Det finns bra foton och det finns riktigt bra foton

Foto: Anki Arvidson

Min bloggvän Anki är en duktig fotograf. Det här kortet fick jag för någon månad sedan. De fina orden på baksidan värmde mig såklart. Men de är privata.  ❤
Däremot ville jag gärna visa upp framsidan och samtidigt starta upp en ny kategori på bloggen med namnet: ÖGONBLICKSBILDER.

Min första tanke är att detta foto säger mer än hundra ord. 😀  Ett förträffligt foto att visa upp under en skolklasslektion eller inför en nyfiken sittande förskolegrupp.
Samtala med barnen. Hålla i liv deras medfödda fantasi.

”Vad ser du på bilden? Kommer det att bli mål? Vad tror du kommer att hända inom den närmaste minuten? Kommer målvakten Casper att rädda och starta upp en snabb kontring? Är det en viktig seriematch, en cupmatch eller en vänskapsfight? Snälla! Var snäll och hjälp mig. Jag brinner av lust att få veta.”

Som avslutning kunde äldre skolbarn fått uppgiften, att skriva ner en berättelse med utgångspunkt från fotot. Där de själva bestämmer vad som ska hända.

Själv tänker jag några lager djupare. Vågar Casper gå ner och ta bollen med händerna? Är han lika bra på vänster som högerfoten? Hoppas grabben längst ut på vänsterflanken att det ska bli en retur så han blir målhjälte? Vill spelaren som står beredd på sidokanten, otåligt, snart komma in i matchen? Är killen som har glasögon lagkapten? (Han har ett C på armen). Intressant att jämföra stilar, gester och kropps/ansiktsspråk.
Det är häftigt att ta ett kort bakom nätet. Blir ett extra njutbart perspektiv.

Tänk om jag som skolbarn fått denna uppgift. Helst som en läxa över jullovet. Då hade det blivit min första riktiga roman.
Jag får hålla till goda med att det dröjde till 2013 innan romanen fanns på plats. Då kunde jag inte låta bli att göra Sebastian Rosander idrottsintresserad. Sedan kom en söt Lena Sanders och förändrade hans intressen. Sånt är livet. Du har kanske själv varit i den sitsen.  ❤

Om du vill ha information när det gäller att köpa böcker – tryck på det blå. Två av mina böcker är nersatta till halva priset. Flera har passat på de senaste veckorna. Möjligheten och smidigheten att swisha har varit populär.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Härligt att jag fått in så många åsikter/blurb om ”Minnen som stannat kvar”. Men jag saknar dina tre bästa och det sämsta kåseriet. (Du som läst). Aldrig blir författaren nöjd. Tryck på länken för att åtgärda. Jag vill gärna dela ut tre Skrapkryss åtminstone till ettårsdagen, 25 september 2018.
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

 

 

 

 

 

Annonser

När skapades intresset?

ett

Bosse minns

Ibland har jag roat mig för att försöka analysera starten för mitt intresse av statistik och tabeller. Varje gång kommer jag fram till vem som först tände lågan. Min mormor såklart. Vi två som hade långa nattliga samtal fast hon då och då försökte få mig att sova eller gå och lägga mig. Var hon på besök hemma hos oss höll hon till i köket på natten när kärlkrampen och andra besvärliga krämpor slog till.

Hanna Elisabeth visade mig hur det gick till att tippa stryktips. På den tiden var det tolv matcher som gällde på varje kupong. Det var spännande när hon lärde mig uttala de engelska fotbollslagen. Jag bjöds in till en ny värld.

Några år gick. Mormor for till himlen och lämnade mig ensam kvar i köket. Jag blev en expert på att sysselsätta mig med sololekar som inte störde sovande familje-medlemmar.

tva

Sex stenkulor i två färger och ränder på en plastmatta i köket. (Jag uppskattade inte när mamma la dit en trasmatta. Plastmatta var tusen gånger bättre.) Mer behövdes inte för att jag skulle ha att göra under åtskilliga timmar. Papper och penna var såklart nödvändigt att ha till hands. Sedan var det en liten detalj till.  🙂
För att skapa en fotbollsserie som liknade verkligheten fick jag leka detektiv och ta på mig genimattehatten.

