En jättekvinnas kast hamnade fel

Tramsfemma

Fyra historier om KLÖVASTEN i Glemminge socken:
1. En trollkäring från Bornholm tyckte sig höra klockklangen från Glemminge kyrka. Den tålde hon inte. Hon tog sitt strumpeband, band detta om en jättestor sten och slungade denna mot kyrkan i Glemminge, men solen höll just på att stiga upp på himlen. Trollkäringen tålde inte solen och kraften i hennes arm avtog. Det blev inget bra kast. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt i itu.

2. När stenen luktar ärtsoppa eller nybakat bröd går bitarna samman.

3. En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

4. Den som går igenom gången får synen förvänd. Modern känner inte igen sitt barn och bonden går och lägger sig med grannens kvinna. Inte förrän vederbörande går tillbaka genom klyftan i motsatt riktning släpper förtrollningen.

Efter att ha samlat ihop min kropp och läst informationen på tavlan hoppade jag in i bilen som doftade både raps och nybakat bröd. Var det sju eller åtta gånger som jag gick … ? 😉

Tramsvandalertvå

Jag skyller på min Frozen shoulder. Egentligen hade jag tänkt kasta jättestenen i havet för att se om den kunde studsa hela vägen till Bornholm. Tur ingen såg mig. Hoppas skutan går att laga. Skönt att ingen människa kom till skada. Helt ny verkar båten inte vara. Med en tub superlim och positivt tänkande är allt möjligt i Bosse Lidéns vårvärld. 🙂

 

 

Annonser

Nattlig dramatik

 

Elizabeth George, en ond liten handling

Vilken dramatik det kan bli när det är spännande på flera sätt. Elizabeth George har skrivit drygt tjugo böcker där Thomas Lynley och Barbara Havers kämpar på med brottsligheten i Storbritannien. Den här gången leder spåren till vackra Toscana i Italien. Aldrig tidigare har Elizabeth George bjudit på så mycket dold humor och ironi. Jag sitter på balkongen och blir brun. Läser och fikar samtidigt. Jag varierar plats och följer solens framfart. Än så länge är det inte tillräckligt skönt i skuggan. Flyttar mig till altanen, till gräsmattan och avslutningsvis till ljugarbänken på framsidan framåt kvällskanten. Det är när mörkret kommer som spänningen ökar. Tror ni att jag blir nervös av att läsa kriminalböcker när mörkret lagt sig? Fel. Det är då det är som bäst. Däremot finns det en osynlig gräns. Hur länge orkar min vänstra arm och hand bära hela lyftansvaret? Min kropp kör med kvotering. Högerarmen anser att den gjort allt slit under alla år. Den har tagit semester på obestämd tid och stelnat till i en engelsk term på två ord, Frozen Shoulder. Om jag inte insett och accepterat beslutet sänder den inte vykort eller SMS, utan en hemsk smärta i 30-40 sekunder. Gärna flera gånger om dagen. Eftersom höger hand vägrar att förflytta sig upp till boken är det ofarligt med lässysslan. Kom på en intressant sak. Kan det bero på genre? Om jag letat upp en bok om högertrafik eller högerpolitik? Så busenkelt är det inte. Hur ska det gå? Kommer de att hitta den kidnappade flickan? Spänningen är olidlig. Jag har inte tid med att ta hänsyn till att klockan är mycket och att mina ögon är grusiga. Hjälp! Tänk om jag somnar och får 781 sidor tegelsten rakt i nyllet. Kommer Kurt Wallander att få ett klurigt mord att utreda i Ystad? Eftersom det är en lånebok från bibblan finns det åtskilliga fingeravtryck att kolla upp. Bara Kurre inte avskriver det som ett självmord. Om det blir bloggpaus så vet ni hur illa det gått. 😉

Ps. Det är trevligare att läsa böcker än att sova. Frozen Shoulder är speciell. Smärtan är värst i viloläge eller under sömn. Sant är att den har käkat mycket av min nattsömn de sista månaderna. Blir jag inte väckt, så blir Solveig det. Hon säger att jag ligger och gnyr i sömnen, eller leker jag privatdeckare och löser svåra fall? Osvuret är bäst. Ds.

Bloggtävling tretton; Vem åt vad?

