Tänka olika

Tänk vad olika jag och Solveig tänker. Jag tänkte på en synskadad kvinna på ICA Kvantum. Solveig tänkte på akut läckage och drog in mig i sina våta dagdrömmar.

Vi åkte iväg med första sändningen av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i underbart solsken. En rejäl laddning av gröna paket i kassar som jag lät förlagschefen Solveig Lidén bära. Dagen till ära hade jag bara ben för första gången utomhus denna säsong. Postinlämningen är utanför mataffärens kassor. En kvinna hade ställt sin stora vagn lite dumt. När jag tråcklade mig förbi noterade jag att den äldre kvinnan var synskadad. Efter att ha tagit ett könummer stod vi och dividerade om olika storlekar på Postens vadderade påsar inför möjligheten att någon ville köpa tre böcker på samma gång. Det slutade med att vi missade vår tur och fick ta ett nytt nummer i apparaten vid kassadisken.
När vi skulle gå ut ur affären kände jag något vått på benen. Eftersom jag precis gjort en repris, passerat med ”trånghetsproblem” den synskadade kvinnan igen och sett att hon drack en dryck från en flaska gick mina tankar till att kvinnan var orsaken. Jag tog upp underbenet och strök bort det våta. Gick vidare ett par meter. Kände på nytt en våt obehaglig känsla längs med benen. Nu mycket mer vatten. Alldeles för mycket mer vatten. Oförstående tittade jag bakåt. Tanten måste vara oskyldig. I annat fall skulle hon behövt kastat vattnet tre meter.
Solveig undrade först vad jag höll på med för yviga gester. Sedan noterade hon vattenfloden som hon tyckte kom underifrån min byxa. Hon tänkte på akut urinläckage. Hon tisslade med kodade ord och jag började också tvivla på livet några mörka sekunder. Redan dags för resan utför. Jag såg den där ålderstrappan jag sett på en tavla, på en loppis. Då människan stod högst upp i en viss ålder. Sedan ramlade hon över kanten och blev alltmer kutryggig och den sista bilden på människan var ingen munter syn.
”Du har ingen vattenflaska i ryggsäcken?”
Tänk att bli så glad av att få sin plånbok, kamera och en massa papperssaker genomblöta. Det var så jag hade lust att börja sjunga på en låt när jag lät sakerna torka i baksätet på bilen. Jag hade satt på fel kork på vattenflaskan. Skönt. Det är dyrt med blöjor. Jag har fortfarande några steg nedåt på högra sidan att ta på ålderstrappan. Nästa steg i mitt personliga liv är att titta på vällingpaket och barnmatsburkar igen. Jag bet av en stor bit av en hörntand i måndags. Ingen på mottagningen hade tid att svara eller ringa upp efter mitt intalade meddelande. Måste ha berott på att alla på praktiken satt i personalrummet och läste i var sin ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. De kanske till och med fuskade med något segt och sött i små skålar nu när inga patienter kunde sladdra. 🙂
Igår svarade en kvinna. Det blev ingen tid förrän på torsdag. Hoppas att hon menade denna veckan. Jag glömde även att fråga om de tyckte boken var bra. 🙂 Är det någon läsare som vet om det går att sätta plåster på en styck nyfiken tunga? Snart kan jag inte prata rent. Sluddrar mest. Jag är en man så jag får väl tappert stå ut. Lite synd är det allt om mig. Eller?

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.

Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.

Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet. Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Annonser

När kommer nästa mord?

DSCN8489

Jag läste en välskriven spännande bok för några veckor sedan via Läslustan vi är med i. Titeln var ”Laglöst land”. Författaren Håkan Östlundh. Såg att han hade gett ut ett tiotal böcker. Eftersom handlingen var förlagd till min favoritö Gotland låg han bra till i mina ögon redan från start. Insåg att huvudpersonerna figurerat i tidigare böcker. När jag hittar en bra författare som skriver ”serieböcker” vill jag gärna börja på ruta ett. I lördags var vi en runda på Ystad Bibliotek. Först gjorde Solveig mig uppmärksammad på två böcker med min favoritförfattare Jussi Adler-Olsen som stod frestande uppsatta på en hylla. Jag läste snabbt de okända titlarna och blev glad som en speleman tills jag insåg att min danska är sådär. 😦