Måste få skryta på bloggen. Hur lyckades den lilla grabben som inte fyllt tio år att få de tjugo engelska fotbollslagen att mötas så att varje omgång blev tio matcher (komplett så serien inte haltade) och samtidigt undvika att ingen av lagen hade möts förut?
Jag fick ihop spelprogrammet. Kom på det smarta att börja med att dela in lagen i två grupper om tio lag. Oj vilket pusslande det blev därefter. Det var en utmanande matematikövning som konkurrerade ut talen i skolan som inte utvecklade min hjärna speciellt mycket på lågstadiet. Det stadiet hade jag passerat innan skolstarten. Ett av flera skäl till att fröken hotade med att direkt flytta upp mig ifrån ettan till trean. Dessutom läste jag flytande utan att hon visste om det och mycket annat. Så mycket skäll min mamma fick vid det telefonsamtalet, som jag skrivit ett sannkåseri om på bloggen, när bubblan sprack. 😦
Vilken tur fröken inte kände till och fick se mitt spelprogram. Då hade hon exploderat av vrede. Ha! Undra sa flundra om hon fixat ihop fotbollsschemat fortare än jag gjorde. Hon hade säkert skrämt bokstäverna och siffrorna på plats och en sådan taktik tycker jag är fuskig. 🙂

tre

Jag lät alltid favoritlaget ha de blå kulorna. Sedan rullade jag iväg de sex kulorna och startade därmed första halvlek. Noterade målen och skrev in halvleksresultatet.
Stoke-Liverpool x-x (0-1) i tabellen.
Du undrar såklart hur lagen fick mål. Svårt att visa på Solveigs vävda trasmatta. Betydligt lättare att tydliggöra på mammas plastmatta med smala fält så det inte blev handbollssiffror. Hamnade kulan på ett sådant blått fält räknades det nämligen som ett mål.

Därefter var det dags för andra halvlek. Vilken vändning och sensation. Lilla Stoke slog de rödklädda lirarna i storlaget Liverpool i min låtsasmatch på bloggen. 🙂
Stoke-Liverpool 2-1 (0-1)
Aldrig sprang det in några störiga huliganer från läktaren med järnrör och små hjärnor. Det skulle vara mamma som kom och störde klockan 04.35 och tyckte att jag skulle sova. 🙂 Det var också en jobbig replik att leva upp till. När jag hörde att hon sov igen så smög jag försiktigt på tå eller kröp på alla fyra förbi deras sovrum.  🙂

Givetvis möttes lagen en andra gång då bortalaget blev ett hemmalag nästa gång. Ordning och reda. Sammanlagt blev det Trehundraåttio matcher. Givetvis hade jag riktigt KULigt under dessa stunder.
Takterna sitter i. Fortfarande har jag inga större problem med att roa mig själv. Gråa dagar kan få färg. Igår lyste det till och med extra om dem när min nyfikenhet fick mig att göra ett experiment som tog nästan sex timmar av min uppmärksamhet.

På tal om annan statistik. 😀

dsc_39800001

Jag har inte glömt bort teburken med sina lappar. Där de trettio bloggare som besökt mig flest gånger har namnet på två lappar. Övriga ca 120 bloggare har sitt namn på en lapp. Den 30 november får den bloggare vars namn som jag dragit flest gånger (jag både lämnar och lämnar inte spår efter mig på era bloggar. Ibland läser och tittar jag bara in. ) en lott i present.

Här är sex-i-topp-just-nu:
1. Badtanten/Annika, 19
2. Primrose och Skrivmoster/Signhild, 18
4. Tant Glad, 16
5. Gunnar och Gunilla J, 15

 

 

 

Miljonregn över nio kvinnor?

8

Prisklass A:
Stort GRATTIS till Korsordsmästaren 2015 – Anki Arvidson. ❤ ❤ ❤
som dessutom satte nytt poängrekord denna tredje säsong.

Den fina röda rosen

Stort GRATTIS till silvermedaljen – Signhild Hortberg. ❤ ❤

3

Stort GRATTIS till bronsplatsen – Inger Börmark.  ❤

Prisklass B:
Jag gjorde i ordning 30 st lappar med de olika uppgiftsvinnarna. Solveig fick äran att dra två lappar.
Vinnare: Anki och Znogge.

