Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

Jag ska vara med i OS

Året var nittonhundraåttiofyra. Platsen dejliga Köpenhamn. Min fritidspedagogklass och vår fröken Ulla var på resa i grannlandet i väster. Danskarnas Kindergarten var kända över hela världen och många länder försökte kopiera deras vägledande pedagogik och metodik.

Vi hade tillbringat natten på ett Vandrarhem och var lite trötta till mans. Värdinnan hade rusat rakt in på vårt grabbrum vid midnatt och krävt extrapengar för att hyra lakan. Hon slog till precis när vi äntligen somnat i våra sovsäckar, som inte var tillåtet enligt husets strikta regler. Inte ens att ligga och småsnacka i. Man fick alltså inte bädda med egen sovsäck.

Denna soliga vårförmiddag var vi på studiebesök. Jag var klädd i kortbyxor och en rymlig gul t-shirt med stora kaxiga blå bokstäver:
Jag tränar för OS i Los Angeles 1984.

Det var inte helt lätt för oss svenskar att hänga med i danskan. Själv stod jag i bakre delen av gruppen och gäspade i smyg fast den som pratade var en trevlig dansk attraktiv kvinna. Det var för många ord i varje mening som var svårtydliga så här tidigt på dagen. Därför var jag disträ och märkte inte att en liten lintott i sexårsåldern puttade på mig. Han hade visst ställt en fråga som han ville ha svar på nu.
”Stämmer det?”
”Vilket då?”
Grabben pekade med ett kladdigt syltfinger direkt på mitt bröst. Jag förstod att han syftade på texten på tröjan.
”Ja”, mumlade jag.
Hade jag anat konsekvenserna av det korta svaret borde jag valt ett längre ord på tre bokstäver. Eller åtminstone sluddrat svaret. Antagligen var jag fortfarande sur på vandrarhemskvinnan som stört både sömnen och min ansträngda studentekonomi. Dessutom var det bara en halv lögn. Det var minst tio veckor kvar tills de Olympiska lekarna skulle starta. Om jag tränade stenhårt så skulle säkert Olympiadkommittén ringa och be mig att packa trunken.
Lintotten sprang iväg och jag försökte än en gång att koncentrera mig på kvinnan framför oss som pratade på med all sin gröt i munnen. Varför åt hon inte klart frukosten innan hon började föreläsa, tänkte jag elakt. Till slut tröttnade jag totalt och började sladda lite bakom mina klasskamrater när vi ombads att följa med ut i korridoren för att gå in i ett nytt rum som hon ville visa oss. Min mun var torr trots att jag inte sagt mer än ett ord. Okej! Jag hade inte precis varit helt tyst kvällen innan. När jag vände mig om för att se om det fanns en trevlig bar med en blinkande ”Happy hour” skylt eller åtminstone en vattenkran såg jag grabben som ställt frågan komma springande emot mig och ropa högt:
”Där är han!!!”
Bakom honom kom en lång svans av kamrater. Barnen viftade med papper och pennor. Snart stod jag omringad av en hel drös av danska barn medan mina egna klasskamrater försvunnit in i det främmande rummet.
”Jag vill ha tio autografer och en direkt på armen”, flåsade en rödhårig kille.
Överallt sträcktes papper fram. Väluppfostrat satte jag dit min namnteckning som efter en stund blev rätt snitsig av allt praktiserande. När det sista barnet fått sin önskan uppfylld tyckte jag därför att situationen var trivsam, men en smula surrealistisk. Kunde bli ett hemligt minne för livet. Jag hade just nu full kontroll, ingen jag kände visste om vad som hänt.
Just i den sekunden var det sant men det var en mycket skör och falsk trygghet. Några sekunder senare såg jag panikartat i ögonvrån hur en ännu större grupp kids kom springande emot mig. Hur många avdelningar fanns det? Eller kunde den danska ledningen för Kindergarten även klona barn? Mina tankar fladdrade osorterat. Nu började det bli svettigt och jag började få ont i fingrarna. Det handlade inte heller om någon snygg kö utan alla verkade vilja ha sin autograf samtidigt. Min fantasi gled iväg åt att snart kommer hela Köpenhamns alla barn att dyka upp och det kommer att vara en kö ända upp till Ströget. Mitt i detta kaos kommer min egen klass ut från det angränsande rummet med fröken Ulla i spetsen. De hade säkert blivit störda av sorlet. Pelle var den som tog till ordet först. Nära kompisar slösar inte bort tiden på långa inlindade kommentarer:
”Vad sjutton sysslar du med Bobo?”
”Knip igen. Skriver autografer ser du väl. Låtsas som inget. Våga inte skratta.”
”Varför vill de ha din fula autograf?” Pelle gapade dumt med munnen hann en sida av mig se. Den mest kompisaktiga sidan. Sidan som tänker stryptankar.
Fröken Ulla fyllde på med sin breda skånska:
”Inte visste jag att du var så populär. Du kommer att bli en utmärkt fritidspedagog. Du får söka dig över sundet när du har fått ditt examensbevis.”
Själv ville jag navigera åt ett helt annat håll. Vilket håll som helst. En mörk tom skog i Småland. Helst dra något gammalt över mig. En fräknig kille med två luckor i övre gommen ställde nästa fråga.
”Lovar du att vinka till oss i TV?”
”Vilken gren ska du tävla i?” undrade en tjej i hästsvans.
”Hundra meter. Jag orkar inte springa längre. Jag måste sticka och träna nu.”
Min låtsasroll började stämma överens mer och mer med verkligheten. Utmattad, som om jag sprungit en mil vände jag mig matt mot fröken:
”Ska vi äta lunch eller bjuder de på pölse?”
Ulla log och ville inte släppa det andra ämnet.
”Kommer det här med i din studiebesöksrapport? Jag ser fram emot den.”
”Kan dröja till mina memoarer.”

Bara de inte rullade in en stor TV i det största rummet i augusti när de sände försöken på hundra meter. Tänk om alla förskolebarnen satt på golvet med egentillverkade flaggor och viftade. Någonstans känns det som jag strött salt på relationen mellan danskar och svenskar.