Ännu ett lov har passerat revy. Ett ovanligt sådant. Inte ofta som jag varit ute och skottat snö ett påsklov. Dessutom har snön legat kvar hela tiden. Vi som flyttade längre söderut för att njuta av bättre väderlek. Samtidigt är det bara att acceptera läget och träna på tålamodet. Dumt att lägga ner energi på att klaga. Vi har haft det mysigt i vår familj. Umgåtts på olika sätt. Men även detta lov har gått i Mina fotsteg i ditt hjärta´s tecken. Vilken känsla det är att läsa längre texter från ett prasslande papper. Fast jag är en van skärmläsare sedan 1987 kommer aldrig denna teknik att vinna över gårdagens för mig. Jag har bestämt mig för att vara en bokälskare av gamla stammen till min sista ”läsardag”. Möjligheten att slänga mig ner var som helst. Inne eller ute. Vända blad med fingrarna. Gå tillbaka i handlingen. Låta boken vila en stund på mitt bröst i soffan. Sitta i skuggan under ett äppleträd. Eller med fikakorgen bredvid mig – lägga ifrån mig boken och betrakta mitt älskade hav från en favoritbänk, samtidigt som jag i mitt inre befinner mig någon helt annanstans i världen. D.v.s. om boken är fängslande och har fångat mig i sitt grepp.
Vi drog ut hela manuset. Inlagan som det kallas med ett finare ord. Tillsammans låg vi i sängen på morgonen och läste igenom ett antal kapitel. Sedan gick jag upp och gjorde ändringar på skärmen. Det är alltid med en blandad känsla som jag funderar på om det är bra eller dåligt att vi fortfarande kunde hitta små fel eller komma på några nya vändningar på några ställen. Givetvis är det bra. Samtidigt ger det mig en osäker känsla. Visst handlade det mest om petitesser. Ett enda mellanslag för mycket mellan ” och första bokstaven. Glömt ett frågetecken. In med några fler kommatecken. Ta bort någon mening m.m. Fast vi hittade även ett par stycken åt grövre hållet.
Chanserna minskar för varje gång att hitta allt. Provtrycket är vår sista chans. Det är tur att jag även ska låta en riktig expert granska det. Om vi skulle missa ett fel på första sidan skulle det reta mig för alltid.
Baksidestexten som jag kämpat med länge fick ett snabbt slut. Jag tyckte jag var ganska nöjd när jag för ett tag sedan kom på vilken teknik jag skulle tillämpa. Insåg att det inte var superbra, men klart bättre än mina stapplande tidigare försök med detta svåra projekt. Man ska locka men inte avslöja för mycket. Solveig tyckte inte det var bra. Jag ställde henne mot väggen. ”Det är lätt att klaga på andras. Om du nu vet hur det ska vara. Gör det då. Du får fria händer.” Själv gick jag ner en våning för att cykla på motionscykeln en halvtimme. Efter en kvart hörde jag steg i trappan. Sedan var det högläsning under cykelutflykten som inte förde mig en enda mm framåt avståndsmässigt men… Jag tog upp en spontan applåd. SolBo Förlags förlagschef fixade det galant. Jag köpte det rakt av. Hon har trots allt läst manuset några gånger. 🙂 Detta är ju i normala fall en uppgift som experterna, de anställda på förlagen, skriver. Inte författaren.
Snön har ställt till det med omslagets framsida. Jag ville ha ett foto från en scen en bit in i handlingen. I det läget finns ingen snö eller is vid havet. Jag och Solveig var nere en kylig eftermiddag och spanade. En liten bild skulle gå att ordna men det skulle bli kallt för Jennifer att gå med uppkavlade byxor i sanden. Längst nere vid strandkanten i den lutande sanden var det snöfritt. Vi har provat några gånger tidigare i vintras när det varit snöfritt på någon strand. Skrattat när en större våg stulit vårt hjärta. Fördröjningen från när en färja kört sin rutt ställer till det i våra trakter. Helst med den nya katamaranen till Bornholm, som är direkt livsfarlig för badande. Den kommer att stjäla ett barnliv förr eller senare trots ändrade rutter. Det skrämmer mig. Allt handlar om money, money i första hand.