Prisklass C:
Här deltog de deltagare som fått ihop femton poäng. (Anki, Signhild, Inger och Znogge fick inte vara med)
Vinnare: Gunilla Wahlberg och Ditte Akker.

Prisklass D:
Det var inte så svårt för mig att välja bästa felsvaret. Ingen löste uppgift fjorton ”Är nog Zlatan”, men jag fick in några bra alternativ. Ingen slog dock förslaget ”Danskdödare” som senare passade utmärkt i den runda bollsporten. För det var just det Zlatan blev i Köpenhamn. Tack för att han räddade den svenska sommaren 2016.
Vinnare: KerstinCecilia.

Världen & Vardagstankar. En ny kategori för året där jag själv inte svarade med ord på era kommentarer. 106 personer deltog. Jag har de sista dagarna läst igenom alla era ord ännu en gång. Mina ämnen var varierande. Ibland skoj och drömmande. Ibland allvar. Andra gånger nostalgiskt. Precis som livet kan vara. Ni följde snällt med och bjöd verkligen på er själva. Underbart att Primrose och Annika gick iväg och skalade en potatis och en morot. Tusen tack ALLA 106 deltagare. ❤

Prisklass; Troget lämnande av kommentarer:
Jag skrev att alla som lämnade femton stycken skulle delta i en trisstävling. Nu blev det Skrapkryss som är en mycket roligare lott, i samma prisklass. Min lilla rättvisa kupp var att de som hade kommenterat flitigare skulle gynnas. Därför fick deltagarna en chans mer för varje svar över femton kommentarer. Jag tog fram en stor rulle med brunt omslagspapper. Skrev ner sexton kvinnors namn x antal gånger lite överallt på papperet, som täckte hela hallen på nedre plan. Sammanlagt fanns det 115 namn. Sedan bad jag Jennifer ta på sig en mörk halsduk över ögonen och så hon fick en röd överstrykningspenna i handen. Jag hade ett eget papper med en tabell med de sexton tävlande kvinnorna. Regeln var: Den kvinna som först fick tre poäng vann. Jennifer målade Ezter röd. Sedan gav jag henne en gul penna. Hon kröp omkring på det stora papperet och målade gult på namnet Ezter. Den tredje gången lyckades Jennifer tre gånger träffa tomma platser med den blå pennan. Därefter satte hon med hjälp av sin vänsterhand ner pennan … och namnet Ezter blev blått också. Jag som hade räknat med en låååång tävling där jag skulle få ge Jennifer nya färger. Med andra ord en rättvis segrare. Hoppas Ezter har lika mycket tur med skrapandet.
Vinnare: Ezter.

Prisklass; kommentar som gav mig något extra:
Det går inte komma ifrån att denna kvinna sprider glädje, skämt, snällheter, allvar och kärlek var hon än drar fram. Inte bara hos mig. Jag kan på avstånd på andra bloggar se att hon alltid har tid för ett ord även hos de bloggare som har det tufft. Hennes egen blogg är högst personlig och kan inte kopieras av någon annan. Om man läser de kommentarer hon fått inser man hur viktig hon är på Blogglandia. Ett ljus eller ett yrväder som lyser upp mörkret. På denna kategori hade jag dragit ut tre bidrag från henne som tilltalade mig mycket.
Vinnare: Allas vår TantGlad som ”oälskar” tävlingar. 😉

Jag höll på att skriva att det var sluttävlat 2015. Det var fel. Än återstår Månadens tävling. Den kommer att handla om böcker och dyker upp någon gång i december. Då var det dags för mig att leta upp adresser. Råd till er nio. Se till och skrapa fram rätt ”saker”.

Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den här sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden och stannat till vid kiosken för att köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt, att man skämtade om att man kunde gå ända till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa med tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar, inga strömmar, inga stenar på botten – otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick rakt ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på …
Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när vi grabbar lät bollen flyga mellan våra våta kalufser. Om de som tittade orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.
Denna dag var det extremt varmt. Kvavt och dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte och vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen …

Smakprov fem av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Bloggprovbok

Fotnot: Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Jag har en vinnare – Stort GRATTIS till…

Fast nästan ingen av er har träffat mig personligen, faktiskt ingen alls av er som lämnade ett bidrag träffade mig i just den åldern som jag var på kortet (15 år) var det tydligen en enkel fråga. Solveig tyckte att jag var mycket sötare på lagfotot som var tagit året innan. Många av oss grabbar hade kortare hår. Ni får bilden nedanför. För en stund sedan gick jag upp till Lizette och bad henne kasta min häftiga blå tärning med 20 siffror på. Tack för att ni var just 20 st som hade rätt svar. 🙂 Vinnare blev Petronella Hjertqvist med bloggen Prinsessorna på Bellevue. OBS! Ni vet att ni inte behöver ha en egen blogg för att tävla eller kommentera på min blogg. Däremot måste jag godkänna nya personer första gången, innan er text blir offentlig. Så bli inte irriterade över att texten inte syns direkt. Så fort jag är inne på bloggen lyser en röd punkt med en siffra i. Då vet jag att någon ny person/personer har varit snäll och lämnat en kommentar.

TÄVLINGSSTATISTIK:
1. Hundra inlägg: I vilken stad finns denna staty? Ingen klarade Mariestad.
2. Sex månader med blogg: Gömda ordspråk. Vinnare, Kerstin Nilsson.
3. 10 000 visningar: Bild på en Cuttlebug. Vinnare, Ulrika Gasser.
4. Julblogglov: Kerstin Johansson, Kerstin Nilsson, Lena Larsson, Signhild Hortberg, Anette Åkesson
5. 20 000 visningar/Sportlov: Tio sovande bilder på Jennifer. Ezter Nilsson
6. 25 000 visningar/Påsklov: Tio kaffekoppar. Anne med E.
7. 30 000 visningar: Hjo Kyrka. Kerstin Nilsson
8. Ett år som bloggare: Vilket inlägg hade flest visningar. Susan Adelbrant.
9. 50 000 visningar: Tio t-shirts. Skogsfen, Regnbågen och Petronella
10. Fotbollskillar. Vem är jag? Vinnare: Petronella Hjertqvist
11. 70 000 visningar: OS/Sportlov: Tio sovande bilder på xxxxxx
12. 500 inlägg:

CCI201402110001

Tionde bloggtävlingen: Vem av grabbarna är jag?

CCI201402090001

En av fördelarna när man skriver en roman är att man IBLAND kan använda sig av sanningar eller saker som man tycker om eller inte tycker om. 🙂
I min debut bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” lät jag Sebastian spela fotboll i ett lag i Halmstad som heter IF Leikin. Denna fotbollsklubb var ledande när det gällde ungdomsfotboll på sjuttiotalet. Jag vet inte hur det är i nutid.
Mannen till höger kallades för Mr Leikin eller Didi och hette egentligen Boris Bengtsson. Materialförvaltaren till vänster var också en legend i staden. Flosse var hans smeknamn. Bo Larsson var han döpt till, men det visste inte många grabbar.
Vem av de femton grabbarna på bilden är jag?
Jag eller någon annan familjemedlem lottar ut en trisslott till en av dem som gissar rätt. Bara en gissning var. Tydliga lämnade svar tack. Deadline: Kl. 00.01 tisdagen den 11 februari. Lycka till.

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

Små och stora bollar

Det är något speciellt med att sova utomhus när temperaturen ligger åt det tropiska hållet. En koltrast sjöng en sista kvällsång för oss innan mörkret äntligen föll. Jag älskar att ligga och titta på stjärnor, planeter och flygplan som far omkring däruppe. Alla ljud och dofter förstärks. Först trodde jag att vi var ensamma därute i det fria. Helt fel. Alla Sveriges myggor hade sommarmöte i Ystad denna natt.

Sovett

Månen ligger just nu lågt. Det tog ett tag innan jag kunde se den en stund mellan träden. Intressant att se hur länge vår yngsta dotter är uppe på nätterna. Balkongen är precis utanför hennes sovrum. Eventuella pojkvänner skulle blivit överraskade om de hade tänkt sig nattbesök. 😉

 

 

Sov två

Efter en smaskig lunch tog vi cyklarna ner till centrum. Tar inte många minuter i de slingrande nerförsbackarna. Väldigt folktomt mitt på dagen en gassande sommardag. Gissar på det omvända nere vid havet. Innan vi återvände hemåt behövde vi var sin Kaffe Latte på det nyöppnade stället i Norra Promenaden. De nya ägarna har gjort en riktig ansiktslyftning av den gamla klassikern.

sov tre

Inne eller ute?

