Vår yngsta dotter fyllde år förra veckan. Jag minns för sex år sedan när Lizette var inne i en Parisperiod. Då fick hon ett pussel med tusen bitar, där Eiffeltornet fanns med. Jag fick hjälpa till för att det skulle bli klart. 😉
När jag och Solveig var i stan för att köpa presenter för några veckor sedan kom jag att tänka på pusslet, samtidigt som jag drabbades av en längtan. Både efter april och att ta upp en gammal höstaktivitet. Visst är det ett fint motiv?
Först möttes jag av motstånd när jag spontant berättade att jag ”ville ha”. Sedan lovade jag att hålla till på köksön, vara klar innan första advent, inte sätta upp det på en skiva och på en vägg. Åtta veckor skulle jag lätt klara. Förr när vi hade tretton rum fanns det mer plats. Min plan var att skänka det till Röda Korset när jag var klar.
Aktiviteten blev en trevlig syssla för mig och min ”dagsambo” Jennifer som tog paus från sitt pluggande då och då. Det var både rogivande och kul att se hur det växte fram. Samtidigt gällde det att sluta när man blev trött. Efter två veckor och en dag blev pusslet klart, eller nästan klart. Ser du det? Det fattas en bit. Detta insåg jag och Jennifer tidigt. Om jag får gissa tror jag att det är jag som är boven. Ofta hände det att bitar lyftes upp och fastnade på mina varma underarmar. Kanske ligger biten i dammsugaren…?
Vad tycker du om att pussla? Kul, nostalgi? Eller bara tidsödande?