Inne bland deckarna och spänningsböckerna blev jag glad igen när jag hittade åtminstone en bok av Håkan Östlundh. Ett rätt spännande fotoomslag. ”Jag ska fånga en ängel” var titeln. Jag vände på boken och läste baksidan. Funderade på polisnamnet Paul Bäckström. Var han med i boken som jag nyss läst? Mitt taskiga minne. Antagligen. Han flyttar såklart från Sollentuna till Gotland senare i sin karriär. Prasslar med en framgångsrik gift bokförläggare med kontor i Gamla stan. Samtidigt sker en konflikt med allvarliga följder mellan ungdomsgäng från skilda samhällsklasser.
Håkan är en god stilist. Själv försöker jag dra mina egna slutsatser och se mönster i handlingen som har psykologiska inslag. Många bottnar. Vad ska hända för spännande? Ungdomsstoryn måste såklart höra ihop med vuxenvärlden på något dolt sätt. Eftersom boken är välskriven läser jag på. Snart har jag läst 300 sidor av de ca 400 sidorna totalt. Jag ligger i sängen och kan inte sluta läsa eftersom jag är så pigg. Solveig har somnat för länge sedan. Då börjar jag storskratta så hon vaknar. Jag kan inte hindra anfallet. Visst hade jag de sista femtio sidorna börjat ha inre åsikter. Hade författaren inte tappat tempo? Körde han inte fast i detta med det dåliga samvetet för otrohetsaffären? Var det inte dags att släppa fram fler obehagliga episoder? Började inte alla detaljerade förhör med de misstänka unga grabbarna ta för stor plats? Det flöt inte på. Håkan hade verkligen utvecklats i senaste boken, tänkte jag.
Där ungefär ringde en ljudlös klocka i mitt huvud. Jag vände på boken. ROMAN stod det mellan författarnamnet och titeln. Efter att jag pussat min älskade godnatt igen kunde jag läsa vidare med de nya förutsättningarna, när jag insett att personalen på bibblan hade satt upp boken fel. Den skulle stått i hyllorna bland svensk skönlitteratur. Nu blev det en helt annan läsupplevelse när jag inte hade samma krav och förväntningar längre. Kraven på att det skulle dyka upp något hemskt skruvades ner.

För första gången funderade jag på om inte en av mina vänner hade rätt. Förlagschefen och jag tyckte att det blev ett ord för mycket i ”himlen” om hon skrev dit ordet Roman på mitt omslag. För plottrigt. Det var ju så självklart till den fina framsidan. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Inte kunde någon få för sig att det var en kriminalbok.
Men nu börjar jag fundera… kommer någon att vänta på att författaren ska redogöra för hur det är tekniskt möjligt att se fotspår i denna viktiga faktabok som står placerad på Ve (Medicinavdelningen) på ett av Sveriges kommunbibliotek. Jag ber om ursäkt på förhand och hänvisar fegt till förlagschefen och till att bibliotekspersonal och butikspersonal kan göra placeringsmissar. Fel gör vi alla. Det gäller bara att variera dem. 😉

Igår kväll fick jag äntligen ett livstecken från Danmark. Provboken är på väg enligt mejl. Gissar på att boken skickas via flaskpost eftersom det tagit sådan tid jämfört med hemsidans information. Bäst att sticka ner till havet och spana idag. 🙂 Vilken färg tycker ni att jag ska välja när jag börjar göra markeringar i boken?

DSCN8488

Ännu ett lov har passerat revy

DSC_0137

Ännu ett lov har passerat revy. Ett ovanligt sådant. Inte ofta som jag varit ute och skottat snö ett påsklov. Dessutom har snön legat kvar hela tiden. Vi som flyttade längre söderut för att njuta av bättre väderlek. Samtidigt är det bara att acceptera läget och träna på tålamodet. Dumt att lägga ner energi på att klaga. Vi har haft det mysigt i vår familj. Umgåtts på olika sätt. Men även detta lov har gått i Mina fotsteg i ditt hjärta´s tecken. Vilken känsla det är att läsa längre texter från ett prasslande papper. Fast jag är en van skärmläsare sedan 1987 kommer aldrig denna teknik att vinna över gårdagens för mig. Jag har bestämt mig för att vara en bokälskare av gamla stammen till min sista ”läsardag”. Möjligheten att slänga mig ner var som helst. Inne eller ute. Vända blad med fingrarna. Gå tillbaka i handlingen. Låta boken vila en stund på mitt bröst i soffan. Sitta i skuggan under ett äppleträd. Eller med fikakorgen bredvid mig – lägga ifrån mig boken och betrakta mitt älskade hav från en favoritbänk, samtidigt som jag i mitt inre befinner mig någon helt annanstans i världen. D.v.s. om boken är fängslande och har fångat mig i sitt grepp.