Så kom Påskdagen. Solen lyste starkt in på oss vinterbleka varelser. Vi bestämde oss för ett försök efter ännu en underbar Solveigmiddag. Oj vad hon skämmer bort mig på loven. Jag hade inga stora förhoppningar med resan. Jennifer, systemkameran, handduk och varma sockar var nerpackade. Jennifer var inte nerpackad. Hon satt i baksätet. 🙂 Ju längre österut vi kom desto mer snö fanns det runt vägarna. När vi svängde av mot Hagestads Naturreservat smalnade vägen. Högarna med snö kröp närmre bilen. Ändå hade folk letat sig hit. Vi fick flera möten där vi fick stanna bilen. Det var fullt med bilar längst ner mot havet. Jag ställde bilen dumt med framhjulen i en stor snödriva. Solveig och Jennifer gick ut. Jag såg all snön och tyckte det var onödigt. Blev därför överraskad av att Solveig nickade efter en stund. Betydde att jag skulle gå ur bilen. En lagom sträng av sand fanns längst ner. Vattnet hade gjort is av snön en bit upp mot land precis bakom våra ryggar. Solveig ritade hjärtan i takt med att havet suddade bort dem. Det kom hela tiden folk som ville göra fula skoavtryck i sanden. 🙂 Jag hade lust att transportera dem på ryggen förbi filmplatsen. Givetvis blev det många blickar från åskådare som undrade vad som var på gång när Jennnifer tog av sig skor och strumpor. Många bilder togs. Vi bytte även strand. Nästa dag körde vi andra hållet och svängde av på en liten väg som jag velat köra ner på flera gånger tidigare vid Mossby strand. I havet stod en fiskare med våtdräkt. Detta var mer överkurs. Jag hade redan bestämt mig för en huvudbild och en liten bild från förra dagens resa. Min inre bild stämde överens. Så där kunde det ha gått till. Den romantiska stunden på stranden. Dagen innan solen gick i moln för Sebastian.
Tack och eftersnack sidan, vänster och höger flik. Små korta texter som kan hjälpa eller stjälpa stora lass. Allt ska vägas på en våg. Jag valde att låta tre personer från min bloggvärld bidra med några rosor om mitt skrivande på vänster flik efter en sekvens från ett spännande parti i boken.
Författarporträttet. Jennifer tog 85 bilder. Jag fick snabbt ner det till tjugo aktuella. Sedan var det tretton kvar en stund innan de reducerades till åtta. Kvinnorna i huset hade sin speciella favorit. Själv hade jag klarat mig utan alla. Under en lång tid vandrade jag mellan bilderna. Kolera eller pest. I nuläget har jag två kort som jag kan tänka mig. Lägger troligen upp tre som tillgängliga pressbilder om någon tidning får för sig att skriva en rad. Skriver de ris får gubben på bilden skulden. Själv är jag 26 år och oskyldig som vanligt. 🙂 Festligt att jag valde mellan två koppfavoriter. Blå Amanita eller Zebra. Många av er kommer att tycka att jag valde fel om vi går efter kopptävlingen på bloggen. Men någon i Finland borde gilla mitt val. 🙂 Ännu mer komiskt är att kaffet som jag hällt i koppen syns på nästan alla bilder. Men inte på den bilden som jag antagligen kommer att välja som förstabild. Typiskt när jag skickligt balanserat i fåtölj, i soffan och på balkongen.
Solveig la ner flera timmar med att jobba på framsidan under Annandag Påsk. Hon lyssnade på en man på nätet som instruerade henne hur man gör. Jag blev supernöjd. Nu är det bara att hoppas att de som inte har en aning om vem Bosse Lidén är blir sugna att bläddra i boken om de ser den lockande bilden. Titeln har jag alltid varit nöjd med. Adekvat med handlingen.
Imorgon ska jag vara privat och prata om ett oväntat möte jag råkade ut för en dag när jag egentligen borde varit i skolan. Istället reste jag iväg på livets skola på räls.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 