DSCN93150003

Lätt val. Tror ni att vi gick efter årstid eller bordsskick? 😉

DSCN93210004Sov fyra

Nu blir det svårt. Om Johanna Larsson spelar jämnt mot Serena Williams i finalen i Båstad kommer det att krocka med fotbollstjejernas kvartsfinal mot Island om en stund. I flera års tid följde jag alltid tennisen på plats en dag under tävlingarna. Enda fördelen är att jag slipper vrida på huvudet så många gånger i soffan.

Från slott till koja

En månad i England låg framför oss. Fyra hela veckor utan föräldrar. Okej då. Utan våra biologiska föräldrar.

Gruppen stod på en skolgård i kuststaden Brighton och höll upp plakat med namn på. Jag och Hansa hade snickrat ihop vårt med vissa besvär eftersom vi hade tummen mitt i näven när det gällde träslöjd.
Efter att först ha tillbringat några intensiva dagar i London, hade gruppen blivit väl sammansvetsad. Nu stod vi tillsammans och väntade spänt på våra värdfamiljer. Den ena flotta bilen efter den andra anlände. Finklädda kvinnor och män tog kontakt med namn de läste på skyltarna. Min hjärna jobbade på med sitt. Fantiserade och hoppades att det inte var just hon eller han. De verkade för stränga. För gamla. För omaka. Dessa inre åsikter var lätta att ha när jag fortfarande trodde att det fanns ett urval. Lätt att ha en uppfattning när det rörde på sig i grytan.
Solen gick i moln. En efter en försvann våra nya kompisar iväg till bilar som skulle ta dem till deras inackorderingshem. Skolgården kändes med ens som en sommarskolgård ska göra. Öde och elevtom. Nu var vi bara en trio kvar. Jag, Hansa och Birgitta som var lärare på SIS språkresor. Två femtonåriga långhåriga killar som krympte för varje minut som gick.
”Vad konstigt. Jag får gå och ringa ett samtal”, sa Birgitta och försvann.
”Jag vill hem”, sa Hansa svagt.
Själv svarade jag inte. Tänkte på en film eller boktitel. ”De två som blev över”. Jag tittade förväntansfullt upp när en bil stannade till och det hoppade ut en snygg kvinna. Hon hade på sig en åtsittande blus och en vit kort kjol som passade till hennes långa bruna ben. Kunde det vara en ung mamma? En äldre dotter med körkort? När hon greppade en tennisbag försvann mitt sista hopp. Studsade all världens väg.
En timme försent kom värdfamiljen. Två fjärdedelar av den. Mamma och en sexårig son. De kom gående från busshållplatsen, som låg långt ifrån skolan. Jag och Hansa fick själva bära våra tunga resväskor med de hårda plasthandtagen som skavde. Armarna blev långa som på schimpanser när vi med allt kortare mellanrum bytte bärhand. Benen sjönk ihop. Det var bara en banan som skiljde oss åt från schimpanserna.
Jag tror inte att vi njöt något av bussfärden. Minns inte ens hur lång den var. Till slut klev vi av bland en massa gamla hus. Frun berättade stolt att deras hus var över hundra år gammalt. Annars sades det inte så många engelska ord. När fru Wilson öppnade dörren kom nästa överraskning krypande på golvet. Inte ett spädbarn utan Mr Wilson. Min fantasi gick direkt till den knasiga Familjen Adams på TV. Nu såg det värre ut än vad det var. Det var inget dårhus. Mannen spelade fotboll och hade brutit benet. Just när vi kom hade han tydligen ingen krycka till hands.

För att få andrum gick jag en sväng in på toaletten. Där drabbades jag av ett eget handikapp. Inte så att jag glömt bort hur man gör det stora. Den biten gick bra. Problemet var att hur mycket jag än letade hittade jag ingen spolknapp. Varken på, vid sidan eller bakom stolen. Till slut gav jag upp. Täckte över bevisen med det hårda sträva toalettpapperet och hoppades att de hade en egen toalett därnere. Jag gick in till Hansa för att fråga om hjälp. Min res – och rumskompis satt lutad över byrån i vårt tilldelade rum och skrev sitt namn i det tjocka dammet. Snyftande något om att han skulle åka hem. En blind höna som leder en annan blind höna. Det blev jag som kom på det till slut. Man skulle dra i en kedja, som fanns på en apparat på väggen. En skitsak, när man väl visste om det.