Vi drog ut hela manuset. Inlagan som det kallas med ett finare ord. Tillsammans låg vi i sängen på morgonen och läste igenom ett antal kapitel. Sedan gick jag upp och gjorde ändringar på skärmen. Det är alltid med en blandad känsla som jag funderar på om det är bra eller dåligt att vi fortfarande kunde hitta små fel eller komma på några nya vändningar på några ställen. Givetvis är det bra. Samtidigt ger det mig en osäker känsla. Visst handlade det mest om petitesser. Ett enda mellanslag för mycket mellan ” och första bokstaven. Glömt ett frågetecken. In med några fler kommatecken. Ta bort någon mening m.m. Fast vi hittade även ett par stycken åt grövre hållet.

Chanserna minskar för varje gång att hitta allt. Provtrycket är vår sista chans. Det är tur att jag även ska låta en riktig expert granska det. Om vi skulle missa ett fel på första sidan skulle det reta mig för alltid.

Baksidestexten som jag kämpat med länge fick ett snabbt slut. Jag tyckte jag var ganska nöjd när jag för ett tag sedan kom på vilken teknik jag skulle tillämpa. Insåg att det inte var superbra, men klart bättre än mina stapplande tidigare försök med detta svåra projekt. Man ska locka men inte avslöja för mycket. Solveig tyckte inte det var bra. Jag ställde henne mot väggen. ”Det är lätt att klaga på andras. Om du nu vet hur det ska vara. Gör det då. Du får fria händer.” Själv gick jag ner en våning för att cykla på motionscykeln en halvtimme. Efter en kvart hörde jag steg i trappan. Sedan var det högläsning under cykelutflykten som inte förde mig en enda mm framåt avståndsmässigt men… Jag tog upp en spontan applåd. SolBo Förlags förlagschef fixade det galant. Jag köpte det rakt av. Hon har trots allt läst manuset några gånger. 🙂 Detta är ju i normala fall en uppgift som experterna, de anställda på förlagen, skriver. Inte författaren.

Snön har ställt till det med omslagets framsida. Jag ville ha ett foto från en scen en bit in i handlingen. I det läget finns ingen snö eller is vid havet. Jag och Solveig var nere en kylig eftermiddag och spanade. En liten bild skulle gå att ordna men det skulle bli kallt för Jennifer att gå med uppkavlade byxor i sanden. Längst nere vid strandkanten i den lutande sanden var det snöfritt. Vi har provat några gånger tidigare i vintras när det varit snöfritt på någon strand. Skrattat när en större våg stulit vårt hjärta. Fördröjningen från när en färja kört sin rutt ställer till det i våra trakter. Helst med den nya katamaranen till Bornholm, som är direkt livsfarlig för badande. Den kommer att stjäla ett barnliv förr eller senare trots ändrade rutter. Det skrämmer mig. Allt handlar om money, money i första hand.

Så kom Påskdagen. Solen lyste starkt in på oss vinterbleka varelser. Vi bestämde oss för ett försök efter ännu en underbar Solveigmiddag. Oj vad hon skämmer bort mig på loven. Jag hade inga stora förhoppningar med resan. Jennifer, systemkameran, handduk och varma sockar var nerpackade. Jennifer var inte nerpackad. Hon satt i baksätet. 🙂 Ju längre österut vi kom desto mer snö fanns det runt vägarna. När vi svängde av mot Hagestads Naturreservat smalnade vägen. Högarna med snö kröp närmre bilen. Ändå hade folk letat sig hit. Vi fick flera möten där vi fick stanna bilen. Det var fullt med bilar längst ner mot havet. Jag ställde bilen dumt med framhjulen i en stor snödriva. Solveig och Jennifer gick ut. Jag såg all snön och tyckte det var onödigt. Blev därför överraskad av att Solveig nickade efter en stund. Betydde att jag skulle gå ur bilen. En lagom sträng av sand fanns längst ner. Vattnet hade gjort is av snön en bit upp mot land precis bakom våra ryggar. Solveig ritade hjärtan i takt med att havet suddade bort dem. Det kom hela tiden folk som ville göra fula skoavtryck i sanden. 🙂 Jag hade lust att transportera dem på ryggen förbi filmplatsen. Givetvis blev det många blickar från åskådare som undrade vad som var på gång när Jennnifer tog av sig skor och strumpor. Många bilder togs. Vi bytte även strand. Nästa dag körde vi andra hållet och svängde av på en liten väg som jag velat köra ner på flera gånger tidigare vid Mossby strand. I havet stod en fiskare med våtdräkt. Detta var mer överkurs. Jag hade redan bestämt mig för en huvudbild och en liten bild från förra dagens resa. Min inre bild stämde överens. Så där kunde det ha gått till. Den romantiska stunden på stranden. Dagen innan solen gick i moln för Sebastian.

