Diagnos boknörd?

Det var farsdag för ett par veckor sedan. Lizette är en fena på att hitta bra presenter och julklappar. Denna gången fick jag detta spel.  ❤

Förr hade jag slängt fram det när några kompisar tittat in. Nu duger det med att utmana mig själv. Givetvis gjorde jag en tjusig tabell med de fem kategorierna: 🙂
1. Vad heter boken?
2. Vilken romankaraktär?
3. Vilken författare?
4. Ond bråd död
5. Diagnos: boknörd?

Jag bestämde mig för att först gissa vilken procent jag skulle få i varje kategori när jag svarat på alla 265 frågorna. För att dra ut på det har jag läst fem kort om dagen. Nyss avverkade jag sjunde dagen. 25 frågor passar mig utmärkt. Inte hasta fram. Istället suga på karamellerna – men utan papper på.

Jag var säker på att ond bråd död skulle vinna och att Diagnos: boknörd skulle komma sist. Där hade jag bara räknat med 1 % rätt. Vad förvånad jag är över att Diagnos: boknörd har lett hela tiden och lär vinna när jag är klar om några dagar. Jag visste inte i förväg att det har sin fördel att vara utbildad bibliotekarie och själv gett ut böcker. 🙂
Sämst är jag än så länge på titlar.

Idag var min bästa dag. Jag hade 16 rätt av 25. Mitt sämsta är 7 rätt av 25. 😉  Så något proffs är jag INTE.

Kakao Förlag heter de som kommit på detta. Kul, kul tycker jag.
Om några månader kan jag göra om det. Förhoppningsvis kommer jag ihåg några av felsvaren och helst de jag kunde/gissade rätt på denna gång. Helt säker är jag inte.
Sedan är det dags att fråga om några andra vill vara med och leka. Tur jag haft handskar på mig. Så det inte finns några fingeravtryck på korten. 😉

Annonser

Har du också gjort det?

i-de-lugnaste-vatten

Solveig rekommenderade en spännande och välskriven roman som hon slukat under några kvällar. Hon berättade även om författarens tidigare bok ”Snöfalken” som lät bekant för mig.

Redan i den långa inledningen om späckhuggarna som gled in i bukten tändes en lampa svagt. Lampan slocknade när handlingen gick över till människor. Därefter dröjde det ett bra tag, nästan hundra sidor, innan min nyfikenhet blev för stor.
Jag klev upp från min varma sköna säng och gick till bokhyllan i sovrummet och plockade fram pärmen med ryggetiketten ”Boktips – utländska böcker”. Efter en stunds bläddrande bland papper i plastfickor fick jag napp. (Borde haft ett bokstavsregister)
”Den har vi läst förr”, sa jag tyst till min sovande fru.

Vad synd att jag slutade med denna syssla när jag blev med blogg. Tidigare satte jag alltid in scannade bilder på riktigt bra böcker i de tre pärmarna ”Svensk skönlitteratur”, ”Utländsk skönlitteratur” och ”Facklitteratur”. Detta har vi haft nytta av när vi velat läsa om böcker eller tipsa vänner och bekanta.

Mina tankar gick till min mamma och jag både skämdes och skrattade åt minnena. Hur hon läste om böcker som om det var första gången hon läst dem.
”En av fördelarna att jag glömmer bort saker. Oftast vet jag att jag läst boken, men inte hur den slutade och mycket annat naturligtvis av handlingen har jag glömt.”
”Men den boken hade jag med till dig för bara några månader sedan”, sa jag ironiskt.
”Vänta du bara. Så ska du se vad som händer.”
”Tack för de uppmuntrande orden.”

