Taggen satt kvar


Ögonblicksbild; tjugo

Under flera år hade jag och tjejerna som en hösttradition att bläddra i ett fotoalbum efter fikat, när de hade kommit hem från skolbussen.
I de första albumen var det jag som återberättade episoder. (Givetvis är alla album numrerade från 1 och framåt) 🙂 När tjejerna kom in i handlingen och växte, minns de såklart egna minnen. Ibland kristallklart. Vi hade det mysigt tillsammans medan höstmörkret föll utanför fönstret. ❤
De längtade efter att göra om det här till hösten. Vi slutade när vi flyttade till Ystad och de hade längre skoldagar och andra intressen. Varje gång vi kom till den här bilden reagerade Jennifer och sa något liknande detta.
”Det där glömmer jag aldrig. Jag tyckte det var så hemskt.” 😦
Själv minns jag det fortfarande kristallklart. Hur jag hade svårt för att inte börja skratta. Noterade att hon inte grät efter att ha fastnat i ”sängstolpen” med snöret. Det var ju inget farligt och hon var relativt stor och borde kunnat fixa det själv. Hade det varit lillasyster hade jag inte tvekat en sekund, inför min plan. Lizette var otroligt tuff och lugn i ett sådant här läge som barn. Grät inte ens om det rann blod.
”Vänta lite. Stå kvar och rör dig inte. Jag ska bara hämta kameran.”
Nu minns jag inte om det tog extra lång tid. Om jag fick ett samtal och var tvungen att åka och köpa mjölk. Mötte någon bekant i affären och det hann bli mörkt innan jag kom hem. Skojar bara. 🙂 Kanske hittade jag inte kameran på tre sekunder som Niffe upplevde som tre timmar.
Fantastiskt hur ett minne kan stanna kvar och skava. Inombords ler jag åt att den tösen finns med och assisterar vid djuroperationer. I ett sådant rum hade hennes pappa svimmat – om han varit med. Troligen hade jag flytt. De hade behövt binda mig med ett koppel. 🙂

Ps. Undra varför papperskorgen var i fönstret? Hade vi valp? Hade jag torkat golvet?

Annonser

Ett svartvitt foto fick liv

Har du också upplevt det? Att ett enda foto från förr kan sätta igång en hel berättelse eller inre film. Den här texten är inte tvättad och jag stoppade inte in en endaste replik. Jag ville bara bjuda på ett privat minne. Skrivet ”i en tagning”.

I gamla album letade jag efter lämpliga foton på mig själv som kunde få vara med i korsordstävlingen 2018. Självklart kunde jag valt helt andra foton som varit häftigare. Nu var det inte det jag var ute efter.

En lång stund satt jag och tummade på två foton från förr och flera minnen dammades av och fick glömda känslor att vakna till liv. Jag log av flera skäl. Värme, pinsamheter, nostalgi, skratt… för att nämna några.

Min mamma Sofia hade många väninnor som hon umgicks regelbundet med. Det var grannar, syskon, släkt, ingift släkt, barndomsvänner och syföreningsmedlemmar för att katalogisera lite löst.

En som var med från min livsstart var Signe. Hon och hennes man hade haft en lägenhet i samma hus som min familj. Efter några år flyttade båda familjerna till nybyggda hus på bostadsområdet Gustavsfält. Tidigare hade det varit rena landet i denna del av Halmstad.

 

I ingen speciell ordning minns jag: vida fält, lantgårdar, älgar, den stora inre insynsskyddade trädgården, att en stor nyfiken råtta gjorde besök i vårt kök och att min lilla mamma visade sig vara en tuffing som slog ihjäl den.
Utanför huset var det länge grusväg med gropar och nästan varje lördag kom en gubbe med häst och vagn och parkerade hos vår närmaste granne. Jag kände till att gubben var tvilling till tjocka Eva och hade bondgård nära Snöstorps kyrka.
Både Signe och Sofia hade stora barn. Sedan kom jag på sladden i vår kärnfamilj och fem år senare fick Signe och Janne en dotter.
Karin var söt som en docka. När hon blev lite större blev jag hennes idol vid våra sammankomster. Det var mysigt till en viss gräns. När vi var på semestrar blev det ibland för mycket av den varan för mig. Ändå följde jag med på familjebilresor upp mot tonåren. Sedan fick jag tillåtelse att utnyttja mitt frikort på SJ och min värld vidgades och blev mer äventyrlig och självständigt än den var för många i min egen ålder.
Det var då. För vid en jämförelse senare i livet var det precis tvärtom. Jag återkom ständigt till kända kvarter medan Karin upptäckte hela världen. Hon verkade helt orädd. Samtidigt hörde jag självklart snacket efter några år. Om att hon aldrig verkade ha någon ro med att bo ”hemma” i Sverige någon längre tid. Skulle hon någon gång skaffa sig en rejäl utbildning? Ett längre förhållande? Äkta man? Kids? Åtminstone fast adress? Själv var jag impad och tyckte hon var en härlig liten tuffing. ❤