 

Jakt ett

När vi var på semester på Österlen 2007 hamnade vi på denna servering. Den låg i närheten av den lägenhet som vi hyrde i Ystad. När vi köpte bostad här 2011 var det just öppningsdagen för en ny säsong på Jaktpaviljongen. Då passade vi på att återse restaurangen. Därefter har det blivit en tradition att återkomma deras första dag. Sedan brukar det bli avsked vid sista öppningshelgen och några besök till under sommaren. Ibland bara för en fika innan vi tar en match minigolf eller rullar förbi i anslutning till ett strandbesök.

Jakt två ”Ska vi sitta inne eller utomhus?”

Jakt tre Jakt fyra

Då är vi minst två som längtar efter glass. En på fyra ben och en på två ben.

Jakt fem Fint namn på stigen. Mycket finare än badkrukestigen.

Jakt sex

”Solveig. Det måste ha varit något konstigt i glassen. Det känns som hela havet lutar mot Polen. Kan man bli sjösjuk på torra land?”
”Gubben lilla. Du kan säkert. Är det din Frozen shoulder som ställer till det?”

 

BLOGGTÄVLING. Är ni med? Jag drar en vinnare av de som har tre rätt. En Trisslott skickar jag till vinnaren. Er uppgift är att para ihop maten som vi åt på Jaktpaviljongen. (Jennifer visade sig ha körlektion och var inte med oss). Rätterna kallar vi för A, B och C. Bosse, Solveig och Lizette satt vid bordet. Para ihop bokstav med rätt namn. Ni har drygt 24 timmar på er. Klockan 20.00 (imorgon onsdag) stänger jag tävlingen. Lycka till!

Jakt sju

jakt åtta Jakt nio

Jag blev kär redan första gången

Jag kände mig obehagligt rastlös förra lördagen. Det kom utan förvarning. Kändes som förr när jag inte sportat på några dagar och jag började klättra på väggarna. Den känslan har jag tränat bort, eller växt ifrån sedan många år. Nu är jag inte kapabel till att sticka ut och springa en mil. Därför satte jag mig och började bloggvandra. Ingen bra medicin när det kryper och jag kände mig på gränsen till irriterad. Berättade det för Solveig.
”Kom och hjälp mig med strykningen?” kläckte hon käckt ur sig.
”Går inte. Jag har Frozen shoulder och Frozen legs.”
”Du kan väl ta vänster hand. Eller gör inte det. Du kommer bara att klumpa dig och jag har inte tid att köra dig till akuten. Det räckte med trappepisoden i tisdags. Jag kan snart inte lämna dig ensam.”
”Finns det inget vuxendagis?”
”Du menar gubbdagis?”

Ni som följt mig ett tag vet att jag är en stor bokälskare. Det har blivit många tusen böcker genom åren. Några av er vet att jag ALDRIG har läst en E-bok. Att jag envist som en grottmänniska står fast i att jag vill kunna bläddra med fingrarna, känna ett lätt prassel och många andra positiva känslor. Min bloggfavoritlista börjar bli lång. Jag började uppifrån och nådde som nummer tre till en kvinna som jag lärde känna på en skrivarsajt, Lena Larsson. Hon hade ett sätt att skriva som jag föll pladask för. En härlig blandning av skämt, allvar, djup och reflektioner. Allt framfört på ett högst individuellt och mycket finurligt sätt. Jag läste Lenas sista blogginlägg. Scrollade ner och såg att hon gett ut en E-bok. Hur sjutton gick det till, var min första spontana tanke. Synd att jag aldrig kommer att läsa eller låna den från biblioteket, var den andra lite mer destruktiva tanken. Då läser jag att det finns en flik under hennes Header som heter ”Ack du ljufva liv!” Stackars Lena. Som tur är kan hon varken se eller höra mina tankar. Mitt humör är lågt. Min rastlöshet desto högre. Jag ska aldrig i hela livet läsa en E-bok. Never. Mina fingrar lydde inte min mörka tanke. De busade istället fritt. Här kan ni läsare göra samma utflykt. 🙂