Nu är vi båda med i klubben. När det gäller böcker är det ingen nackdel. Att jag glömde hela nyckelknippan i dörren igår eftermiddag är lite väl inbjudande. Piken kom när yngsta dottern kom hem från skolan.
Samtidigt kan det vara ”farligt” att räkna ut mig helt. För jag blixtkontrade. Bästa möjliga taktiken.
”I morse när jag kom in från morgonpromenaden och tänkte gå och lägga mig och sova i det tysta huset, gick jag som tur var in en sväng i köket. Där lyste fyra värmeljus och JAG lämnade köket först av tre personer i morse!”

Fotnot: Nu ska jag börja med slutarbetet av ”Korsordstävlingen”. Det är mycket statistik, tabeller, namnskrivande, lottande, kontroll-läsande, klippande, adressletande, fotoletande och mycket annat på dagens agenda.
Jag tänkte göra lite som med mina dagliga tävlingsinlägg, som jag gjorde i två etapper. Först frågan som låg inne i en timme. Sedan tabellen och facit och vinnarnamn.
Jag skriver ibland direkt på WordPress. När jag ser att jag är på väg att ramla ur kommer jag att lägga in. Det betyder att blogginlägget kommer att snickras ihop i flera omgångar. Till slut kommer det förhoppningsvis att bli klart. När det gäller lottning är det Solveig som drar lappar precis som hon gjort förr. Idag kommer hon hem lite tidigare än vanligt.
De tre översta på tabellen har sitt på det torra, men kan vinna mer.
Jag börjar med en timme sömn. God natt.

 

 

 

 

 

Nio månaders väntan är över

Facebook

En del väntar på att föda välskapta barn. Det gör inte jag trots att någon retar mig ibland och undrar hur Lillen mår och kastar blickar mot min ”lilla” mage. 😉
Istället har jag väntat i nio månader på att SolBo Förlags senaste bok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ska finnas med i Bibliotekstjänsts (BTJ) inköpslista.
Vi hoppas att många bibliotek vill beställa vår bok. Vill du ha den på ditt lokala bibliotek kan du gå in på bibliotekets hemsida och fylla i ett inköpsförslag.
Allra trevligast är det naturligtvis när vi får beställningar på bloggen med önskningar om att få boken signerad av författarna. 😀

Eventuella kommentarer besvaras i detta inlägg med 🙂

Mannen med hål i plånboken

Jag tycker det är jättetrevligt att gå till tandläkaren. Ibland har jag svårt för att vänta på besöket. Den här gången fick jag en tid redan dagen efter mitt samtal. Samtidigt har jag även andra stora intressen. Kvinnan lätt paff när jag spontant utbrast.
”Skidstafett i Falun-VM. Har ni storbildsskärm i taket?”
Hon verkade ha vallat fel för det kom inga skånska mord, menar skånska ord från luren. Därför fick jag leda henne i konversationen till nästa lediga tid. Det blev idag, måndag. Jag kunde knappt sova i natt. Det kändes som kvällarna innan min födelsedag när jag var barn. Möjligtvis kan det ha berott på att jag hade näsan i taket. (Inte i vädret). Eftersom jag bestämt mig för att betala med kontanter tog jag ut pengar igår. Tänk att det fortfarande går att ta ut kontanter. Vilken lyx. Jag blev så glad att jag spontant kramade närmaste träd. En blyg lönn som inte kramade tillbaka.