Genom åren fick jag rapporter via mamma och Signe om resor till Kanada, staterna, Israel och mycket annat. Signe försökte övertala min mamma om att resa med till Israel, men mamma vågade sig inte upp i luften i en plåtfågel. Tror hon i efterhand ångrade sin rädslas seger. För hon hade en stark längtan att få se Israel någon gång i livet.

Karins resor handlade mycket sällan om lyx och flärd. Hon bodde på en kibbutz och gjorde många smutsiga, dåligt betalda gårdssysslor. Hon var oftast borta i flera månader i sträck, eller till och med år. Med tiden fick hon vänner från jordens alla hörn. Hon tog tillfällighetsjobb på hemmaplan när kassan var skral. Var aldrig rädd för att rycka in och påminde otroligt mycket om sin mamma. Många järn i elden, social och nära till ett skratt och leende.

De mindre färgglada ryktena fick smisk på fingrarna. För mot alla odds gjorde Karin precis tvärtom. Flyttade flera år senare tillbaka till Sverige och bosatte sig på landet med sin pojkvän. Hon utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på sjukhuset i Halmstad. Där jag gissar på att hon var supereffektiv och omtyckt. När hennes man fick ett jobb i huvudstaden som han inte kunde tacka nej till blev det flytt till Stockholmsregionen. Barn kom till världen. Ett efter ett efter ett.
Mitt upp i Svenssonlivet tog livet en ny vändning. Cancern var ingen snäll motståndare som visade öppna kort. Den tog ingen hänsyn till tre yngre söner och en äkta man. Den lömska sjukdomen måste slagit till blixtsnabbt. Livsresan hon tvingades in i vill jag ingen ska hamna i. Den är så orättvis och ovärdig.

Jag minns bara ett tillfälle från när vi träffades som äldre. Först i mötet kände vi oss obekväma med vår vuxenkostym och alla år som runnit iväg som vatten i Nissan. Minns att jag hade en dos kvar av min storebrorsroll och hade lust att fimpa hennes cigarett.
Det var vinter och kallt utanför nöjesstället. Hon skulle ut och röka och varför jag var där vet jag inte ens själv. Antagligen för att svalka mig efter dansandet eller för att jag ville andas in frisk decemberkyla.
Som alltid var det mycket folk på ”Norre” när hemvändare gjorde besök hos släkt och familj under julhelgerna. Kul att se nygamla ansikten. Inte kunde jag ana att det skulle bli mitt sista samtal med Karin. Minns att hon pratade om sin närmaste långresa. Jag lyssnade mest och stack in en och annan fråga och nämnde att min närmaste långresa skulle gå till GeKås i Ullared. Den sista stelheten försvann när jag drog en anekdot som bidrog till att hon fick problem med rökhosta mellan skrattattackerna. Hostandes kramade hon om mig och bad mig sluta skoja. Men det syntes att hon menade tvärtom och jag fick lust att skrapa på hennes yta av ren omtanke. Då dök någon rökkompis till henne upp och ögonblicket var borta som ett tomtebloss.

Vi vet väldigt lite om vårt kommande liv och dagar. Bäst är att göra det bästa av varje sekund. I korsordsmästerskapen är egentligen ett rätt eller fel bara en snöflinga i luften. Men det kan vara ett trevligt inslag i novembermörkret.

Vila i frid K! ❤

Eftertext: Som vanligt lämnar jag inga personliga kommentarer när jag kåserar. Men läser mer än gärna era tankar och åsikter. Om du har kommit ända hit ner i texten lämnar jag som en dagsgåva informationen, att nästa inlägg är uppgift 13. Inga julmotivsfoton innan dess. Men efteråt lovar jag inget. 😉 Ha en bra dag.
Kram Bosse, Bobo, Sebastian. 

Jakten på de första vårtecknen

Vad kallt vi fått det i Ystad. Tolv minusgrader en morgon. Några timmar senare härliga soliga dagar där det gnistrar i den lilla snön som vi belönats med. Dessutom njuter jag av att ljuset tagit över taktpinnen, både på morgonen och eftermiddagen.

