Film femtio av femtio – Nu börjar tävlingen

Medan du sov

Medan du sov / While You Were Sleeping
Genre: Romantisk komedi, 99 minuter, 1995.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 38/40
2). Bosse Lidén 2014: 104/120

”Favoritkommentar”: ”Och jag var aldrig avundsjuk på dig. Förrän nu …”

Egna ord: Jag glömmer aldrig när jag och Solveig såg den här filmen för första gången på en biograf i Borås. Vi har sett den många gånger sedan dess och skojat om att jag tycker att Sandra är supersöt och Solveig tycker att Bill Pullman är en goding. 🙂
”Medan du sov”, som utspelar sig i Chicago, är fortfarande en trevlig romantisk komedi från nittiotalet som lockar till flera skratt med alla förvecklingar som Lucy drabbas av. Från att ha levt ett ensidigt ensamliv med ett slentrianmässigt arbetsliv vänds allt upp och ner i hennes tillvaro. Så kan det gå om man pratar högt för sig själv och någon tjuvlyssnar på ett sjukhus.
Jag gillar dialogen mellan Lucy och hennes chef som oftast sker i samband med att de köpt snabbmat utomhus. Joe Junior är en härlig biroll som man inte glömmer i första taget. ”Hissen går inte ända upp” hos Joe, som är Lucys granne.

Baksidestext: Sandra Bullock spelar huvudrollen som Lucy. En ensamstående spårvakt som är hemligt förälskad i Peter, en man hon bara sett på avstånd. Efter att ha räddat Peters liv, tror alla plötsligt att hon är hans fästmö. Själv ligger han i koma på sjukhuset. Plötsligt tas hon emot med öppna armar av Peters familj, samtidigt som hon blir kär i hans bror Jack (Bill Pullman) När Peter vaknar upp ur koman, ställs Lucy inför sitt livs besvärligaste situation.

Dagens fråga: Har du en speciell film som du gärna ser vid julen?

Slutord: Då har jag presenterat 50 st filmer av de 185 filmerna som Familjen Lidén sett tillsammans i Fredagsmys, under tio säsonger när våra tjejer växt upp. Jag är impad av att hela 100 st olika personer har kommenterat filmerna, trots att jag skrev att jag själv bara skulle svara med en glad gubbe. Tusen tack. ❤

Tävling: Välkomna till https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/

(Denna sida finns även längst upp under min Header.) Där kan du rösta på dina tre favoriter av de femtio filmerna. Jag kommer att dela ut tre Trisslotter. Sista tävlingsdag är söndagen den 25 januari 2015. Det ska bli spännande att se vilka tre filmer som hamnar på pallen. Själv har jag redan röstat. Nu är det din tur. 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Film sjutton av femtio

Sweet home Alabama

Sweet home Alabama OBS. Idag tre stycken filmtips för att komma ikapp vecka sjutton.
Genre: Romantisk komedi, 104 minuter, 2002
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 36/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen/kommentar: Direkt i filmens upptakt. Det är åskväder. De två tioåringarna befinner sig på stranden. ”Varför vill du gifta dig med mig?” ”Så att jag får kyssa dig när jag vill.”

Egna ord: Denna film har en speciell plats i mitt hjärta. Vi hade på våren 2009 bestämt oss för att vi skulle ha fredagsmys i filmsoffan. Den 3 april var det dags för minstingen i familjen att dra en lapp från en plastlåda med 17 lappar. Lizettes önskan var av någon personlig anledning att det skulle stå ”Sweet home Alabama” på lappen. Jag stod färdig med kameran för att föreviga ögonblicket när L gör ett glädjetjut. Nu i efterhand kan jag fundera på om teaterapan smart nog hade gjort en prick på just den lappen. I en annan burk med 17 lappar med vad vi skulle ha som tilltugg, drog hon lappen med texten Naturgodis. Inte kunde vi denna premiärkväll ana att det skulle bli 185 filmer och tio säsonger. Jag har sett om denna romantiska komedi 7-8 gånger. Första gången fick den bara en åtta i betyg av mig. Antagligen var jag försiktig för att jag visste att det fanns flera pärlor av de andra sexton filmerna i hyllan. För denna film växte snabbt när jag såg om den. Den är ytterst charmig och rolig. Även om jag tyckte att den allra första biten inte intresserade mig och var rädd för att det skulle bli en ytlig pladderfilm. Något modelejon har jag aldrig varit…

Baksidetext: Melanie Carmichael (Reese Witherspoon) är på väg mot det perfekta livet. Sedan hon lämnade småstadstillvaron i Alabama efter High School, har hon gjort kometkarriär och blivit en av New Yorks hetaste modedesigners. När sen stadens mest eftertraktade ungkarl, son till New Yorks borgmästare, friar till henne säger hon givetvis ja. Det är bara en hake – hon råkar fortfarande vara gift med sin ungdomsförälskelse Jake, som hon lämnade för sju år sedan. Melanie återvänder till Alabama för att ordna upp skilsmässan med Jake – innan hennes blivande make och mäktiga svärmor får reda på sanningen…

Dagens fråga: Hur viktig är musiken i filmen för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”

Fredagsmys

Ibland kan man bli så lycklig. Så att man känner det i varje fiber av kroppen. En medmänniska som tar kontakt med mig. ”Smeker” mig bakifrån. Glider från sida till sida runt min sfär. Vill inte gå före. Har så svårt för att skiljas från mig, att människan nästan följer med mig till höger fast personen ska rakt fram. Struntar i att jag har en minderårig dotter i bilen. Människans känslor svämmar över. Jag vill vara nära dig. Just dig. Nu. Inte igår. Inte senare.

Det var inte Solveig jag beskrev. Inget ex från forntiden. Ingen dam vid sidan om. Det var inte ens en dam.
Jag körde ut på Malmövägen i regnvädret. Antagligen kom den vita bilen från samma väg som jag. Jag kände mig stressad av att ha bilen så nära att jag gick upp från de nya 40 km till olagliga 50 km. I backspegeln girade han åt höger, tillbaks bakom, höger och tillbaks bakom som en rallyförare. Det var ingen mötande trafik så det hade varit lätt att gasa om min bil. Det gjorde inte chauffören. Då blev jag putt och gick ner till lagliga 40 km. Tyckte att han kunde dra om när kusten var klar. En annan vaken sida av mig var beredd på att han skulle leka engelsman och köra förbi på fel sida. Det hände mig en gång på E6:an trots att jag körde i 110 km. Den gången såg jag bilen komma i hög fart i spegeln. Hade jag gått ut i inre filen hade jag inte suttit här och skrivit denna kärlekshyllning. Troligen hade dock föraren den gången överlevt. De har enligt min privata statistik en viss förmåga att göra det på bekostnad av den oskyldige som får sätta till sitt liv.
Istället försökte min nya vän stressa upp mig igen utan att lyckas. När vi kom till rondellen svängde jag höger eftersom Lizette skulle till tennisträningen. Då såg jag ett väldigt långt finger sträckas upp. Jag blev fylld av en lyckokänsla. Någon bryr sig om mig. Här i en stad där jag inte känner speciellt många. Han visade en del av sig själv. En naken del av kött och blod. Hela min kropp blev helt euforisk… fast tvärtom. Underbara sköna medmänniska. Tack för en mysig fredagskväll. Jag glömmer aldrig vår date. Jag är bara så hemskt ledsen att jag inte hann ta ditt bilnummer. Kanske ses vi på Malmövägen fler fredagskvällar. Ha en riktigt fiiiiin vecka till dess. 😦