För att inte glömma bort pengarna. Det gick ju inte att få plats med dem i plånboken, så jag la dem under kudden. Solveig hörde knappt därnere, att jag sa god natt till henne. Jag jämförde med förra årets summa när samma tand gick sönder. Då snackade tandläkaren om att det inte fanns något att bygga upp tanden på. Jag hade fullt med pinaler i munnen och kunde inte komma med goda råd. Sedan drog han information om bryggor & porslinskronor och där någonstans försvann jag bort i dagdrömmar till havet och Lidéns Samlingsmuseum med alla sina porslinsföremål. För att inte förstöra stämningen drog jag en förkortad version om att jag var en fattig författare som bara tog 150 kr minus moms för en fysisk bok och önskade honom lycka till med tandpusslandet. För att han inte skulle bli arg drog jag heller inte en pedagogisk saga om att vi skulle byta månadslön en gång för att han skulle få gå i mina mockasiner. Då hade han bara sagt att jag måste kunna äta och jag hade snabbt svarat att man måste ha pengar för att kunna äta. Då kunde han svarat att man inte kan äta pengar. Sedan hade jag överbevisat honom med att berätta att jag sett Charlie Chaplin äta upp sina skor i Guldfeber. Visst hade jag läst att skorna och snörena var gjorda av lakrits, men allt behöver man inte tala om för en tandläkare i ett ordkrig. 😉 Hål-ler du inte med om det? Nu tänkte jag till med alla mina tre hjärnceller. Tandläkaren såg gammal ut. Inte INNAN jag kom in i rummet, men EFTER vår fina stund tillsammans. Han måste ha åldrats raketsnabbt. När jag satte mig tillrätta i stolen var han svarthårig. När jag äntligen var klar, var han vithårig. Kan det gå så snabbt? Eller blev han utbytt till någon annan, när jag bet till en aning dumt i ett par fingrar? Han hade kommenderat mig att bita i ett papper flera gånger. Det är inte mitt fel att jag har snabba reflexer. Förresten hade jag tröttnat på bitleken. 😦
Den vithåriga mannen var snällare. Jag fick välja vilket bokmärke som helst från lådan. Nalle Puh blev mitt val. Okej! Jag tiggde till mig Fantomen också.
Vad kul det ska bli att sova på samma höjdnivå som Solveig i natt. Hoppas hon kan sy ihop det stora hålet i min plånbok för jag kommer att tröttna på att äta nudlar och koka soppa på en spik om några månader. Jag måste fråga Solveig när hon kommer hem sent från jobbet om hon tror att min analys stämmer. Vi hade ofta hål-timme i skolan. Det måste vara därför jag samlat på mig så många hål i tänderna. 🙂
Måndagskram från Bosse Tandtroll.

Vinnare eller förlorare?

I somras ringde det på vår dörr. Solveig öppnade och utanför stod en medelålders kvinna, som undrade om det var okej att ställa några frågor om städning. Efter frågorna frågade hon om Solveig ville lämna sitt telefonnummer och på så vis vara med i en utlottning där man kunde få en gratis tvätt av en matta. Solveig nappade. Vi hade ändå tänkt lämna in en röllakansmatta på kemtvätt. Eftersom det är ganska dyrt hade vi skjutit upp det.

Veckorna gick. En dag under hösten ringde en annan kvinna. Hon gratulerade Solveig och meddelade att en kvinnlig kollega skulle komma och tvätta mattan. Det enda kravet var att mannen i huset var med och såg på när mattan tvättades. De hade den policyn. Solveig kunde inte lova att jag skulle ställa upp. Det skulle bara ta en stund, fick hon reda på. Ett datum och en kvällstid bokades. Jag sa till Solveig att jag kunde slita mig från slutarbetet med vårt bokmanus, men sa även att jag undrade vad som var dolt i vinsten. Min gissning gick till att vi skulle vara med på bild och berätta att vi var sååå glada över den otroligt rena mattan. 😉

Det stämde att jag hade fullt upp med ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Från nedre plan hörde jag att den där kvinnans röst var väldigt lik en mansröst. Solveig och personen pratade på däruppe. Direkt förstod jag att det var en man som ersatt kvinnan. Han poängterade att det inte var fråga om någon vinst, utan plockade fram alla sina grejor i ett projekt, som mer kunde gått under titeln ”övertala kunden till att köpa en Water-produkt”. Solveig insisterade på att hon inte skulle köpa något, att telefonkvinnan inte informerat om vad det hela gick ut på och att det nog var bättre att han åkte vidare. Han gjorde en kovändning och ställde bara det ursprungliga kravet – att mannen i familjen var med under tvätten av mattan (som egentligen var en demonstration av en mycket dyr produkt).

