde in den i tvättbåset. Han gick ut från bilen och slog in koden. Vikdörrarna gled ihop och det blev tråkigt för mannen utanför och för oss i bilen. Då kom Solveig på att hon fick två andra saker samtidigt i kassan. Vi startade med att tvätta instrumentinredningen med en trasa. Sedan tog vi vindrutan med en annan starkt doftande våtservett, som tvingade mig att öppna dörren för att få frisk luft. Tiden gick. Vi såg hur dörrarna öppnades och hur det blev grönt sken. Mannen gick in och backade ut sin nytvättade bil. Nu var det vår tur. Äntligen skulle vi chocka vår bil med både vatten och schampo. Efter att Solveig slagit in koden valde vi att utnyttja den trista väntetiden utanför porten. Eftersom vi visste att det handlade om ungefär 7-8 minuter valde vi att gå iväg på en promenad. In en sväng på Folkets Parkområdet. Upp mot gamla Vattentornet. Ner för en backe. In genom en liten passage bakom macken. En lagom runda i solskenet. Ändå fick vi stå utanför någon seg minut och vänta när vi kom tillbaka.
Så gled dörrarna upp. Men… Det lyste rött om stoppmärket. Vi stod snällt kvar och väntade på grönt.

Där kunde vi stått än idag. Det blev aldrig grönt. Värst av allt var att den bastanta stålkonstruktionen mellan de två tvättgrunkorna fanns bakom bilen. Sådant händer bara när Bosse Lidén är i farten. Varför bytte jag efternamn? Det gick i alla fall att låsa bilen från min position. Jag sa några lugnande ord till den våta bilen och gick i rask takt in på macken. Där fanns bara en kund före. Jag hörde att den långa yngre mannen bakom disken inte talade skånska. Ingen dialekt alls. Bra tänkte jag när det blev min tur.
”Jag skulle vilja ha ut bilen”, inledde jag med sarkastisk röst.
Den meningen hörde han, men dessvärre förstod han inte vad jag menade. Efter det förstod han inget av de halländska orden, trots att jag artikulerade tydligt. Jag kunde lika gärna befunnit mig på en mack i Mexico eller i Ghana. Solveig kom till undsättning. Henne förstod han, men verkade ändå inte tro på det osannolika att bilen inte gick att köra ut från tvätten. Han log lite dumt. Till slut följde han med oss. Inte på en promenad mellan oss där vi höll varandra i handen. Njet. Direkt med stora ungdomskliv mot tvätthallen. Vi var lite rädda för att det skulle se helt normalt ut och att han skulle få bekräftat att vi var två gamla galningar. En som pratade svenska och en som kom från ett annat land. Av hans min och hans kliande i det blonda hårsvallet förstod vi under samma sekund att vår bil lyckligtvis fortfarande var inlåst. Han tryckte förgäves på några knappar. Själv funderade jag på att kliva under och nå min ryggsäck i bilen. Kameran hägrade. Men gissade på att allt skulle starta igång och att jag skulle bli huvudperson i tredje filmen: ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Eftersom jag var osäker på mitt gage lät jag bli.
Rassel, rassel… Grunkorna satte igång och killen undrade om vi ville ha en ny tvätt. Bilen var tvättad så det tackade vi nej till unisont. Dumt att chansa när det just nu gick att snabbt backa ut den chockade bilen. Först julbad och sedan inlåst i ett främmande garage. Synd att det är så många helger nu. Måste vänta ett tag. Innan jag anmäler mig till någon kurs i främmande språk. Vet inte om jag ska välja svenska eller skånska. Svårt val. Ett lättare val är, att tvätta bilen, ska vi göra nästa gång, om många dagar, något bra år. (gillar ordföljden som passar en man som jag som kämpar på med ”mackerska språket”).

P.S. När vi ett par dagar senare synade bilden lite noggrannare upptäckte vi att vi nog skulle tackat ja till en ny tvätt. Solveig fick ta en hink med vatten och en tvättsvamp för att fixa till den halvrena bilen… D.S.