Tack och eftersnack sidan, vänster och höger flik. Små korta texter som kan hjälpa eller stjälpa stora lass. Allt ska vägas på en våg. Jag valde att låta tre personer från min bloggvärld bidra med några rosor om mitt skrivande på vänster flik efter en sekvens från ett spännande parti i boken.

Författarporträttet. Jennifer tog 85 bilder. Jag fick snabbt ner det till tjugo aktuella. Sedan var det tretton kvar en stund innan de reducerades till åtta. Kvinnorna i huset hade sin speciella favorit. Själv hade jag klarat mig utan alla. Under en lång tid vandrade jag mellan bilderna. Kolera eller pest. I nuläget har jag två kort som jag kan tänka mig. Lägger troligen upp tre som tillgängliga pressbilder om någon tidning får för sig att skriva en rad. Skriver de ris får gubben på bilden skulden. Själv är jag 26 år och oskyldig som vanligt. 🙂 Festligt att jag valde mellan två koppfavoriter. Blå Amanita eller Zebra. Många av er kommer att tycka att jag valde fel om vi går efter kopptävlingen på bloggen. Men någon i Finland borde gilla mitt val. 🙂 Ännu mer komiskt är att kaffet som jag hällt i koppen syns på nästan alla bilder. Men inte på den bilden som jag antagligen kommer att välja som förstabild. Typiskt när jag skickligt balanserat i fåtölj, i soffan och på balkongen.

Solveig la ner flera timmar med att jobba på framsidan under Annandag Påsk. Hon lyssnade på en man på nätet som instruerade henne hur man gör. Jag blev supernöjd. Nu är det bara att hoppas att de som inte har en aning om vem Bosse Lidén är blir sugna att bläddra i boken om de ser den lockande bilden. Titeln har jag alltid varit nöjd med. Adekvat med handlingen.

Imorgon ska jag vara privat och prata om ett oväntat möte jag råkade ut för en dag när jag egentligen borde varit i skolan. Istället reste jag iväg på livets skola på räls.

Då var det dags för ett nytt kapitel…

Denna vecka går i kopieringens tecken. ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska ut och resa. Fjorton hundra vita sidor ska fyllas med svart text. Noga kontrolleras. Alla trettiofyra kapitlen ska få ett svart gem i hörnet. Helst på lite olika ställen för att jämna ut trycket.

Jag kom på att jag inte är odödlig. Om jag skulle skicka till alla förlag, bara ett i taget, och de förhalade det hela skulle jag förmodligen inte hinna med alla förlag i Sverige innan jag trillade av pinn. Därför har jag bestämt mig för att fyrdubbla. Denna gång ska papperna inte till djupaste Småland utan till vår huvudstad. Ni vet den som också börjar på bokstaven S. Hoppas att det INTE dröjer nästan 7 månader och behövs två välskrivna påminnelsebrev för att de ska plocka fram den oöppnade dammiga Jiffypåsen. Trots att det stod på hemsidan att svar skulle lämnas inom två månader. Det skulle även vara trevligt om mottagarna verkligen läste något ur den tjocka bunten av papper. Inte bara har den där behagliga tonen på hemsidan. Har du ett manus får du gärna skicka det till oss. Jag har trots allt lagt ner några timmar på arbetet. Minst fyra och en halv. 😀  Då vill jag gärna ha en ärlig chans.

