Författaren som inte finns men som hörs

 

Man blir inte profet i sin egen stad. Jag måste erkänna att jag är en aning mörk till sinnet varje gång jag går in på biblioteket i Ystad. Nog tycker jag att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” borde finnas just här av alla ställen. Genom åren har jag noterat på flera orter, ganska mediokra böcker av lokala författare, som fått stort utrymme i hemkvartersbiblioteket. Ändå inte alls konstigt för ingen vet vem jag är, att jag bor här och att jag skrivit en bok. Kryssade inte den inköpsansvarige i när titeln var med i BTJ-häftet är det historia två veckor senare när nästa lista kommer. Bara att vara med som debutant på ett okänt förlag, i slutet av ett år när kommunens pengar är slut, är dömt att misslyckas om man inte ryter som ett lejon, slickar runt eller har det rätta kontaktnätet. Kvinnan på Ystad Allehanda som verkade vilja göra ett reportage om SolBo Förlag hörde inte av sig, trots att Solveig ringde en extra gång till tidningen. Efter det har vi lagt ner av skälet stolthet. 😦

I förmiddags följde jag med Solveig som skulle till Ystads bibliotek med en stor trave kurslitteratur. Hon skulle även försöka hitta fler böcker som hon behövde till sin avslutningskurs. Jag tog med mig boken ”Vintertid i drömhuset” av Maeve Binchy som jag håller på att läsa, tänkte sitta i ett myshörn och avsluta den spännande boken som utspelar sig på Irlands västkust. Precis innanför bibliotekets entré finns en maskin där man lämnar tillbaks böcker. Solveig ställde sig där och matade in böckerna samtidigt som jag fortsatte med min ryggsäck in i själva huvudbyggnaden. Då började det pipa högt som när jag ska ut och flyga. Alltid drabbar det mig på flygplatser, trots att jag försöker tänka på ALLT för att undvika det. Jag såg hur de två kvinnorna som jobbade bakom biblioteksdisken noterade vem som utlöste larmet. Jag tog tre steg ut igen och det pep på nytt. Gick in och det pep. Lekte med mig själv, samtidigt som jag började prata med Solveig. En av kvinnorna kom mot mig. Det räckte med att jag sa att jag hade en bok med från Tomelilla i min ryggsäck. Hon log och stämplade mig inte som bibliotekstjuven, för den titeln skulle varit stulen. Eftersom det inte fanns någon ”kund” vid disken hade personalen sett att jag var på väg IN och inte UT första gången det pep. Jag slapp göra som på flygplatsen. Ta av mig allt. 😉

Då kom rubriken till mig och jag sa ironiskt den till Solveig innan vi skiljdes åt en stund. ”Författaren som inte finns men som hörs.” Jag tror att jag börjar bli en aning stött på gamladar. 😉 Men ändå med ett skevt leende på läpparna. Det ska även tillägas att mina riktiga hemkvarter är trots allt Halmstad och där har de hela tre ex av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Livet går vidare. Jag brinner av skrivlust och en enorm värk nattetid av min Frozen Shoulder. Nästa vecka hoppas jag att ett gäng kortisonsprutor ska få bukt på dilemmat som käkar nattsömn och energi. Jag önskar dagens bloggläsare en fin helg. Hoppas våren och värmen återkommer. Jag fryser dubbelt för närvarande, om jag ska vitsa till avrundningen på inlägget. Håller ni tummarna för Sanna Nielsen ikväll?