https://drive.google.com/file/d/0Byb2M_bVrp1qdWZONi0zTF9GTUE/edit?usp=sharing

Den otroligt fina framsidan, som finns på en liten bild på bloggen blev kornig och inte så tilltalande i E-boken på min datorskärm (däremot helt perfekt som PDF-fil). Där. Där stannade min ENDA negativa tanke under den närmaste lässtunden. När jag kommit halvvägs i denna, ”bara” 27 sidor långa E-bok, är jag helt hänförd. Då drabbas jag av en ny känsla. Detta kan inte gå. Hon kan inte hålla denna nivå genom hela debutboken. Omöjligt av en novis. Hon har lagt ribban så högt att jag bara väntar på att den ska trilla ner i huvudet på mig. Det händer inte. Den darrar inte ens.
Detta var min första lästa E-bok. Jag kommer inte att läsa den fler gånger. Istället drog jag ut den på papper. Jag har sedan i veckan i små portioner fingranskat ”Ack du ljufva liv!” och tänkt tillbaka på min bibliotekarietid. Då hade denna briljanta text hamnat på avdelning D. Efter ett tag tänkte jag vidare. Detta är för bra för att stanna i en… kan hon hålla samma klass i åttio sidor till borde en pappersbok kunnat girera årets debutant 2015. På min blogg finns i högerspalten en plats där det finns en bild på den bok jag just nu läser. En del kanske tror att jag har svårt för att ta mig igenom Björn Ranelids senaste. Det är inte sant. Romanen var riktigt bra och det har gått några veckor sedan vi skildes åt, som nära vänner. Sedan har jag smugit med vilka böcker jag läst. Romanerna höll ingen högre klass. Fast de varit omtalade lite överallt. Det är då jag tycker att det är orättvist. Bokbranschen. Livet. Tomma tunnor som kan skramla mest. Pärlor får inte alltid chansen.
Stressa inte. Läs denna ”snabblästa”, luftigt skrivna text med inlagda passande bilder med pratbubblor. Jag skulle bli överraskad om du inte hittar en personlig passage som tilltalar dig. Skriv gärna en kommentar på Lena Larssons blogg. Det är hon som är värd rosorna. http://www.nygamlaord.blogspot.se/ Av mig får mitt livs första lästa E-bok en hel bukett rosor. Boken var inte bra. Den var MYCKET BRA. Det handlar om olika betraktelser. En osynlig tråd av gemensamma nämnare löper genom de väl utvalda texterna. Så här skriver författaren själv på slutet. ”Så nu har jag fyllt ”Ack du ljufva liv” med några av mina livsnära texter för att roa, beröra och väcka tankar.” Just dessa tre goda ting är just vad texten gör. Författaren kunde inte presenterat det bättre för läsaren. Jag blev road, mycket berörd och berättelserna triggade igång mitt inre som endast god kultur gör. Gör sedan gärna som Lena skriver på slutet. ”Den här e-boken är GRATIS men jag har en önskan att du när du läst ger något till någon annan. En slant, en hjälpande hand, ett peppande ord eller ett leende. Tack.

Hoppas ni fortfarande är med mig i texten. Jag önskar dig läsare en Glad Påsk. Själv tänkte jag och bloggen ta påsklov. Kram på er, alla mina läsare. Både ni som kommenterar och ni som bara läser. Vilka ni nu än är. Alla är lika välkomna. Annandag påsk är jag tillbaks med Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Min slingriga väg mot min första roman. Denna vecka 17 kommer det hela tre filmtips för att det ska stämma med veckonummer. Ordning och reda. Det som jag beskriver i fredagens kåseri (25/4) var ytterst pinsamt för mig när det hände. Varken första eller sista gången som jag gjort bort mig i livet. Jag är som en magnet ibland. Inte manet. 😉 Glöm inte att skala äggen innan ni äter dem.
”Solveig! Du har väl inte städat undan min nya påsk-kvast? Den med raketbränsle. Först till Ale Stenar vinner.” 😉

 

Jag och polisen jobbar på…

BloggtvåBloggett

Senaste nytt från Ystad:
* Först kom käringen med ett skamligt förslag till mig, sedan försökte hon råna en femårig flicka på hennes veckopeng. Då fick jag nog. Trots min Frozen shoulder kastade jag upp käringen i närmaste träd. 😉
* Äntligen har polisen fått fast den klottrare som härjat i Ystad i flera månader. Nu sitter den skyldige i rondellburen under hela påsken och får skämmas både runt och offentligt. 🙂

Imorgon kommer jag på bloggen att berätta om ett Practical joke som jag utsatte en kompis för. På lördag ska jag erkänna att jag blev kär redan första gången. Därefter kommer bloggen att ta påsklov till Annandag påsk, då jag fortsätter med Tankar bakom min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Frozen shoulder / Frusen skuldra

Det var inget aprilskämt som leverades av den trevliga sjukgymnasten den 1 april. Jag hade fått en ny kompis att ta hand om i min kropp. Först berättade jag om mina två klantepisoder.