ett

Författaren Bosse Lidén offrade snällt en stund av sitt dyrbara liv. En stund som växte till två timmar och fem minuter. Mannen var trevlig. Vi hade samtalsämnen som var utanför själva området, men mannen var direkt tillbaka till försäljningskonceptet när han ideligen satte igång med att visa olika finesser och möjligheter. Det tog lång tid innan vi kom till själva mattan. Innan dess skulle han ironiskt driva med vår städning av bostaden genom att visa hur mycket damm som fanns under soffan, på Tv:n och på gardinerna. Till saken hör att jag hade dammsugit övervåningen tidigare under dagen, men inte våttorkat golven och inte grävt under sofforna.

tre

”Titta här”, sa han stolt och log som solen i Karlstad.
”Det var väl inte så farligt”, turades jag och Solveig om att upprepa på olika sätt. Vi trodde det skulle vara mycket värre.”
Endast en liten stund gick snedleendet i dvala och han kom av sig i tugget. Sedan var tjatet igång om denna förträffliga apparat som skulle förändra hela vårt liv. Hur farligt det var att bo i detta direkt osunda hem som vi bodde i. Där tror jag att min mamma hade bett honom att snabbt lämna hennes bostad. Hon hade inte gillat att någon drev med hennes städvanor. Istället valde vi att skämta med honom. För det gick inte att sticka under stol med, indirekt smutsförklarade han våra städvanor. Orsaken var visserligen inte personlig, men ett liv utan Water var inget hälsosamt liv. Jag gav honom vatten till kvarnen när jag bjöd på det personliga att jag hade en släng av kvalsterallergi. Jag riktigt såg hur han fylldes av energi och segersötma. Direkt berättade han att de brukade ha möjligheten för kunden att få välja på en matt-tvätt eller en sängtvätt. Han som inte visste något om tävlingar ville verkligen komma ner till vår säng och visa alla farliga djur som vi hade i vår dubbelsäng.
”Det går inte. Jag har över 80 st kåserier som ligger i vår säng.”
Jag skonade honom från att upplysa om att han inget visste om tävlingar. 😦
Till slut blev det matt-tvätt. Solveig fick till och med äran att en stund dela ut priset till sig själv. Under tiden planerade säkert mannen sitt nästa trumfkort – sänka priset några tusenlappar.

två

Vi var som sagt riktigt duktiga på att vara trevliga och skojiga under ”samvaron” och han var trevlig tillbaka. Han berättade en rolig anekdot om enda gången han blivit utslängd, men hoppade snabbt tillbaka till försäljningsrösten och tendensen att driva om vårt sätt att städa.
Han stal faktiskt min arbetstid. Ändå såg jag detta som en sport. När kommer han att ge upp? Kommer han att klara av ett nederlag? Det lyste ibland igenom att han var självgod och säker på att varje gång lyckas ”lura” på kunderna sin ”billiga” leksak. Som ni ser blev Solveig allt tröttare. 🙂

fyra

Sedan insåg han att det fanns en tid att passa på ett annat ställe. Vi hjälpte honom med att få ned i sakerna i väskorna. Ha sa inte adjö till mig utan avslutade med repliken: ”Jag var helt säker på att ni skulle nappa på detta kanonerbjudande. Jag vet inte vad som gick fel. Vi får fundera över detta på ett säljarmöte.” Rösten var djupt besviken.

