Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Annonser

Längre än näsan räcker; del två

När Pierre kom ut från Nya Konditoriet en kväll blåste det andra vindar. Paret som stod och smågnabbades var inte speciellt bra ambassadörer för Västerbotten. Killen såg läbbig ut och svällde av muskler som inte såg helt äkta ut. De hade definitivt gjort en snabbresa med nersvalda hjälpmedel med möjligheternas biverkningar.
”Du är en hora. Tror du inte att jag såg.”
”Vi bara prat. Jonas har gått i min gamla klass.”
”Tror du inte jag såg hur han glo på dig.”
Pierre låtsades titta på några bakelser i skyltfönstret när han märkte hur grälet höll på att ändra karaktär. I ögonvrån såg han att pysen drog i tjejens hår och gav henne ett slag rakt över ansiktet. Ett kärl brast och tjejen fick näsblod. Pierre tog tag i sin egen näsa och gned på. Tjejen slet sig loss och sprang snyftande iväg. Killen tog direkt upp jakten.
”Jag ska fan i mig döda dig”, skrek han men hann inte många meter förrän han snubblade till och sprang rakt in i en lyktstolpe som slocknade direkt. Det osade svordomar från killen som låg och vred sig i plågor i halvmörkret.
Pierre var inte helt säker på om det var det svarta bananskalet han såg vid trottoarkanten eller pysens skosnören på militärkängorna som var orsaken. Han frågade inte heller. Finkänslig som han kunde vara. För många ord kan göra mer skada än nytta. Han såg bara till att tjejen hade kommit undan. Själv låste han upp cykeln och tänkte på sin farmor med saknad.

Det var underbart septemberväder dagarna efter kursstarten. Pierre ägnade flera trevliga timmar åt att lära känna sin nya stad med energiska tramptag. Oftast tog han fika med på cykelturerna till Ön eller Hissjön. Han lärde verkligen känna staden och dess omgivningar som skiftade i de ljuvligaste höstfärger. En lördagseftermiddag gick han på damfotboll och fick ett nytt favoritlag. Han insåg att det var betydligt roligare och mer varierande att se en damfotbollsmatch än när killarna markerade sönder sporten. När Hanna Marklund gjorde ett inkast och sprang förbi hans plats vid sidolinjen glömde han bort att följa bollens färd. Då kom han på sig själv med att le. Inte förbjudet i solskenet. Både Umeås damlag och deras finlir gladde honom.
På ett bageri köpte han nybakade frallor. Det hade blivit en vana. Men en sak blev Pierre inte klok på. Vem var vem av de två söta kortväxta tvillingarna bakom disken? De var lika som två bär. Han brukade i smyg stå och iaktta dem. Första gången trodde han att han hade fått fnatt. Han var ensam kund i butiken. Den söta tjejen sa att hon skulle gå och hämta det nybakade brödet i köket. Sekunden efteråt kom hon in igen och undrade glatt vad han ville ha? Pierre hade sett ut som ett frågetecken när han funderade på om man kunde bli senil redan i unga år. När svängdörren åter öppnades såg han dubbelt och ångrade de sista gratisdrinkarna på gårdagens fest. Så gick det ett par sekunder till. Pusselbitarna satte sig på plats och alla tre skrattade ikapp. När nästa kund kom in trodde säkert damen att ett nytt brödraskap bildats.