  1. Jag ramlade i trappan i november när jag gick i mina nyinköpta Birkenstock och slog i höger axel.
  2. I januari regnade det ner föremål i olika storlekar av olika material på mitt hjälmlösa huvud i köket, när jag öppnade dörren till frysen. Orsaken var en duktig, ung bagerska och en inte lika duktig ung ”städerska” som skulle ställa tillbaka saker snyggt och stänga dörren till förvaringsskåpet ovanför frysen. Mina gamla snabba reflexer blev min undergång. Jag ryckte till med högerarmen och upplevde en stark smärta i överarmen.

Jag har fått riktigt ont vid liknande situationer under de följande veckorna, då jag snabbt ryckt bort armen eller klantat mig. Men det var när värken började käka upp min nattsömn som jag äntligen kontaktade vårdcentalen. Inte fick jag träffa en doktor, trots 35 minuter i telefonkön. Detta är ingen gnällblogg, so be happy. 😀

Nu har jag googlat och läst på. Vad spännande. Så mycket jag lärt mig. Orsaken till tillståndet är okänt. Det klassificeras i Icke traumatisk frusen skuldra och Traumatisk frusen skuldra. Snabb matteräkning. Där vann jag ett helt år när det gäller sjukdomsförloppet. 😉 Jag som kan relatera till mina skador har alltså en Traumatisk version. Vad som händer är att den inflammerade ledkapseln skrumpnar, vilket leder till rörelseinskränkning och smärta.

Jag läser om tre faser och börjar känna mig som en måne som helst vill bli full. I fas ett tilltar stelheten och smärtan blir värre och värre under 5-6 månader. Tack för den. I fas två är stelheten kvar men smärtan minskar gradvis. I fas tre sker läkningen. Jag kan alltså klara mig undan med ett år jämfört med den icke traumatiska som har ett normalförlopp på två år. Vilken vinst. Jag tror jag firar med att köpa en trisslott. 😉

Statistik: Tre av hundra får sjukdomen. Vanligast bland kvinnor mellan 45-74 år. För män gäller tidsintervallen 55-64 år. Jag har alltid varit före min tid. Eller inte. Jag minns när jag stod med Bonniers uppslagsverk och konstaterade att diabetes ett, barndiabetes, fick man innan 25 år. Jag andades ut när jag hade 6 års marginal och hoppades slippa sprutor och tyckte synd om mig själv som skulle få hoppa över min dagliga dos av Budapestbakelse. 😉

Symptomen känner jag igen. Ofta gör det mest ont när man ligger och ska sova. Det står överallt om relativt lindriga besvär till mycket besvärande med natt- och vilovärk. Jag tror att jag kommer att bli riktigt duktig i min vänster under de närmaste månaderna. Den handen och armen kan jag lyfta högt upp i skyn och plocka äpplen med. Min högra kommer inte långt innan den fastnar och jag får lust att skrika högt. Det ser rätt festligt ut om jag tittar mig i spegeln. Jag trodde inte det var så illa. Är så van att kämpa i min vardag med allt annat.

Men jag har en hemlig plan för min nya vän Frozie. Vi får se om hon gillar den? 😉 Jag återkommer om resultatet. Till dess tränar jag på mina fyra medskickade övningar. ”Vända bok i blad”, ”Fingerklättring”, ”Rita fjärilsvingar” och ”Pendelövning med en fylld vattenflaska”. För nattfridens skull, hoppas jag att Frozie och Melissa kan vara lite mer tysta på nätterna så jag kan få snarka i fred. I omgivningen finns det de som säger att jag gör det. Det måste däremot vara ett försenat aprilskämt. 😉