Frågan är vem som vann och vem som förlorade? Solveig fick sin vinst till slut. Jag förlorade arbetstid. Watermannen hade mycket svårt för att ta denna motgång. Helst med tanke på att vi inte gick med på det som enligt honom alltid ingick; lämna namn och telefonnummer till minst 10 av våra vänner som han sedan kunde kontakta. Vi är allergiska mot kedjebrev och liknande, både jag och Solveig, och ville inte utsätta någon i vår bekantskapskrets för att förlora drygt två timmar av sin tid till ett Waterprojekt.
Vad tufft det känns att veta att vi låter våra döttrar växa upp i en så ostädad lägenhet. 😉

Water var säkert en bra produkt. Det handlade inte om det. Den kostade en bra bit över 30 000 kr, men vi skulle få en riktig rabatt och endast behöva betala 26 000 kr om vi lämnade in vår gamla (dåliga) dammsugare. Fast med vårt sätt att bedöma dammsugare så är den riktigt bra och den duger för oss ett bra tag till… Så lätt är det att spara 30 000 kr på bara en kväll. 😀

 

Från oro till strandfrid

Vänta lite. Vad är det som har hänt? Ska våra småflickor ut och leka med bilen i den stora världen… helt själva?

Bild ett

 

Hönspappan följer Jungfruresan med en skakig kamera och ser direkt ett MEGASTORT problem redan på vår egen gata. En kvinna med en barnvagn. Tur hon inte vet att det är första gången…

Bild två

Pust. Det tycks gå bra. Denna gången… Bäst att göra något annat. Försvinna in i manusets trygga värld.

Bild tre

Vad stora flugsvamparna är i år. 😉

Fyra

Vi har spelat minigolf på en trevlig bana vid Löderups Strandbad förr. Av en slump hittade vi en konkurrent en liten bit bort, i en skön tallskog som gav skugga ibland. Min nostalgiska sida gick till Japans minigolfbana i Halmstad som påminner om Tallskogens minigolfbana.

Fem.

Detta var det tuffaste av de arton hålen. När bollen kom igenom första hindret lät det i klockan.

Sex

Samma år som vi flyttade till Ystad började den nya fräscha, snabba katamaranen att trafikera sträckan Ystad-Bornholm. Enligt mitt sätt att se på det, är det rena undret att inte någon dog i svallvågorna som uppstod ca 25 minuter efter det att katamaranen passerat. På denna strand har de lagt ut stenar och gett de små barnen en förhoppningsvis säker badplats. Bestämmelserna har ändrats och rutten går längre ut i havet numera. På bilden ser ni Kåsebergas strandhöjder.

Sju

Märkligt att himlen är mer blå åt andra hållet. Mindre folk på stranden. Beror det på att  det är vackrare eller farligare? Jag ser ingen strandraggare som kan vara orsaken.

Åtta

Fortfarande känner vi oss som turister som blivit kvar på vackra Österlen och i Ystad, trots att det är fjärde sommaren som vi bor här. Det är så skönt att vara anonym. Jag gör också allt för att det ska förbli så. På stranden är jag som vilken grå person som helst. Ingen vet att där sitter en man i sina bästa år som snart ska ge ut sin andra bok. 😉

DSC_15330002

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra

 facetre

Vad kommer först till en person som vill skriva och helst ge ut en roman? När det gällde ”Mina fotsteg i ditt hjärta” rörde det sig om en handfull saker.

Ett. Jag hade läst ett par böcker som sålts i miljontal exemplar på olika språk i världen. De var trevliga, spännande och hade en gemensam dramatisk avslutning. Jag tänker inte nämna titlarna vid namn. I skrivande stund kan jag varken namnen på böckerna eller namnet på den ena författaren. Det är oväsentligt. Det som var viktigare för mig då var att knepet författarna använde sig av var totalt orealistiskt och det skavde att ännu en gång konstatera att fel information nådde ut till stora folkmassor om något jag själv var expert på. Nära vänner kom och berättade hur dramatisk och spännande boken var, som jag sedan dissekerade totalt. Vänskapen till nära vänner tål alla väder.
Jag bestämde mig för att bädda in sanningen i en vanlig roman istället för att skriva en fackbok. Hade ”Mina fotsteg i ditt hjärta” nått ut till miljontals läsare skulle vågskålen ha vägt jämnt. Sådana banala tankar ödslade jag inte energi på. Istället hade mitt första hemliga tema – en röd tråd i mitt manusförfattande börjat gro.