I skolan på förmiddagarna jämförde vi oss med de andra kamraterna. De berättade gärna om stora hus, två bilar, swimmingpooler, TV på deras rum, hemhjälp, trädgårdsmästare och snygga barnflickor. Vi kunde bara bidra med storyn om en egen namnskylt på rummet. Byrån med våra namn skrivna i dammet fanns kvar under hela vår vistelse.
Badkaret vågade vi oss inte på. Botten såg äcklig ut. Missfärgad och full med hår av olika färger och storlek. Tanken på var de växt fick oss att rysa av obehag. Inte heller visste vi hur man skulle sätta på duschen. Vi hade som tur var duschat noga innan vi åkte hemifrån vårt eget. En månad går fort. Skojade bara. Så illa var det inte på hygienfronten. Vi spelade tennis varje regnfri dag. I anslutning till omklädningsrummen fanns duschar som vi förstod oss på. Annars kunde vi kutat in direkt efter att någon annan lämnat en rinnande dusch. 🙂 Här kände vi oss hemma och kunde spelreglerna som ett rinnande vatten.

När jag kom hem till vårt radhus i Halmstad några dagar innan skolstarten kändes det som om jag gjort en omvänd resa. Denna gång var det från koja till slott. De första dagarna njöt jag av allt som jag tidigare i livet alltid tagit som givet. Mammas goda mat. Duscha och bada i badkaret. Spola på ett normalt sätt. Jag hade kommit hem.
Min halländska hade försvunnit helt under denna månad. Aha! Ni som läsare trodde kanske att jag pratade flytande engelska. Fel, fel. De första dagarna i nian var mina närmaste kompisar galna på mig. Ingen av dem trodde mig när jag sa att jag inte kunde hjälpa det. Det var sant. Papegojan inom mig hade gått över till 08-språket. Stockholmska med en massa söderslang inbakat i meningarna. På tal om engelskan. Mitt triumfkort när mamma tvekade en aning om jag skulle få åka eller ej på en språkresa till sommaren. Jag låg på gränsen mellan en trea och en fyra i skolbetyg.
”Tänk mamma. Efter en månad i England där ingen pratar svenska kommer jag inte att ha en trea när jag går ut nian.”
Det avgjorde till min fördel. Dessutom fick jag rätt. Jag fick ingen trea fler gånger i engelska. Däremot fick jag en tvåa när jag gick ut nian.  🙂

Nu när jag ändå gläntade till språkreserummet kunde jag inte låta bli att skriva ett kåseri till. Men imorgon blir det säkert något annat. Största problemet just nu är att Telia har stora problem på många olika områden. Inte bra. Vi behöver ”kolla” vilka som köpt min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” varje dag. Ni som betalt in pengar och skickat mejl om namn och adress idag får ha överseende med att det dröjer innan SolBo Förlag kan skicka iväg era böcker. Förhoppningsvis har de löst detta tills imorgon.

Vilken stolt känsla det var

Diamantbollen ikväll

Åren går. Ibland känns det som om det var igår. Tänk att lilla jag har spelat i Svenska fotbollslandslaget i fotboll. Vilken känsla det var. I alla fall i första matchen. Sedan blev dräkten smutsig. Mamma tvättade. Konstigt att just min mamma tvättade landslagsdräkter. Nåväl. Hon var van vid sysslan. Det gick bra. Värre var att hon strök kläderna efteråt. När hon kom in med klädesplaggen på mitt rum blev jag sur. Hon bad om ursäkt. Skyllde på att hon inte hade en aning.
Det blev aldrig samma stolta feeling igen. Ett vemod stort som hela vårt avlånga land landade på mina unga axlar varje gång jag såg den fula flaggan som jag bar på bröstet. Värmen från strykjärnet hade förvandlat den blågula färgen till något splittrande.
”Bosse! Det syns fortfarande att det är Sveriges flagga. På långt håll ser ingen att…”