Fredagen den trettonde

1

Känner du igen kvinnan på bokomslaget? Det är trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson som jobbar på SVT. Ex i programmet. ”Gröna rum”.

Mitt turnummer är tretton. Det har det alltid varit. Jag tror inte på skrock och spottar därför varken på svarta eller gröna katter. Men när jag kom hem i fredags efter en utflykt började jag tvivla …
För en gång skull var jag passagerare i min egen bil. Min dotter och jag skulle ut och äta lunch ute någonstans.
Härligt  att studera detaljer under resan mot havet och slippa hålla reda på trafiksituationer. Eller inte. Jag såg två mycket blodiga ben på en tant som kanske någon hade kört på med sin bil. Istället för en schnitzel var det som jag skulle skära upp en skosula. De kokta grönsakerna var sega som tuggummi. Den nya glassen som jag skulle testa smakade som diskmedel. Tror jag. Jag dricker sällan diskmedel. Men jag åt upp allt för att jag behövde höja blodsockret efter att ha lämnat det mesta av skosulan på tallriken. När vi skulle ta en genväg genom ett skogsparti gick jag bakom Jennifer. Vi skojade om något. Pang! Så låg jag i backen och fattade inget. Det gjorde riktigt ont i pannan och i höger hand som domnat bort. Jennifer vände sig om när jag skrek och trodde att jag snubblat och babblade om att akta mig för brännässlorna på min andra sida. (Snart sved det i den handen också) Jag funderade några sekunder på om jag skulle dela ambulans med tanten med de blodiga benen. Till slut fick jag plåster på mina tankar.
Jag överlevde detta också. Orsaken skyller jag på mina nya glasögon. Antagligen tittade jag på marken och såg inte den kraftiga grenen från tallen. Den grenen såg aldrig min äldsta dotter heller. Hon skrattade till när hon vände tillbaka och lätt gick under faran. En fördel med att vara en relativt kortväxt person, insåg hon.
Sedan vände det för mig. Efter att ha legat under i minigolffighten vände jag det på slutet. Vi satt som avslutning och njöt av havet på en klippa. Diskuterade stort som smått. Allvar och skoj. Nutid och dåtid. Vi har haft det riktigt trevligt under dessa två terminer som kom till ”skänks”.  ❤
När vi kom hem låg denna lapp i postlådan. Eller var det i brevlådan?  😉

5

Vilken överraskning. Vilken inspirerande bok. Både att läsa och att bläddra i. Njuta av fotona från åtta länder: Danmark, Tyskland, Nederländerna, England, Wales, Frankrike, Italien och Spanien.

2

3

4

I november kommer jag att plocka fram boken igen. Då kommer den att vara ännu bättre. Jag älskar att en regnig, dimmig och blåsig novemberdag drömma mig bort i bästa fåtöljen. Göra inre resor.
Tack Hemmets Veckotidning. Jag ser redan fram emot nästa gång som …  😉

https://bosseliden.wordpress.com/2016/04/13/jag-har-en-toppenide-pa-gang/

Du får ha en bra start på nästa vecka. För mig inleds den med en röd dag som heter Annandag Pingst. Den dagen som jag blir Stadsminister ska jag rätta till allt. Rösta på mig.  😀 Nåväl. Annars får jag väl nöja mig med att bara bli Statsminister. 😀

Annonser

Myntet har två sidor

Jag har i flera inlägg här på bloggen lovordat staden jag flyttat till. Berättat den ena sköna storyn efter den andra. Bjudit på bilder som om jag var anställd på Turistbyrån i Ystad och fick skånska ”gåsdollar” för uppdraget. Det är jag inte… och nu börjar det bli höst och jag börjar bli rädd för än det ena och än det andra. Plötsligt har jag förstått att myntet har en andra sida. En läskig och obehaglig känsla har kommit krypande längs ryggraden.
Det går an att skratta åt saker när solen lyser och livet verkar glatt och de flesta av de 20 000 invånarna är trevliga att leva tillsammans med. Så läste jag i Ystad Allehanda att vi inte är ensamma. Jag tycks ha fått allt om bakfoten. 20 000 andra ljusskygga individer lever också i vår stad, både ovan och under jord. Mina ögon fladdrar till i texten och jag blir knäsvag när det står att GILJOTINER har satts ut på tio ställen, varav fem finns i centrala Ystad. Jag vet inte om jag vågar lämna bostaden längre.
När huvudet sticks in fälls fem plaststavar ner och trycker ihjäl… nu bankar mitt hjärta som i en slagverksorkester… hinner inte märka att … innan de dör.
Koffeinet verkar i mitt huvud och jag blir lugnad en stund. Det handlade bara om råttor. Inte om oss tvåbenta Ystadbor.
”Det verkar som råttor trivs här”, säger en Tony som är arbetsledare på kommunen.
Så läser jag faktarutan: En råtta tar sig in genom ett 20 mm litet hål, vilket motsvarar diametern på en enkrona. En råtta kan klättra flera våningar och gillar fasader med klätterväxter. Ett råttpar kan i teorin ge upphov till 800-1000 nya individer under ett år. En råtta lever 1-3 år. En råtta kan hoppa en meter utan ansats. Den kan bli 25 cm lång, svansen oräknad.
Nu tycker jag det börjar bli äckligt på riktigt. Först ser jag hur min skollinjal visar längden och på enkronan jag plockat upp från fickan ser det ut som om farbrorn har vassa gaddar. För att lugna ner mig tänker jag ta en tur till bibblan innan de stänger klockan fem och låna lugna böcker. På biblioteket har jag alltid trivts att vara, både som bibliotekarie och som låntagare. Va? Vad står det på nästa sida av Ystad Allehanda? Det kan inte vara sant. I min stad. Givetvis fredagen den 13 september. Jag läser vidare:
91-åriga Dagmar hade tagit bussen in till stan och gick till biblioteket för att kolla böcker. Först var personalen snälla mot henne och hjälpte henne med kaffe och när Dagmar letade efter toaletten. Sedan fick Dagmar ett SMS från sin dotter som erbjöd skjuts hem som Dagmar tackade nej till. Istället satte hon i en stol vid fönstret och tittade på utbudet av ljudböcker. Det Dagmar inte visste var att klockan hade passerat både fem och halv sex och biblioteket stängde sjutton noll noll med eller utan låntagare kvar. När Dagmar reste på sig och började gå gick larmet.
”Vad har jag nu ställt till med nu då?” tänkte Dagmar. Plötsligt stod en stor stark karl framför mig som frågade vad jag gjorde där. ”Ja tjuv är jag inte”, svarade jag.

Dagmar tar inlåsningen med ro och skrattar.
”Det är fantastiskt med larmet, annars hade det kunnat dröja timmar innan jag kom ut. Jag hade kanske fått tillbringa helgen med att leva på böcker, vatten och min kopp med kaffe.”
Händelsen har inte gett Dagmar några men. Hon har redan varit tillbaka i sin favorithörna.
Själv vågar jag inte åka dit så sent på eftermiddagarna i fortsättningen. ”En natt på biblioteket” kunde visserligen blivit en bra titel på en bok eller film men… 🙂