Två: Jag var trött på att vara som en papegoja på jobbet. Ständigt gav jag av mig själv och jag började må som en disktrasa. Under flera år delade jag med mig av vårt privata liv till okända människor. Tusentals gånger hade jag pratat om precis samma saker, eftersom våra musei-besökare naturligtvis ville ha svar på sina standardfrågor. För att stå ut ledde jag helst in samtalen på andra områden, så att jag fick någon form av energi tillbaka. Nu bestämde jag mig för att i inledningen av deras besök stanna kvar bakom köpmansdisken och passa på att skriva för hand på mitt manus när tillfället gavs. Jag var ändå min egen chef. Dessutom fanns högsommardagar då ingen kom. Zerodagar som vi kallade det.

Tre: Min mamma som stod mig väldigt nära hade magen full av cancer. Jag behövde stunder där jag kunde fly undan mentalt istället för att inte fastna i samma mörka och dystra ekorrhjulstankar. Stunder då jag skaffade mig energi för kommande tröstande möten och långa bilresor i sommarträngseln.

Fyra: Jag klippte tvärt av mitt gamla antibeslut. Detta var definitivt inte första gången jag bestämt mig för att skriva en bok. Jag hade varit på god väg att få utgivet minst tre olika manus genom åren. Min lust försvann helt när en författare stal mitt manus. De känslorna jag kände när Solveig kom hem med böcker från skolbiblioteket och jag såg boken för första gången… tävlar om när jag såg samma bok skyltas effektfullt ovanför en lägre monter på en bokmässa på Per Gessles hotell i Tylösand. Jag fick slita blicken och höja den en decimeter för att se ut över vackra Tylön utanför för att lugna de starka känslorna som både krigade och kokade inombords. Så går det när ”kvinnor” sitter på många stolar på ett förlag. 🙂 Aldrig mer i livet ska jag skriva ett manus som någon kan knycka och tjäna pengar på. Visserligen var det en tunn lättläst barnbok på endast åtta sidor text. Höll jag mitt ord? Näpp. Men jag tjurade i några år. 🙂 och hann med mycket annat trevligt under tiden. Förlagsvärlden skulle få en sista chans. 😉

Fem: Det började snabbt växa fram en fiktiv kärlekshistoria i min hjärna, baserad på en verklig sekvens. När något sådant får rot i mina fantasirum går det ofta fort.
Då visste jag inte i vilket ”helvete” jag skulle hamna i mitt privata liv… som fick bromsarna att tjuta som hos ett godståg med för hög fart i en skarp kurva. Livet blev nattsvart och jag kämpade istället med att hålla huvudet ovanför vattennivån under en lång tid – då jag inte ens orkade räkna dagarna.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Film nio av femtio

När hjärtat blir varmt

När hjärtat blir varmt
Genre: Drama, 95 minuter, 2005
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 35/40
2). Bosse Lidén 2014: 107/120

Favoritkommentar: ”Konsten är inget du väljer att göra, det är något som väljer dig.”

Egna ord: Jag faller pladask för denna film av flera orsaker. En fantastisk skådespelarprestation av Harvey Keitel som spelar Weldon Parish. En författare som slog igenom med romanen ”Skuggdansaren” för tjugo år sedan. Jag älskar miljön runt Toscana och blir småkär i vackra Claire Forlani. Dessutom ett tema som jag brinner för själv. Skrivandet, eller inte skrivandet. Den amerikanske, numera mytomspunna författaren Weldon Parish har rymt från världen efter det att hans älskade fru dött. Han gömmer sig för världen i en liten by i Toscana på den italienska landsbygden och skyddas av lokalbefolkningen. Den unge ambitiöse bokförläggaren Jeremy Taylor (Joshua Jackson) får en order från sin chef i London om att leta upp Parish i ett viktigt ärende. Detta blir inte det lättaste när en självgod Jeremy glider in i en tjusig BMW, klädd i kostym och med vax i håret. Han installerar sig på det lokala hotellet och stöter på problem precis överallt. Här tar humorn i filmen över ett tag. Många härliga scener och romantiken kommer på häst.
Detta är en film med många bottnar. Storstadspuls byts mot lantligt lunktempo. Ung stressad man med egna författardrömmar utvecklas som människa. Äldre bitter man med stor livserfarenhet gömmer de innersta känslorna även för sig själv. Det är otroligt intressant och välgjort hur dessa två manliga karaktärer utvecklas och förändras under mycket speciella möten, där humor kryddat med galenskap blandas med djupaste allvar på ett ödmjukt sätt och med en säker regissörhand. Så många scener berör mig. Allt inramat av ett vackert landskap. Kanske är titeln vilseledande, eller inte. För det är just vad som händer med mitt hjärta.