Plånboken behövde fyllas på med kontanter. Även solen kan ha fläckar i en favoritstad. Uttagsautomaten bad om ursäkt och upplyste om att de hade tekniska problem just nu. Det såg rätt tomt ut inne i banken noterade Pierre genom fönstret och styrde stegen dit. Han hade nästan glömt bort vilken blankett han skulle ha, bortskämd som han hade blivit genom åren med att sköta ärendet på utsidan. Det var på vippen att han frågade den snaggade killen bredvid sig om råd. Men något ståndaktigt fick honom att låta bli. En inre stolthet som snabbt byttes ut mot andra känslor när han såg vad stolgrannen skrev på blanketten. Både siffrorna och texten stod definitivt på fel ställen på lappen.
Gör detta snabt och jävligt tyst. Jag vill ha pängarna i din kasa i tygpåsen. Ta påsen och rör ingen knapp under bårdet. Du har två röda säkunder på dig. Anars kan du se dig om efter ett nytt liv. Inga mynt.
Killen såg stressad ut, tyckte Pierre. Sant var i alla fall att han troligen haft bråttom ut från svenskalektionerna i skolan genom åren. Om han nu kände till byggnaden alls.
Pierre såg att en bit av något slags vapen stack upp från den öppna jackans inneficka. Det plingade till när nästa nummer matades fram. Killen gick fram till kassa nummer två. Pierre tittade sig omkring i lokalen. En äldre tant med en slags krycka, en kvinna med barnvagn och två tonårstjejer var hela skaran. Inte mycket till hjälp när man hoppas på Dolph Lundgren och hans tre bröder. När det plingade till en gång till gick Pierre fram till kassa nummer ett och lämnade fram lappen till kassörskan.
Tryck på larmknappen. Det pågår ett rånförsök i den andra öppna kassan. Snälla! Tro på mig. Titta bara rakt mot mig och försök att le.
Nu gick det fort för att vara i Västerbotten. Den unga kassörskan i kassa två hade blivit blek i ansiktet. Hennes händer fumlade och fingrarna kom inte överens med varandra. Killen blev stressad. Han bröt på Finlandssvenska att hon skulle rappa på. Tydligen gick det ändå inte tillräckligt fort för han drog fram vapnet, vände sig om till de övriga kunderna och med en mantelrörelse skrek han åt dem att ta upp händerna över huvudet.
Pierre började klia sig på näsan.
”Du där. Jag sa händerna över huvudet.”
Rånaren hade glömt bort att skava på svenskan. Alla finskklingande diftonger var blåstblåsta. Nu lät det mer som skorrande skånska.
Pierre tyckte det var lite orättvist när han höjde armarna över huvudet och såg att den äldre tanten kom undan. Visserligen såg hon konfunderad ut och hade säkert dålig hörsel.
Så utbrast hon plötsligt:
”Är det en filminspelning? Jag vill inte vara med i något trams.”
Polissirener låter likadant över hela Sverige. Ett härligt ljud att lyssna på när det ökar i intensitet som ett bevis på att polisstyrkan närmar sig händelsernas centrum. Pierre tog ner sina händer igen till näshöjd när rånaren slet åt sig den halvfulla påsen och satte av mot utgången.
Önskedrömmen gick omedelbart i uppfyllelse. Tantens krycka lyftes i lagom höjd när rånaren var i rätt position. Han gjorde en tjusig vurpa och tappade både vapen och påse. Tanten böjde sig oväntat vigt ner och tog upp vapnet. Hon sparkade med tåspetsen på sin fotvänliga Eccosko på den liggande rånaren. Rånaren låg och höll båda händerna på sitt ena knä.
”Jag sa ju att jag inte ville vara med på dina galenheter. Hör du dåligt? Har du sirap däruppe? Föresten är du sämre än en pilsnerfilm. Res på dig och var som folk vetja. Pjåka inte mer.”
Pierre passade på att försvinna innan någon ställde krav på honom som vittne. Vissa saker ville han inte gå vidare med. Inte ens som statist.