Sedan behöver de inte göra som en förlagschef gjorde en gång. Den varma eftermiddagen höll jag på att måla grå stenar vita på altanen. Då kom Solveig ut och sa att det var telefon till mig. Med kladdiga vita fingrar greppade jag luren. Jag bekräftade att jag verkligen var Bo Lidén. Däremot var jag inte så säker på att kvinnan hette det hon sa att hon hette. I mitt huvud virvlade det runt tankar. Vem av alla mina tjejkompisar är det som driver med mig. Hon berättade att hon satt på sitt skrivbord, hade precis läst fyra kapitel av mitt manus Simon – Fantasins Mästare och baaaara måste ha reda på vem denne okände Bosse Lidén med all sin fantasi och berättarglädje var.
Jag kom på mig själv att börja tala på ett nytt sätt. Halvstammande. Mumlande. Jag försökte vinna tid. Ville fly ut till mina tysta men pålitliga stenkompisar. Mina hjärnceller hade kaosmöte. Detta är ett skämt. Kan man ha ”Dolda luren” också? Eller… det låter som Tina… vänta… det är Boel. Jag lovade rösten att vi skulle träffas på Bokmässan i Göteborg ett par veckor senare. Kunde det finnas en förlagschef i Sverige som satt på ett skrivbord. Ska man inte läsa allt noga först. Ventilera. Analysera. Diskutera på ett manusmöte om manuset överlevt första omgången. Möjligtvis skicka ut till en utomstående lektör.

I efterhand tror jag att jag hade fått ut tre barnböcker på det förlaget om jag inte försökt flirta med Norge. För egentligen skrev jag manuset till en nordisk tävling på ett annat förlag. En jury från Sverige, Danmark och Norge skulle kora vinnarna. Vinnande manus skulle ges ut i de två grannländerna. Därför kryddade jag min egen story. Jag la till en extrahandling som handlade om två barn som skulle fixa en ny fru till pojkens pappa. De satte in en kontaktannons och en norska ”råkade” svara. Det var min flirt till Norges jury. Min dumma flirt. Jag visste inte att man inte fick skriva en bok om hästar om det redan fanns en bok om hästar. Nu överdrev jag för att förtydliga. En alltför känd barnbok som även gått på bio, TV, video och radioföljetong hade också den ingrediensen om två barn som i hemlighet skaffar en ny kvinna. Jag kände väl till boken. Älskade den. Men hade inte stulit en rad eller ett ord i den. Så dum var jag inte. Varenda läskunnig människa kände till den starka författaren. Däremot hade jag utgått från en pojkes fantasi när min idé till manus föddes. Jag satt längst bak i ett klassrum och lyssnade roat på grabbens historier en måndagsmorgon. Log i smyg åt när klasskamraterna gick på att han hade klappat en delfin i trädgården den helgen. Att han och hans pappa hade jagat en björn som stulit deras tvätt som hängde ute. Björnen hade ätit upp hans bästa byxor. Klasskamraterna satt där med gapande munnar och var avundsjuka på allt han varit med om på helgen. Sådant hände aldrig hemma hos dem.

När jag var klar med mitt manus tog jag kontakt med ett par skolor som låg på andra orter. Lärarna blev eld i lågor över möjligheten att få en ny färsk bok som högläsning. Därefter bjöds jag till klasserna efter att deras fröken läst min bok högt och barnen fick ställa kluriga frågor till mig. Med andra ord har jag fuskat och lekt författare förr. Men det skulle vara trevligt om leken var slut snart. Jag vill hemskt gärna lämna lekplatsen och komma ut på fältet. 😀

Den här gången handlar det om ett vuxenmanus. Inte heller så lätt att stjäla. Jag är som elefanterna. Jag glömmer inte dumma saker. När Solveig kom hem med nya böcker från skolbiblioteket och jag upptäckte MIN bok blev jag inte glad. Visserligen var namnet utbytt men i stort sett hela texten var min. Bara åtta sidor. Precis lagom för en nybörjarläsare. Jag tillverkade sådana ”böcker” på löpande band under några veckor. Jag satt hemma på kvällarna och fantiserade så att jag nästa morgon kunde komma med något nytt till grabben som jag jobbade med. Han älskade detta och kunde dessutom impa på de andra klasskamraterna. Jag skickade de bästa till ett förlag eftersom jag visste att de höll på med en serie om djur. Minns att de berömde tre stycken titlar. Sa att de tyvärr inte kunde ta emot något. På en bokmässa på hotellet i Tylösand blev det mer påtagligt när boken stod på en hedersplats över en monter. Då var mina ögon inte bruna längre utan gled över till svart. Jag fick lyfta min blick så att jag såg ut över havet mot Tylön en lång stund för att behärska mig från att slita boken i strimlor. 😛  Sant är att jag under en riktigt lång tid tappade sugen på att förse förlag med idéer till kvinnor som satt på flera stolar och som hade idétorka. Aldrig mer. Så pålitlig är jag. Även en old elephant får ändra sig. 🙂