Dagens fråga: Händer det ofta att du väljer film efter VAR handlingen utspelar sig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

Tävling, Plagg TVÅ; Kalle & Hobbe

2I2

Denna underbara tecknade serie skapades av Bill Watterson. Serien producerades mellan 1985-1995 och handlade om sexåringen Kalle och hans tygtiger, Hobbe. Kalle var brådmogen och hyperaktiv. Hobbe är i Kalles fantasi en riktig tiger. Jag föll för denna duo hösten 1990. Minns hur pappan älskade att slå i Kalle lögner om livet och att mamman som var hemmafru var trött på Kalles ständiga påhitt. Tecknaren Bill var mästerlig på att få fram Kalles minspel och Hobbes smarta kyliga analyser av de galna upptågen. Jag läser på Wikipedia och minns tillbaka:
Rigmor: Den enda barnvakt som kan hantera Kalle och som han fruktar.
Olle: Mobbaren som har skäggväxt i lågstadiet.
Sussi: Granntjejen som råkar ut för Kalles bus men ger igen dubbelt.
Lärarinnan: En hårt prövad kvinna som skickar iväg Kalle till rektorn vid varje tillfälle hon får och längtar till pensionen.
Är det någon mer av er som älskade serien?

Text för er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänker ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det om två frågor:
a) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

Livet är upp och ner

Jag gillar att bli överraskad åt det positiva hållet. Vem gör inte det. Helst när solen gått lite i moln. Den här färska recensionen handlar om min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Skriven av en journalist och författare.

http://bokcirkelflickorna.blogspot.se/2013/09/tankar-kring-mina-fotsteg-i-ditt-hjarta.html

Under min Header finns fler bokläsares kommentarer och recensioner, som jag alla är ytterst tacksam för. Att skriva en bok är ofta ett ensamjobb där uppskattning alltid är en vitamininjektion, ett kvitto på att man nått fram någonstans. Nu till något tristare.

Imorgon klockan åtta ska jag besöka samma tandhygienist som jag skrev om 12 mars 2013, på bloggen. Här kommer början av det inlägget i repris. I skrivande stund vet jag inte hur jag ska uppträda denna gång. Ska jag visa upp en ny sida av Bosse Lidén? Eller ska jag för andra gången i mitt liv borsta tänderna liggande. De personer som jag pratat med privat är eniga. Aldrig att hon fått mig till det. Vad anser du som läsare?  

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag det hela och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den nedfällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov.
Tack vare all tid som JAG fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen. Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter det att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att kvinnan var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Närmaste tiden på bloggen:
Det är på tiden att jag skriver om ett Practical Joke.
Jag måste också lägga in något riktigt seriöst. Helst innan det är dags för nästa tiodagarstävling, då jag ska fira jämnt antal visningar på bloggen. Om jag nu vågar den varianten som jag tänkt mig. I så fall handlar det inte om sovande söta tjejer eller fina kaffekoppar utan om något av textil som börjar bli…
Just nu längtar jag efter att klockan ska bli nio så jag får se nästa avsnitt på den prisbelön
ta engelska serien Broadchurch. Följer ni också serien?