Drama-Teater-Film kursen var fylld av stimulans. Dessutom många hål i schemat så Pierre kunde njuta av frihetens behag. Han fick några nya vänner. Både på kursen och när han festade på alla insparkar. Ibland hade de inga fasta lektioner på flera dagar. Risken var därmed stor för alltför många våta fester och långa sovmornar. Pierre började redan få svårt att hålla reda på ställen han besökt under de få veckor han varit inskriven på universitetet. Namn som Scharinska Villan, Krogen Krogen, en blöt norsk fest på ekonomiska puben, konserter på Universum och djupa diskussioner på filmpuben Donald Duck flimrade förbi näthinnan. Det hade bara varit att läsa på anslagstavlorna och försöka välja vilken fest han skulle gå på nästa kväll. En trevlig islänning som hette Björn blev hans bowling och badmintonkompis. Naturligtvis blev det mycket film. Tillsammans med Gunnar och Andreas gick han även med i filmklubben och kämpade med Friskis & Svettis i Iksuhallen för att kroppen skulle få sitt.
Så fanns det även ett allvar som väntade runt hörnet och krävde uppmärksamhet. Det drog ihop sig till första tentan.
Pierre brukade välja tysta avdelningen på universitetsbiblioteket för att få vara ostörd. Allt oftare hade han valt sittplatser relativt nära kurskamraten Fiona som var en stamgäst där. Fiona var både söt och attraktiv. Egentligen visste han inte så mycket om henne. Någon gång vid en fika hade de hamnat vid samma bord. Därför kände han till att hon var född i Sävar utanför Umeå. Att hon hade jobbat med kulturverksamhet inom Umeå teaterförening. Konstigt nog hade de aldrig hamnat i samma grupp när de hade haft analysövningar efter filmer de sett på lektionerna. Han måste ha haft fingrarna på fel ställe, tänkte han ironiskt. Fast under en filmvisning hade han hamnat på platsen bredvid henne. Därför hade han efteråt haft problem med analysen av klassikern Cykeltjuven, eftersom han missat några länkar i kedjan.
Fiona var vacker att se på. Lockigt mörkt hår och bruna ögon. Ett busglitter i ögonen. Långa välsvarvade ben. Spontan och alltid på gott humör. Fick ofta de tungsinta i kursgruppen att vakna till liv och visa sina sociala sidor.
”Är det ledigt här?”
Korkad fråga. Det satt ingen på stolen. Det låg inga papper på bordet framför. Däremot såg han direkt efter frågan att det låg en jacka på platsen bredvid.
”Nej. Där sitter osynlige mannen och…jag skojar bara”, viskade Fiona och fortsatte. ”Är du taggad inför första tentan?”
”Sådär.”
”Själv har jag svårt att hålla isär allt de tre stora tragedidiktarna skrivit”, sa hon lågt och fick en söt rynka i pannan.
”Ja de tre gamle vise männen; Aischylos, Sofokles och Euripides var rätt produktiva. Tacka vet jag den grekiske komedins fader Aristofanes.”
Oväntat dök det upp en kopia av Fiona och satte sig på stolen bredvid. Pierre blev så paff att han tänkte högt och såg ut som en intelligent guldfisk med sin gapande mun.
”Är alla tvillingar med varandra i Umeå?”
”Med varandra? Jag tror det. Det låter logiskt på något sätt”, sa Fiona.
Kopian hade samma smittande skratt som Fiona.
”Kan du inte presentera mig för Einstein?”
”Självklart. Detta är min lillasyster Sophia. Kom till världen två minuter och elva sekunder efter sin syster som ville vara först. Detta är min kurskamrat Pierre Rydell. I normala fall en rätt smart man.”
Pierre och Sophia tog varandra i hand.
Nu började några andra i lokalen vända sig om. Var och en demonstrerade på sitt sätt över att de hade blivit störda i sitt pluggande.
Efter att ha ägnat anteckningarna ett par timmars sällskap undrade Fiona om Pierre hade lust att komma med hem på en fika. Pierre svarade ja och Sophia berättade att hon måste hem och gå en kvällsrunda med sin älskade vovve.
Ibland bara vet man det. Då behövs inte några omvägar eller stimulans från stärkande drycker som kan feltolka sanningen. Varför göra det svårare än det är? Det var hur naturligt som helst att konversera med Fiona. De blandade skratt med allvar där de satt i stearinljusets sken med var sin rykande kopp te i handen. Hon var en god lyssnare. Avläste honom först innan hon drog iväg med honom i ett skratt när han berättade om sin f.d. flickväns dolda sida. Ett skratt som inte var hånfullt. En gullig smilgrop visade sig på varje kind på Fiona. Synen gjorde att en behaglig värme spreds inom Pierre.
”Har du druckit upp ditt te?” frågade Fiona.
”Jo.”
”Jag har en överraskning till dig. En mycket privat. Blunda innan jag ångrar mig.”
Pierre gjorde som han blivit tillsagd. Han kände hur det fläktade till och tyckte sig höra hur något lätt föll ner på golvet.
Fiona kröp upp som en kelsjuk katt i Pierres knä.
”Nu får du titta igen.”
Pierre tittade med stora ögon på synen framför honom. För en kort stund svajade det till framför ögonen och han var rädd för att tappa sin skatt i golvet. Automatiskt förde han tummen och pekfingret till näsan. Han gnuggade några gånger men inget hände. Allt var som förut. Allt var som för två sekunder sedan.
”Jag har alltid gillat delfiner. Får jag leka en stund med den?”
Utan att vänta på svar smekte Pierre tatueringen med ett finger innan han mjukt satte sina läppar på det vänstra bröstet.   SLUT