Öppen och dold kärlek

Ögonblicksbild; sju
Kramen till Rasmus är varm och hjärtlig. De två små kompisarna har varit förtjusta i varandra ett bra tag. ❤
Läget är att Jennifer gör sin sista dag på förskolan i Falkenberg. Det är dags att flytta iväg nio mil söder ut.
Små barn bestämmer inte över vissa saker. De är ofta flexibla och hittar lätt nya kompisar i den åldern.

Ögonblicksbild; åtta
Här handlar det också om en flytt. Pojken och flickan är några år äldre. Tiden sex år tidigare. Tror de slapp lämna idylliska Hjo  ❤ i en flyttlåda och att pojken istället höll händerna på ratten. Osvuret är bäst. Vet att de slapp skiljas från varandra.

Annonser

Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂

 

En dröm av guld

”Pappa! Lova mig en sak. Reta inte mig sedan idag. Lovar du på hedersord?”

Jennifer hade studsat ner från sin loftsäng. Hon var påklädd fast klockan inte var mer än halv sex på torsdagsmorgonen. Jag hann inte svara. Såg bara att det glittrade i de grönblå ögonen. Kinderna var redan sommarbruna och näsroten busigt fräknig.
”I natt drömde jag om Erik.”
”Gjorde du. Vad mysigt.”
Det var svårt att hålla styr både på stämbanden och på tungan. Jag ville inte på några villkor förstöra ballongen. Gömde därför snabbt undan nålen fylld med ironi.
”Ja”, sa hon kort med en närhet som jag ville spara för alltid.
Min oförstörda nioåring dansade ut ur rummet. Jag tänkte på att hon var lik mig i att vakna långt innan väckarklockan ringde om det var dags för en heldagsutflykt med klassen. Den där underbara glädjen som försvinner någonstans på vägen i alltför många människors liv. När man är tillfredställd med att ha en bulle, en yoghurtburk och en Festis med sig i ryggsäcken. Då bussen bara ska åka till en plats som ligger någon mil från skolan och närmiljön. Man njuter av att ha bästisen på sätet bredvid sig. Det stora äventyret ligger runt hörnet och bara väntar på att bli upplockat.
Den skrivande sidan av mig fiskade efter fler detaljerade beskrivningar om nattdrömmen. Eller var det den beskyddande pappan som värnade om sin förstfödda dotter? Båda bor i samma kropp. Jag fick en kort stund i köket innan övriga familjemedlemmar vaknade till liv.
”Vad gjorde ni tillsammans, du och Erik i drömmen?”
”Vet inte men det var en mysig känsla. Inte som när jag var liten och gick i förskolan. Då jag gick hand i hand med Jaylord.”
”Du blev retad då. De som retade er var bara avundsjuka.”
”Ja. Antagligen. Vi slutade efter en gång. Gjorde det bara i smyg. Då drömde jag ofta om honom på nätterna. Varför drömmer jag olika nu?”
”Din hjärna utvecklas i takt med att du blir äldre. Minnet blir större. Du lär dig mer. Får större erfarenhet helt enkelt”, svarade jag levnadsvant.
Jag tittade på köksklockan, försökte med en bedjande blick stanna livet. Jag njöt över denna ljuvliga individ som är så omtänksam och samtidigt så sårbar mot orättvisor. Jag önskade att jag kunde lova henne ett underbart liv. Samtidigt ville jag inte att hon skulle bli äldre i nästa egoistiska tanke.
”Erik är så bra. Han retas inte. Varken med killar eller tjejer. Han är duktig på allt. Både i matte och på idrotten. Hans lag vinner alltid. Alla vill vara med hans lag. Sedan är han som jag. Slår sig stup i ett. Gråter inte. Grimaserar bara och fortsätter som vanligt”, bubblade Jennifer.
”Det låter som en toppenkille. Du får bjuda hem honom.”
Jennifer fick en rynka i pannan.
”Tror du att han drömmer om mig?”
”Kanske det. Eller så drömmer han om monstrerna från Finland. Undrar om han kom till sin mammas och pappas säng som du efter melodifestivalen?”
Jag pussade Jennifer på kinden och önskade henne en trevlig utflykt. Inombords tänkte jag mycket djupare än så.

Timmarna gick. Klockan blev två och skolbussen anlände. Jennifer hann knappt innanför dörren förrän hon kastade sin ryggsäck och rusade till mitt kontor.
”Pappa! Pappa! Fröken delade ut nya snällappar. Gissa vem som fick mitt namn?”
”Kan det vara ett pojknamn på fyra bokstäver?”
”Duktigt pappa.”
”Hann Erik göra något bra?”
”Han sa att jag var snäll. Jag tror att han menade det också.”
”Givetvis. För du såg väl inga fingrar i kors?”
”Jag vågade inte tit… fröken har sagt att vi inte får ljuga”, sa Jennifer med bestämd röst.

Första sommarjobbet

Vilken känsla det måste ha varit för vår äldsta dotter när hon cyklade iväg klockan kvart i åtta förra måndagen. Visserligen har hon delat ut Svensk Direktreklam i ett år, men nu var det mer på riktigt. Första sommarjobbet. Hon var en av de skolungdomar som hade tur och fick ett kommunalt sommarjobb. Tre veckor på en förskola. Bara fyra timmar om dagen. Tidigare fick ungdomarna jobba åtta timmar om dagen. Nu kunde visst dubbelt så många få sommarjobb. Det har något med matematik att göra. Jennifer som hon heter har redan bestämt sig för vad hon ska köpa för lönen. En ny dator. En vit.
Den trevliga handledaren träffade hon i fredags och därför var inte Jennifer speciellt nervös första dagen. Vår dotter är bra på att umgås med barn och har lätt för att ta ansvar. Det kan heller inte vara någon större nackdel att hon älskar att pyssla, sjunga, spela instrument och gillar att röra på sig. Jag har för mig att små barn gör det rätt ofta. Om inte minnet sviktar helt.

Idag är det dags för vecka två av tre. Jennifer är helnöjd. Hon har trivts som fisken i vattnet. Har knappt tänkt på att hennes tio veckors sovmornar har tagit paus. Hon har tagit ett steg till mot vuxenvärlden.