Med tanke på förra inlägget om små och stora grodor var det ett märkligt sammanträffande att detta var den första varelse som jag träffade på i min jakt på vårtecken. Vardagen är full av underverk och osorterade tillfälligheter. Är bara fantasiglasögonen på näsan är allt möjligt.

Inte konstigt att nyckelpigan är alldeles blå om skalet. Den fryser prickarna av sig. Jag borde ta in den på upptining framför brasan.


Stackars fågel. Det går inte ens att se vad det är för art. I alla fall ingen Häger. Nåväl. Den tinar om några veckor. Då kommer svaret. Annars kunde jag haft årets första bloggtävling.

Tack Lurblåsaren. Vår trogna blåsare i Ystad som blåser åt alla fyra väderstrecken. På min önskan blev det en serenad för att locka fram våren.

Det hjälpte. Jag riktigt ser hur vårkänslorna svallar. Vilka romantiska ögon. ❤


Här är den skära orsaken. Undra vem grisen väljer?

Här sitter den gula konkurrenten och trånar. Får eller älg? Gotland eller Gul-land?

Snälla Trolla! Kan du vårtrolla fram något riktigt exotiskt?


Tack för detta gulliga turistdjur, som vandrat långt över berg och dal för att nå våren på norra jordklotet.

En tramsfri bild från söndagspromenaden i stan.

I en vas i hallen står ofta en färsk tulpanbukett.  ❤ På köksbordet har äntligen de tre tulpanknopparna börjat visa sig. Först trodde vi inte det skulle komma något alls från lökarna, men den som väntar på något vackert… Ett bra komplement till de färdigutslagna tulpanerna. Dessutom står de sig längre. Med tanke på det trevliga med att följa hur det blir lite rosa och nästa dag lite mer…

Fotnot: Kanske blir det årets första bloggtävling nästa gång. Eller så blir det en ögonblicksbild. Jag har roat mig med att leta upp alternativ i mina hederliga fotoalbum. Lite sorgligt att jag slutade med att sätta in foton 2012 när blogg, systemkamera och datorn helt tog över bildsparandet. Tur jag sparar allt på externa minnen. De viktigaste bilderna på flera ställen. Hur gör du? Själv älskar jag att titta i gamla album. Jag har även svartvita från förr. Där står sig färgen. 😉 I sjutton år tog jag mest diabilder. Hur ofta tittar jag på dem? Då trodde jag det var framtidens melodi. Ack denna tekniska utveckling – på gott och ont. Vissa prylar blir sommarens fluga. Få blir dinosaurier.

Kram Bosse T-rex

Snabbtävling; Vem är han?

500 blogginlägg

Då var det dags att tävla igen. Idag när jag lägger in inlägg nummer 500. En magisk gräns som får mig att tänka på om jag kommer att orka nå tusen. 🙂

En snabbtävling. Jag vill ha för och efternamn på personen som jag missade att ta en bättre bild på, när han oväntat dök upp framför mig. Jag trasslade med kameran och min idol hann med sina långa ben förflytta sig en lång sträcka på kort tid. Jag tyckte det var pinsamt att börja springa efter. 😉 Bilden sparades som en ploj och åkte in i ett fotoalbum. Året var 1991. Till sommaren är det 23 år sedan.
En trisslott till den som är först med helt korrekt svar. Endast en chans var. Jag har lottat inläggets tidpunkt. Om ingen har skrivit rätt svar klockan nio ikväll kommer jag att lämna några ledtrådar. Dessa gäller under tiden 21.00-22.00 och bara för dig som inte chansat tidigare. Vågar du spara din röst till dess? 😉 Jag tror att någon löser frågan snabbt. Jag släpper detta på Facebook (utan bild) om några minuter. Till er som är mina bloggföljare bjuder jag på ett försprång med andra ord, om ni är nära den moderna tekniken. Önskar er en trevlig vår-lördag. Lycka till! Glöm inte bort att inte ställa om klockorna när ni lägger er. 😉
OBS! Endast lämnade kommentarer på bloggen räknas. (Ej Facebook)

21.00. Ledtråd ett: En av elva både här och där.
21.15. Ledtråd två: En son glänste mer.
21.30. Ledtråd tre: En riktigt go gubbe. Facit: Klockan 21.36 kom det rätta svaret.
21.45. Ledtråd fyra: Igår åkte han ut.
22.00. Är Trisslotten min om ingen har lämnat in rätt svar här på bloggen. Här ska skrapas och vinnas… 🙂